fbpx
Intervju & reportage Oscar Westerholm, 21 oktober 2020

Sjukan som stängde biograferna

Victor Sjöströms Thomas Graals bästa barn hade, trots allt, premiär under hösten 1918.

För hundra år sedan satte en okänd influensa filmbranschen ur spel och förvandlade biografer till riskzoner. Oscar Westerholm skriver om spanska sjukans filmpåverkan.

”Hr Gustaf Molander är nu i det närmaste återställd från spanska sjukan, men i stället har hr Olof Winnerstrand svårt insjuknat.”

Notisen i Aftonbladet den 3 april 1920 innehöll både glada och tråkiga filmnyheter. Med tanke på att Molander har regisserat fler svenska filmer än någon annan hade filmhistorien onekligen blivit en annan om han aldrig hade tillfrisknat. Nu kunde ändå Molanders regidebut Bodakungen filmas under sommaren och ha premiär under hösten. Lyckligtvis kom även Olof Winnerstrand på benen igen och kunde senare ställa sig framför kameran på flera Molanderproduktioner, exempelvis Kvinna utan ansikte från 1947.

Under sin drygt två år långa framfart skördade spanska sjukan femtio miljoner människoliv världen över. Uppskattningsvis dog 37 000 människor i Sverige av viruset – och självklart påverkade pandemin även den samtida filmbranschen. I augusti 1918, under första världskrigets slutmarsch, hade folk börjat dö på allvar av ett nytt virus. När det under våren hade härjat bland trångbodda militärförläggningar liknade det mest en allvarligare förkylning, men nu började dödstalen eskalera. Spanien, som på grund av sin neutralitet saknade krigsstrategiskt incitament att undanhålla dåliga nyheter, var bland de första som signalerade de dåliga nyheterna till omvärlden. Därför fick pandemin, vars ursprung man än idag inte kunnat fastställa till hundra procent, det vilseledande namnet spanska sjukan.

Medicinalstyrelsens generella råd 1918 påminner om dagens rekommendationer om social distansering, plus en mera tidsspecifik påminnelse om att inte dela på cigarettmunstycken. Nöjesförbud infördes också på vissa håll i det svenska samhället. Det var en uppsättning restriktioner som begränsade tillgången till dans-, teater- och musikföreställningar under hösten 1918. När sjukdomsspridningen hade accelererat i slutet av september 1918 utfärdades också ett biografförbud.

– Biografstängningarna var det hårdaste slaget mot branschen under pandemin och rätt omdiskuterade. Skolstängningar ansågs inte som ett bra instrument mot smittspridning, för gud vet vad ungarna skulle ställa till med då och kanske smittas än lättare, säger filmvetaren Anne Bachmann.

Biografstängningar däremot uppfattades som en självklar åtgärd, berättar hon. Men denna självklarhet ansågs av många problematisk och väckte ilska. Det vittnade från myndighetshåll om en synnerligen godtycklig uppdelning mellan hög- och lågkultur. Det högt stående ställdes mot det folkliga. Anne Bachmann berättar om debatten i branschpressen.

– Generellt klagade biografägarna på att förbudet upprätthölls mindre strängt för teater och så kallad finkultur. Svenska Teaterförbundet å sin sida argumenterade i ett öppet brev för att teatrarna borde undantas från förbudet: Den som är sjuk går ändå inte på teater, skrev de. Teaterbesökarna klär dessutom om till teatern och kommer dit rena.

Ett resonemang, menar Anne Bachmann, som vi idag kanske skulle kalla för ”klassism”. Något som speglar sig även i hur inkomstskillnader påverkade dödligheten. Björn Olsen skriver i sin bok Pandemi: ”Kort sagt, tjänade du mer hade du större chans att hålla dig frisk, eller som elaka tungor brukar säga, ’hellre rik och frisk än fattig och sjuk’.”

