FILM. His house (Remi Weekes, 2020). Se filmen här.

Traditionen för det hemsökta huset, som i bioaktuella svenska skräckfilmen Andra sidan, är att förbannelsen bor i själva byggnaden. Någonting har hänt där, något gammalt och ruggigt – ett mörkt förflutet som med rasande försvarsmekanismer slår ifrån sig morgondagens ljus och försöker ta nya gäster i besittning innan de hinner vädra ut det gamla.

Ondskan ”sitter i väggarna”, kan man säga. Varför det ter sig fullt logiskt att Bol (Sope Dirisu), i ett försök att driva bort andarna som hemsöker honom och hans fru Rial (Wunmi Mosaku), river upp tapeter och tar till hammaren.

Hemsökelserna i His house betonar hem. Paret har nämligen flytt krig i Sydsudan och anlänt till England, där de tilldelats ett rymligt ruckel i väntan på asylbesked. ”Ni måste bo på den adressen. Ni får inte flytta från den adressen. Det blir ert hem nu”, får de höra precis i början. Nu måste de visa att de tillhör ”de skötsamma”, som socialarbetaren Mark (Doctor Who– och The crown-stjärnan Matt Smith) uttrycker det.

En skötsamhet som förutsätter ett slags förnekande av allt det hemska som paret varit med om, vilket bidrar med ett spännande migrationspolitiskt lager till det hemsökta husets konventioner.

Där en asylskräckis som Det vita folket, beskriven av dess regissör Lisa Aschan som ”ett rymdepos inspirerat av The shining”, använde ett flyktingförvars instängdhet som gökbomotor visar His house att utsidan är minst lika skrämmande. Som när Rial går vilse i en gråmulen betonglabyrint och häcklas av intensiva ungdomar.

Enda gångerna paret får vara ifred är i huset. Och där spökar det – troligtvis orsakat av en häxa, börjar Rial misstänka. Tämligen sömlöst lyckas den långfilmsdebuterande regissören Remi Weekes skapa sprickor i parets pressade vardag, där man skymtar såväl minnesbilder som mer subjektivt färgade mardrömsvärldar.

Tråkigare är de fysiskt gestaltade demonerna som dyker upp i huset. Spökena och zombierna är för all del skickligt gjorda, men framstår också som något överflödiga genremarkörer. Insprängda som för att höja tempot och sätta säljbar skräckprägel på en film som är som otäckast när den visar upp den plågsamma verkligheten.