fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 15 oktober 2020

David Cronenbergs smittoläxa

Frossa (David Cronenberg, 1975)

En onämnbar parasit sprider sig från ett avskilt lyxområde in till Montreals stadskärna i David Cronenbergs film från 1975. Charlotte Wiberg skriver om regissörens sublima känsla för skräckel.

Under den inledande fasen av coronasmittans utbredning i Sverige – men inte bara här – gick folk till affären och stoppade på sig allt möjligt som kunde tänkas behövas under en lång tids hemmavistelse. Särskilt en vara blev föremål för hoardande och utlöste bråk i butikerna: toalettpappret. Det var som att hela tanken att hålla en smitta på avstånd någonstans kopplades till kroppens avträde och behovet att snyggt skiljas från det. Tanken på att bli utan toalettpapper skapade panik.

Så är ju också avföring skit. Ingenting utgör väl själva sinnebilden av smuts som bajs. Och smitta finns, åtminstone i vår föreställningsvärld, i smuts. Ingenstans är vi så noga med att tvätta händerna som på toaletten. Höjden av skräck och äckel (”skräckel” som det kom att kallas på 80-talet) torde väl därför vara en bajskorvsliknande parasit som tar sig in via våra kroppsöppningar. Nå, den är inte bara lik en bajskorv utan också i viss mån en slak penis. Färgen är blodbrun. I den här onämnbara saken (bara kallad ”parasit” i filmen) förenar sig närmast allt som är tabu. Filmen den dyker upp i är David Cronenbergs förstlingsverk Frossa från 1975, som känns märkligt aktuell i dag. Trots en viss nybörjarkvalitet har Frossa blivit en film som fortsätter fascinera och som har utövat inflytande på allt från Alien-filmerna till James Gunns Slither från 2006.

Den kom också att bli startskottet på en av vår tids starkaste filmkarriärer, David Cronenbergs, som flera gånger återkommit till temat smitta och märkliga kroppsförändringar och sammansmältningar mellan kropp och psyke. Redan i Rabid från 1977, filmen efter Frossa, fortsätts spåret med body horror och smitta. Där utvecklar huvudpersonen Rose vad som ser ut som en vagina dentata under armen, med ett utskjutande objekt som penetrerar huden på de människor hon använder som föda och därmed smittar med en rabiesliknande sjukdom. I Frossa utvecklar de smittade en totalt gränsöverskridande sexuell lust. Homosexuella inslag lär ha varit mer anmärkningsvärda då filmen gjordes än vad de är i dag, men även barn medverkar i orgierna, och en fader bjuder inte bara ut sin tonåriga dotter till främmande människor utan har uppenbarligen också sex med henne själv.

Redan efter inledningen av filmen bryts den idyll som målas upp under förtexterna i vad som tycks vara en diabildsförevisning av bostadskomplexet Starliner Towers på en ö i utkanten av Montreal – presenterat som ett boende att likna vid en lyxkryssning med all tänkbar service och alla möjliga förnödenheter i avskildhet från den stökiga staden (”Explore our island paradise, secure in the knowledge that it belongs to you and your fellow passengers alone”). Vi får följa ett ungt par som har kommit för att titta på lägenheter, men snart klipps det in oroande bilder på en flicka/ung kvinna i skoluniform som försöker fly från en man i sextioårsåldern. Han övermannar henne och stryper henne, sedan skär han upp mellangärdet på henne och häller vad som tycks vara svavelsyra på inälvorna, och därpå skär han halsen av sig själv. Annabelle, som flickan heter, ska visa sig vara patient zero med parasiterna och ha haft sexuella relationer med flera män i byggnaden, också en gift man som kommer och upptäcker liket.

Den Lolitarelation och -figur Annabelle står för säger förstås också en del om tabun och hur de överträddes på 70-talet. Men med mordet på henne skjuter liksom husets smutsiga byk i förgrunden och därifrån raseras tillvaron i det totalt. Filmen slutar med att invånarna i Starliner Towers helt sexbesatta kör med sina bilar in i Montreal där de för smittan vidare. Den kommer alltså inte från ”samhällets undersida” utan från högsta våningen i den övre medelklassens torn, som de tagit sin tillflykt till. De bättre bemedlade kan ju i verkligheten inte heller undvika smittan eller över huvud taget den mänskliga existensens baksida – en moralitet vi lärt oss av verkligheten och av Röda dödens mask (såväl Edgar Allan Poes berättelse som Roger Cormans filmversion De blodtörstiga). Smitta kopplas dock gärna, på ett moraliserande sätt, till slum och det ”smuts” som kan förekomma där.

Invånarna i Starliner Towers uppträder också som en hord, en tygellös folkmassa, något som alltid varit hotfullt och svårt att kontrollera från både individens och samhällsrepresentanternas perspektiv. Horden, som brukar dyka upp i zombiefilmer, tenderar att representera de lägre skikten. Den är en hjärnlös massa till skillnad från den uppfostrade och utbildade individen. Men i Frossa får smittan en annan klassmarkör. I en tillvaro där det är två meters avstånd till våra medmänniskor som gäller blir förstås brott mot dekorum särskilt skräckinjagande. Det behövs inte mer än några hostningar och en oönskad beröring för att skrämma livet ur folk under coronatider. Parasiterna i Frossa är en framodlad blandning mellan afrodisiak och könssjukdom. Att på det sättet blanda lust och intimitet med den lägsta av alla smittor är sannerligen snillrik skräck från Cronenbergs sida och äckeleffekten när den bajskorvs/penisliknande parasiten tvingar sig in genom munnen eller underlivet är närmast sublim.

Cronenberg har sedermera sagt att hans två första spelfilmer var hans utbildning till regissör, men trots att bristen på ”production value” visar sig då och då är filmen fortfarande sevärd efter 45 år – och nu är rätta tillfället att leta upp den och se om eller se den för första gången.

Läs också: Så gör David Cronenberg kaos med kroppen

Annons