”Dessa bilder är från mina filmer. Men de är inte längre mina filmer. Samtidigt är de inte heller fotografier. Vad är de då?”
Citatet kommer från Jonas Mekas (1922-2019), den Litauenfödde men i New York verksamma filmaren, poeten, kritikern, organisatören, i samband med publiceringen av en bok med hans Frozen film frames. Dessa bilder, någonstans mellan rörlig bild och fotografier kopplade han kort och gott till en besatthet, som han senare återkommit till, presenterat och ställt ut i olika sammanhang. De utgör minnesfragment av ett långt liv där kameran, först en 16mm-Bolex, senare videokamera, var en ständig följeslagare. Han hävdade ofta att han egentligen inte gjorde filmer, han fortsatte bara att filma, av nödvändighet; han föredrog att kalla sig filmare framför filmskapare. Detta ledde också till att han samlade på sig ett med åren omfattande material, som i flera fall sammanställdes och klipptes ihop långt senare.
Ett behov att strukturera detta material ledde fram till att hans vän Arūnas Kulikauskas 1992 byggde en maskin för att reproducera bilder utifrån dessa 16-mm-filmremsor, här både med perforeringshål och ljudspåren synliga. Kulikauskas, själv konstnär, fotograf, och grafisk designer, bodde under mer än tio år i New York och ingick i kretsen kring Mekas och Anthology Film Archives, den organisation för experimentell film som han var med och grundade.
Nu visas Kulikauskas arbeten i en koncentrerad utställning på So Foto Galleri i Stockholm. Utställningen är tvådelad. Ena delen fokuserar på dessa Frozen film frames, nyligen framtagna av Kulikauskas. För de som är bekanta med Mekas filmer är persongalleriet välkänt, och med en påtaglig spännvidd: de emblematiska bilderna på Yoko Ono/John Lennon och Andy Warhol, Jacqueline och Caroline Kennedy, via Jean-Jacques Lebel till Elvis Presley under en show i Madison Square Garden i New York.
Vissa av bilderna inger känslan av en inre rörelse som är högst påtaglig, kanske tydligast i bildsekvenserna med konstnärerna Nam June Paik och Salvador Dalí; andra rör sig mer mot stillhet och en känsla av undandragande. Det är här en angelägen uppgift att tänka på vilka bilder som figurerar före och efter dessa frusna ögonblick, att som betraktare skapa det montage bilderna frambesvärjer.
Mekas menade att dessa Frozen Film Frames först blev möjliga på grund av hans ”single-frame” metod, det vill säga mycket korta segment, en eller ett fåtal bilder och där rytmen skapas med hjälp av att han klipper direkt i kameran. Denna hållning blev något av Mekas signum, vi finner den i filmer som Diaries notes and sketches, även kallad Walden (1969), i He stands in the desert counting the seconds of his life (1986), ja, i majoriteten av hans 16mm-arbeten. Livets möten, aktiviteter och flöden fångas där i glimtar, fragment, övergångar, minnesskärvor, ledsagade av en intensiv klippteknik. Här, i denna del av utställningen, utöver det faktum att flera av dessa bilder är stiliga, är det mellanrummet mellan filmisk rörelse och den fotografiska bilden som är mest tankeväckande.
En andra del visar Kulikauskas egna bilder på Mekas och de konstnärsmiljöer han var involverad i. Denna del bildar något av ett veritabelt ”who’s who” med fokus på den amerikanska experimentella film- och kulturscenen. Förutom Mekas och Kulikauskas själv noterar jag bland annat kulturkritikern Jill Johnston, dramatikern och the Ontological-Hysteric Theater-grundaren Richard Foreman, Cinema of Transgression-regissören Nick Zedd, skådespelerskan Zoë Tamerlis Lund, poeten Allen Ginsberg, Wienaktionisten Hermann Nitsch, filmskaparna Ken Jacobs, Robert Breer och Stan Brakhage. Vi ser snapshots från middagsbjudningar, vernissager, barhäng och Mekas med kamera ute på stan eller i hemmet. Dessa bilder är mindre iögonfallande som konst betraktat, men ger en intressant ingång till den sociala infrastruktur och de miljöer där Mekas var en central gestalt. Samtidigt delar de drag med hans sätt att filma. Spontanitet, ögonblickets ingivelse, det intuitiva framför det planerade, slumpens vägledning.
Det finns något i dessa bilder, beaktat det faktum att Mekas och flera av de personer som figurerar här inte är med oss längre, som både inger en känsla av tacksamhet för att denna fotografiska dokumentering nu visas, men också en känsla av melankoli, något omistligt som gått förlorat. Samtidigt, som alltid hos Mekas, pågåendet, framåtrörelsen, det rastlösa levandet och infångandet. Eller för att åberopa titeln på en av hans främsta filmer: As I was moving ahead occasionally I saw brief glimpses of beauty.
