fbpx
Kritik & essä Mikaela Kindblom, 22 oktober 2020

Livsbejakande när Inga Landgré får ordet i ny dokumentär

Med hjälp av inklippta filmcitat och privata smalfilmer berättar Fanny Risbergs dokumentär om Inga Landgrés liv på nya och meningsfulla sätt. Mikaela Kindblom blir förtjust i en film som lämnar över ordet till skådespelerskan.

Jag är så glad att den här filmen finns. Det låter så klart fånigt, men de två gånger som jag själv har träffat Inga Landgré har jag inte lyckats ställa några vettiga frågor till henne, eller ens kommit i närheten av den underbara människa som vi får träffa i Fanny Risbergs film, Om Inga.

Om Inga börjar utan krusiduller: ”Jag har en vän, hon heter Inga Landgré” säger Fanny Risberg, som sedan enkelt lämnar över ordet till den 92-åriga gamla damen som längtar till Grekland. Det hade varit en underbar film bara som sådan: om en gammal kvinna som kanske gör sin sista resa, till den plats som för henne alltid betytt livsglädje. Om Inga blir en ”Trip to Greece” med kvinnliga förtecken där jag känner mig lycklig över att bara få följa med på resan – i tiden före corona: promenera på en grekisk ö, njuta av en frukost på en soldränkt terrass, sitta på en strand med ett vänligt, inbjudande hav.

Om Inga handlar om Inga Landgré, skådespelerska, skild tvåbarnsmor, Amnesty-aktivist och kurir under 60-talets motstånd mot den grekiska juntan. Berättelsen om ett långt och händelserikt kvinnoliv vecklar ut sig som en solfjäder. Men den börjar med Ingas kärlek till Grekland och hur platserna, dofterna, ljuset, ”bara att vara där”, blev ett botemedel mot den depression som hon levt med under hela sitt liv.

Inga Landgré väjer inte för beskrivningen av sig själv som alltför allvarlig, rent av tungsint. Men hon visar också upp en stillsam humor, som när en dam på flygplatsen frågar om Inga är en känd person. Och hon svarar, leende att ja, för dem som gick på bio på 50-talet. Senare berättar hon, liggande på sängen i ett grekiskt hotellrum, med solsken i ansiktet, att hon egentligen aldrig tyckt om att stå i centrum – hon som aldrig velat bli något annat än skådespelerska.

Om Inga (2020).

Om Inga (2020).

En annan sak som jag tycker om är att det dröjer mer än halva filmen innan Nils Poppe dyker upp, han som Inga Landgrés liv också är förknippat med, både på vita duken och i det privata. När hon reflekterar över varför de så småningom gick skilda vägar, säger Inga att han alltid ville rusa genom livet, medan hon hellre ville stanna upp och känna efter.

Vi får se en rad klipp ur Ingas filmer: debuten i Ordet (1943), där hon fick en liten men betydelsefull roll efter att Victor Sjöström kommit på en elevföreställning på Calle Flygares teaterskola. Scenen i Nils Poppe-filmen Tull-Bom (1951) där Ingas rollkaraktär försöker begå självmord. Rollen som Riddar Blocks milda hustru i Det sjunde inseglet (1957). Och så den filmroll där jag tycker bäst om: rollen som Görel Rocke i Barbro Bomans Det är aldrig för sent (1956).

De inklippta filmcitaten tar plats i Fanny Risbergs film på nya, meningsfulla sätt och tycks ge kommentarer till det liv Inga berättar om. Men de bilder som särskilt griper tag i mig är dem ur Ingas privata smalfilmer, dessa karakteristiskt gula kodakfilmer där hon blir en helt vanlig tvåbarnsmor, på landet eller på semester. Där syns hon leende och solbränd, badande i ett glittrande hav och med blicken vänd ut mot horisonten. Och så ser vi henne idag, den nu 92-åriga Inga, och hon gör exakt samma saker som i smalfilmerna. Det blir plötsligt som om de äldre filmerna smälter ihop med de nya filmbilderna och för med sig ett angeläget, lustfyllt budskap till henne och oss alla: lev!

Läs också: Så hamnade Barbro Bomans regidebut på fel sida om historien

Annons