fbpx
Kritik & essä Sanjin Pejković, 26 oktober 2020

Mullvaden är ett filmiskt kaninhål till Nordkorea

Filmregissören Mads Brügger och den förtidspensionerade kocken Ulrich Larsen har infiltrerat Nordkorea. Resultatet är en osannolikt dokumentärfilm som leker med agentklyschor och balanserar på gränsen till Borat. Sanjin Pejković kan knappt tro sin ögon.

Det ska sägas att jag inte har varit så här orolig under en film sedan känslan av att Laura Poitras tvingade mig att dela hotellrummet i Hongkong med Edward Snowden i thrillerdokumentären Citizen four. Jag tror att jag fick pausa Mullvaden var tionde minut. Det gick bara inte att se allt som hände utan att låta bli. Så fick hjärnan i lugn och ro bearbeta innehållet medan den fastfrusna bilden visade karaktärer som exempelvis den välansade och halvt-skurkaktige Mr James, vår hjälte Ulrich Larsen eller den gåtfulla nordkoreanska vapenförsäljaren ”Stenansiktet”. Larsen är en förtidspensionerad kock som blir mullvad åt filmregissören Mads Brügger för att avslöja skumma affärer som regimen i Pyongyang ägnar sig åt. Han är kanske den minst karismatiska personen jag sett på film i år, men jag kan inte sluta titta.

Larsen är ofta försedd med dold inspelningsutrustning när han infiltrerar en dansk-nordkoreansk vänförening. Sakerna eskalerar när föreningen får besöka Nordkorea och Ulrich bekantat sig med en spansk – ja, vad ska man kalla honom – medlare och vän av Nordkorea, Alejandro Cao de Benos de Les y Pérez. Ulrich blir mer och mer omtyckt av nordkoreanerna och deras europeiska vänner, klättrar i ställning och blir till slut involverad i otroliga vapenaffärer tillsammans med en inhyrd falsk miljardär som naturligtvis verkar ha varit i frälsningsarmén och suttit i fängelse för kokainlangning. Mr James, den extroverta jang till Ulrichs försynta jin, dras snart själv in i leken och börjar agera på egen hand i en handling som inbegriper starka internationella antidemokratiska nätverk men också helt sanslösa scener som skulle kunna vara helt påhittade, om det inte vore för att de verkar vara helt autentiska.

Där jag imponerades av Snowdens ansvarskänsla och hans inre moralkompass men också av berättelsen som i sig avslöjade viktiga aspekter av samhällsförändringar koppade till digital utveckling, handlar min oro i Mullvaden mer om att jag förgäves försöker orientera mig i berättelsen och famlar efter spår och element som ska berätta för mig vad jag egentligen tittar på. Och den här filmen får mig att skratta för mig själv, pausa, spola tillbaka, titta om igen, skratta igen och ruska på huvudet, muttra ”din jävel” eller något liknande, kika fram mellan mina fingrar, pausa, gå ett varv runt fåtöljen, sätta mig, ta en klunk vatten, trycka på play. Om och om igen.

Det som skulle fälla många andra undersökande dokumentärfilmer fungerar här som ett stilmässigt grepp som är helt avgörande för filmens otroliga dragningskraft. Mads Brüggers filmiska kaninhål av overkliga gangsters och klumpiga agentkarikatyrer är nämligen fylld av narrativa hål som jag inte vet hur jag ska fylla. Jag hade önskat en femtimmars dokumentär om den här dokumentären. Eller om inte annat en förlängd version av Mullvaden.

Jag tror att Brügger är medveten om logiska frågetecken men anspelar på just detaljbristen som ett narrativt grepp. Larsens största motiv till att kämpa mot förtrycket i Nordkorea kan väl inte vara att han som en fjortonåring träffade några östtyska tonåringar som beklagade sig över livet i DDR? Det håller helt enkelt inte. Och om det mot all världens logik ändå skulle vara det motivet som långsamt driver honom till att locka nordkoreanska vapenförsäljare till att – tillsammans med en jordansk pirat och vapensmugglare – hjälpa till i en triangelaffär som ska möjliggöra ett bygge av en kombinerad vapen- och metamfetaminfabrik i Uganda, ja då är den godhjärtade mullvaden inte den smartaste personen i rummet.

När så mycket förklaras och ”kontextualiseras” i dagens dokumentärfilm, speciellt i genren som kräver det – undersökningsdokumentären – då ryser jag av välbehag när jag ser en film som Mullvaden som leker med gamla agentklyschor. Vi vet inte vem som lurar vem, vad som är autentiskt, vad som kan vara falskt, om Brügger och hans kumpaner själva utsätts för Nordkoreas dubbelspel. Det kan handla om önsketänkande men jag vill hellre tro att regissören medvetet bryter mot de mest självklara filmlagarna, till exempel att han sitter med ryggen mot kameran stora delar av filmen, att det inte riktigt förklaras varför MI5-agenten som hyrs in är kontroversiell, att det faktum att Mr James presenteras med ett namn men undertecknar ett kontrakt med ett annat, inte ens berörs.

Wallraffandet förvandlas aldrig till Borat helt och hållet men balanserar på gränsen och det gör vissa scener mästerliga. I en scen hämtas och skjutsas våra hjältar till Pyongyangs slum, bort från de uppstyrda turiststråken och tvingas in i en mörk källare. Leken är slut, tänker både karaktärerna och jag. Men så, under ett ganska oansenligt hus, öppnas dörren till en lyxrestaurang. Den efterföljande festen är rätt bisarr, med uppträdande musiker och operasångare. Resultatet blir lätt surrealistiskt eftersom stämningen aldrig riktigt går att uppfatta eller definiera. Är det här livsfarligt eller festligt? Vad är formen och vad är innehållet i Mullvaden?

Trots många scener som innehåller dold inspelningsutrustning, reagerar jag på det faktum att Ulrich Larsen faktiskt filmen igenom går runt och helt öppet tar foton och filmar evenemang och händelser, både i Nordkorea men också på sammanslutningar i Danmark, Spanien och annorstädes. Mobilkameran har blivit en integrerad del av vardagen i såväl diktaturer som i demokratier. Vapensmugglare tar selfies. Detta grepp diskuteras inte heller i filmen men blir en kommentar till hur sociala medier och den digitala utvecklingen faktiskt omförhandlar våra beteenden oavsett var vi befinner oss. Att ta selfies, posera och le in i kameran, kan det vara samtidens beteendemönster som väcker minst misstänksamhet? Kan greppet att filma öppet vara det nya murvelsättet att dokumentera i det fördolda?

Annons