fbpx
Kritik & essä Jan Holmberg, 18 december 2020

Mank är en gripande skildring av en försvunnen era

Under hela sin karriär har David Fincher velat regissera pappas filmhistoriska manus – en berättelse om ett omstritt mästerverk och hur vi ska minnas det. Jan Holmberg ser Mank och inser att han inte kommer ihåg Citizen Kane så väl som han trodde.

FILM. Mank (David Fincher, 2020). Se filmen här.

Den scen från Citizen Kane som jag oftast återvänder till i minnet har inga hisnande djupledskompositioner, halsbrytande kameravinklar eller något annat av det där spektakulära som gjort filmen så omsusad. Journalisten Thompson söker ett svar på vad Charles Foster Kane kan ha menat med det där ordet ”rosebud” han yttrade på sin dödsbädd och ställer nu frågan till Kanes gamle kollega Bernstein, som föreslår att det kan ha syftat på en ungdomskärlek. Sådana minnen kan hänga kvar resonerar han, och ger ett eget exempel om hur han en gång hade tagit färjan från Manhattan till New Jersey, och sett en flicka. ”Hon hade en vit klänning på sig. Hon bar på ett vitt parasoll. Jag såg henne bara i ett ögonblick, hon såg inte mig alls. Men jag lovar att det inte har gått en månad sedan dess som jag inte har tänkt på den där flickan.”

Citizen Kane är uppbyggd på återblickar och scenen är ett undantag i filmen eftersom den skildrar ett minne som bara återberättas: vi får inte se någon flicka i vit klänning, bara Bernsteins åldrade ansikte när han minns henne. Just denna scen är den enda ur Citizen Kane som visualiseras i Mank och det är knappast någon tillfällighet. En film som handlar om minnet av en film som handlar om minnet måste gå försiktigt fram mellan minnesbilderna, både de manifesta och de latenta.

Själv kände jag inte till att Jack Fincher, journalist och misslyckad manusförfattare, hade skrivit ett filmmanus om Herman Mankiewicz, journalist och misslyckad manusförfattare, under arbetet med vad som så småningom skulle betraktas som världens bästa film. Samt att denne Jack Fincher var far till David Fincher, lyckad filmregissör, som velat göra just den här filmen under hela sin karriär. Men så ligger det till, och allt faller på plats. Tänker man närmare på saken har ju David Fincher varierat temat från Citizen Kane i alla sina filmer, som handlar om historieskrivning, minnesfragment som formar berättelser, att lägga pussel…

Framför allt handlar det alltså om minne. ”I vår bransch får köparen inget mer för sina pengar än ett minne, det han köpt tillhör ännu säljaren. Detta är filmens verkliga magi!” Repliken fälls av Louis B. Mayer (mogul i MGM, m.m.) och är typisk för Mank, inte minst i sin självreflexion om de marknadsutsatta minnen som vi har utan att äga. Men repliken är typisk också på andra sätt. Till exempel är den en av filmens otaliga wisecracks, som i sig har flera funktioner. Dels och alldeles uppenbart som pastischelement: den amerikanska 30-40-talsfilm som Mank väcker till liv var ju guldåldern för de rappa replikerna, inte minst de som anspelade på sex. En snygg variant av en sådan dubbeltydig replik i Mank (som skulle ha kunnat undgå produktionskodens censur på det berömda håret) är när huvudpersonen kommenterar Marion Davies Brooklyndialekt: ”Your Flatbush was showing.”

Mank (2020)

Mank (2020)

All denna fyndiga dialog är också påminnelser om att filmen är skriven. Av en (eller flera) manusförfattare, som ju är själva festföremålet för Mank. Vilket i sig är en kliché eftersom otaliga svartvita amerikanska filmer handlar om misslyckade manusförfattare (Nakna nerver, Sunset Boulevard…). Dialogen har också återverkningar på skådespeleriet. Denna sorts give and take-dialog från screwball och film noir, och som Mank åkallar minnet av, försvann nästan på 50-talet när the method slog igenom. Det är en sorts replikföring som kräver tajming och fokus på motspelaren (tänk Grant/Hepburn), snarare än mumlande och fokus på sig själv (tänk Brando). Mycket riktigt har Fincher uppenbarligen fått sina skådespelare att agera som man gjorde på 40-talet vilket lägger till ytterligare en metanivå: Gary Oldman spelar att han spelar en skådespelare som spelar…

Över huvud taget är Mank en oerhört väl genomförd pastisch på alla sätt. Foto, ljud, dialog, scenografi, skådespeleri, till och med aktskiftesmarkörer – allt andas 1940-tal. Med ett undantag! Formatet är anpassat efter vår tids tv-apparater. Citizen Kane och de allra, allra flesta filmer som varit stilförebilder har ett höjd/bredd-förhållande på 1:1,37 medan Mank har 1:2,2. Det är en anakronism som skär i ögonen på en känslig cinefil, men jag gissar att prokrustesbädden var ett krav från strömningsjätten som finansierat det hela (i förtexterna roligt nog kallad ”Netflix International Pictures”). Nåja. I övrigt är Mank en underbar stilstudie och mer än så: en gripande skildring av en försvunnen era, glömda människor och förlorade hantverk.

Mank fick mig för övrigt att se om Citizen Kane och det visade sig att den där scenen jag mindes så väl mindes jag inte så väl. Jag påstod ovan att den var enkel; det är den verkligen inte. För det första är scenevn gjord i en enda tagning, som dessutom inleds med en otroligt snygg åkning innan kameran fäster sig vid Bernstein i halvbild. Under det att han berättar om färjeturen och flickan ser vi honom i två upplagor eftersom han reflekteras i det blankpolerade skrivbordet och vi påminns om filmens credo: att ingen person är en enda. Det mindes jag alltså inte.

Läs också: Hur bra är egentligen Citizen Kane?

Annons