fbpx
Kritik & essä Valerie Kyeyune Backström, 15 oktober 2020

I The big sleep blir Los Angeles en profetia om landets framtid

The big sleep (1946)

Howard Hawks filmatisering av Raymond Chandlers potentiellt rörig historia blev bitvis obegriplig, men förvaltar samtidigt magiska aspekten i romanen: där detektiven blir lodet som förenar ett splittrat samhälle utan centrum. Valerie Kyeyune Backström skriver om en Los Angeles-klassiker.

Egentligen är det titeln jag tänkt på mest. Det har ett slags poesi över sig, den stora sömnen. I mitt huvud handlar det om något annat, inte bara död utan glömska, förträngning; jag ser framför mig skuggindränkta landskap, jag ser framför mig sorgmodets träsk i Den oändliga historien. Men egentligen är det bara död det betyder.

”You were dead, you were sleeping the big sleep, you were not bothered by things like that, oil and water were the same as wind and air to you.”

Filmen är baserad på boken med samma namn av Raymond Chandler och regisserad av Howard Hawks, med manus av ingen mindre än William Faulkner (tillsammans med Leigh Brackett och Jules Furthman).
Det är den första boken i serien om Philip Marlowe, men den fjärde att bli filmatiserad. Och även om den sällar sig till noirgenren i temat gör den delvis det mindre i uttryck. För att vara en noir är den ovanligt ljus, de tunga skuggorna i stort sett frånvarande i denna gråskala helt filmad på Warner Bros. Studios bakgård.

Enkelt är storyn den här: privat-detektiven Marlowe (spelad av Humphrey Bogart) ska lösa ett fall av utpressning på uppdrag av en rik man, med två rika och förtappade döttrar i släptåg. Det hela ska förstås bli mycket mer komplicerat, med mord, försvinnande, droger och porr (!), intrigen tätnar, the owls are not what they seem.

När jag ser filmen för första gången inser jag att den delar en del problem med romanen. The big sleep, som på svenska fick titeln Den stora sömnen, är från början ett hopkok av diverse noveller, och det märks i uppbyggnaden – det som i början verkar vara huvuduppdraget hamnar snart i skymundan av nya problem. Inte unikt för noirgenren med den hårdkokta deckaren, där ett från början alldagligt uppdrag alltid visar sig vara en bricka i ett större spel fyllt av lögner, korruption och konspirationer. Skillnaden är väl bara när det är planerat från början, och när det i efterhand ska sammanfogas till en berättelse. Så skicklig som Chandler är blir det sällan ett problem i boken, även om vissa trådar fortfarande är lite lösa – det kan till och med fungera till berättelsens fördel, för precis så är väl livet – människor som dyker upp och försvinner, frågor som aldrig får svar.

I Hawks filmatisering, kallad Utpressning på svenska, blir en potentiellt rörig historia ibland nästintill obegriplig. En del av förklaringen hittas i dåtidens stränga produktionskod. Den andra förklaringen hittas i att filmen släpptes i flera versioner eftersom man gjorde omtagningar, och ibland refererar filmen till bortklippta scener, eller scener som finns i den andra versionen. Bacall och hennes agent ville nämligen öka hennes närvaro, som en av döttrarna, i filmen, och plötsligt dyker Bacalls figur upp på i stort sett alla platser, vilket både fördunklar intrigen, och leder till att upplösningen (när de äntligen hittar den ”försvunna” kvinnan) blir något antiklimaktisk. I utbyte får vi i stället en kärlekshistoria som är frånvarande i romanen. Jobbigt om man hatar kärlek eller lever för en perfekt konstruerad deckare, petitess om man struntar i det och istället åtnjuter den enorma kemin mellan det äkta paret Bacall och Bogart.

Filmen är dessutom strösslad med underbara krigstidsreferenser, som den kvinnliga taxichauffören, eller uttrycket ”red points”, som alltså syftar på ransoneringskuponger för kött, som slang: döda kroppar. Men om homofobin, kanske främst på grund av censurreglerna, tonats ner i filmatiseringen, har man istället valt att vrida upp de sexuella insinuationerna, som knappast är blygsamma i boken. Det här är bland det kåtaste jag sett? Det finns verkligen ingen hejd på hur mycket kvinnorna åtrår och åmar sig för Marlowe, av alla kvinnor han träffar är det bokstavligen bara en (1!) som inte vill kasta av sig kläderna direkt när hon ser honom. Att säga att det åldrats med värdighet vore en överdrift, men det tar sådana absurda proportioner att det mest blir kul. Och även om kemin mellan Bogart och Bacall är bra, och jag älskar Bacall, måste jag tyvärr erkänna att hon är den tristaste karaktären i denna filmen.

Trots mitt gnäll är det en njutbar film, och trots den röriga plotten lyckas den förvalta just den magiska aspekten av Chandlers författarskap som Frederic Jameson diskuterar i sin bok om densamme, där detektiven blir lodet som förenar ett splittrat samhälle utan centrum, där klasserna har förlorat kontakt med varandra, där Los Angeles blir en profetia för landets framtid. Han skriver: ”The action of Chandler’s books takes place inside the microcosm, in the darkness of a local world without the benefit of the federal Constitution, as in a world without God.”

Läs också: Edgar G. Ulmer på farliga omvägar

Annons