fbpx
Kritik & essä Oscar Westerholm, 16 oktober 2020

Rebecca är Ben Wheatleys snyggaste och minst minnesvärda film

Rebecca (Ben Wheatley, 2020)

Den brittiske ikonoklasten har tagit sig an Daphne du Mauriers gamla spökroman. Tyvärr har Ben Wheatley den här gången ersatt sin mustiga satir med generiskt smaksatt dramathriller. Oscar Westerholm har sett Rebecca.

Den brittiske ikonoklasten Ben Wheatley frångår i Rebecca sitt älskade älskade nittiominuters-format. Filmen är istället en två timmar lång fläskigt producerad Netflixproduktion, där Wheatleys patenterade förening av engelsk socialrealism och bisarr sektskräck prioriteras bort. Daphne du Mauriers gotiska (och, när den skrevs 1938, skräpiga) spökroman –först filmatiserad av Alfred Hitchcock 1940 – får här istället en färggrann men krampaktigt respektfull översättning som en modern och påkostad kostymfilm.

En ung kvinna (Lily James) passar upp på den rika skitstöveln Mrs. Van Hopper (Ann Dowd) i det solstekta Monte Carlo. Där träffar hon av en lycklig (?) slump Maxim de Winter (Arnie Hammer, klädd som Överste Senap i ”Cluedo”), skvallerpressens älsklingsänkling vars hustru – filmtitelns Rebecca – nyligen dog under oklara omständigheter. Hon blir genast upp över öronen förälskad i den stilige överklassherren, som snart återgäldar hennes tafatta flörtförsök med en rejält tilltagen nedärvd förlovningsring. Tillsammans återvänder de till hans familjegård Manderley, ett jättelikt semi-slott som efter att det skänkts släkten av Henry VIII gått i arv sedan sekler tillbaka. Där, i det jättelika godset på den engelska landsbygden, får den osäkra unga kvinnan överta den krävande rollen som Mrs. de Winter. Men det blir snart, trots att han dyrt och heligt bedyrar motsatsen, tydligt att Mr. de Winter fortfarande hemsöks av plågsamma minnen från hans äktenskap med Rebecca.

Den mustiga satiren som Wheatley slösaktigt garnerade Kill list och High rise med har i Rebecca ersatts med generiskt örtsalt. Det är en konventionellt berättad dramathriller, iklädd formen av en tillrättalagd men förföriskt vackert fotograferad – av Wheatleys standardfotograf Laurie Rose – kostymfilm.

Ett par av Wheatleys egenheter letar sig emellertid in och stökar till det i den trevliga streamingvärmen. De spöklika folkballaderna, inspelade av det brittiska bandet Pentangle med gitarristen Bert Jansch i täten, bidrar vid de få tillfällen som de bryter av Clint Mansells trötta orkesterslingor med en ängslig stämning till de dimmiga brittiska landskapen, de oändligt långa herrgårdskorridorerna och Lily James förvirrade rädsla i det dammiga mörkret. Det blir vid dessa tillfällen tydligt att Wheatley har hämtat mer från Nicolas Roegs elliptiska psykologiska skräck än Hitchcocks förfinade spänningskonstruktioner.

Wheatley har sedan den Harold Pinter-artade gangsterkomedin Down terrace kokat ihop små, beska och utmanande rätter som ändå är svåra att inte sluka i en motsägelsefullt girig tugga. Men i Rebecca har han balanserat kryddorna med en trist, slätstruken finess. Det är Wheatleys snyggaste, längsta och minst minnesvärda film.

Läs också: Ovan regnbågen i Ben Wheatleys blodiga filmvärld

Annons