– En del biografer i synnerhet norrut i Sverige ser ut att ha fått stänga under en och en halv månad eller ännu mer, medan Stockholm inte hade något nöjesförbud. I Göteborg var stängningarna stränga, säger Anne Bachmann.

Bioaffischer via KB/filmarkivforskning.se.

Bioaffischer via KB/filmarkivforskning.se.

Filmbladet rapporterade vid mitten av oktober 1918 att hälften av Sveriges biografer var stängda. En månad därpå sammanfattade tidskriften hur restriktionerna hade påverkat branschen: Inkomstbortfallet för hela den svenska filmmarknaden ansågs motsvara en åttondels säsong, men flera biografer, som framför allt ägdes av privatpersoner, hade tvingats slå igen för gott. Produktionsleden hade också lidit av minskade intäkter, men trots detta gick den svenska filmindustrin in i något som i efterhand har kommit att betraktas som en guldålder. Filmskapare som Victor Sjöström och Mauritz Stiller höll på att nåla upp Sverige på den konstnärliga filmkartan världen över. På 1920-talet skulle den svenska exporten Greta Garbo bli en global filmikon.

I Hollywood ansågs det pandemiska problemet inledningsvis var isolerat till den amerikanska ostkusten. Men när lokala förmågor började insjukna införde Los Angeles myndigheter olika restriktioner. Stumfilmsstjärnan Lillian Gish hörde till dem som virusdrabbades, och hon var indisponibel under hösten 1918. Biografer stängdes tillfälligt och filmproduktioner förbjöds bland annat filma scener med folkmassor.

Adolph Zukor, en av grundarna av Paramount, lanserade embargon med vilka bolagen kunde styra var och när filmer visades. Detta ledde till att de stora filmbolagen lyckades ta makten över de dittills privatägda biograferna och nu kunde börja centralstyra distributionen. En vertikal integration infördes, med en ledning i toppen som kunde kontrollera alla finansiella och konstnärliga trådar. ”The studio system”, kom det att kallas. Även i Sverige konsolideras filmbranschen. I slutet av 1919 tillkom produktions-, distributions- och biografbolaget AB Svensk Filmindustri genom en fusion.

Biografer påverkas även under pågående coronapandemi: uteblivna, alternativt försenade, premiärer och masstängningar. Bolagen koncentrerar sig på att antingen få hem filmer till våra datorer via strömningstjänster eller låta dem gå upp på bio några månader efter utsatt premiärdatum. I Båstad, på Scalabiografen, har salongerna fyllts med gosedjur i väntan på att pandemin ska lätta, medan biografer i andra delar av landet hyr ut lokaler för privata visningar eller för de som vill spela tv-spel på stor duk.

Frågan är vilken av de stora spelarna som blir vinnare den här gången. Filmer som Trolls 2: Världsturnén, som skulle ha haft biopremiär i april, har i USA lanserats som digital nedladdning. Universal får en större andel av intäkterna och har därför på bara tre veckor spelat in mer pengar från filmen än vad den första Trolls-filmen gjorde på fem månader. Som ett svar på detta avsteg från business as usual har biografkedjan AMC meddelat att den vägrar visa Universals filmer framöver. Om nu inte AMC hinner gå i konkurs innan biograferna kan öppna på bred front igen, vill säga.

Redan efter någon månads stängning 1918 kunde i alla fall biograferna öppna igen på de flesta platser i Sverige – till stor och åtminstone nästan odelad glädje. Under rubriken ”Desinfektion” skrev signaturen Putois följande i Göteborgs Aftonblad den 30 oktober:

”Det har blifvit litet lif i staden. Lyktorna brinna som förut framför teatrarna, och utanför biograferna ringla sig de långa köerna, precis som för en månad sedan. Den lilla glädje, som finns att tillgå, skall utnyttjas. Det är, som om midt i regndiset hade kommit ett litet vårligare inslag. Man vill taga skadan igen efter nöjesförbudet. Emellertid betraktar man alltjämt sina medmänniskor med en smula misstänksamhet i blicken: ’Har du haft – – –?’”

Annons