“Ma was the first and don’t you forget it”, påminner bluessångerskan Gertrude “Ma” Rainey en av sina kompmusiker halvvägs in i George C. Wolfes film Ma Rainey’s black bottom. Rainey var under tidigt 1900-tal mycket riktigt en av genrens pionjärer, och rentav känd som dess moder: “mother of the blues.” Hennes bana som underhållare började redan i de tidiga tonåren, strax efter sekelskiftet. Bland annat med vaudeville och minstrelshower. Men hon kom tidigt i kontakt med bluesen och skulle på 1920-talet bli en av de första afroamerikanska kvinnor som fick spela in en skiva.

Först i det avseendet var dock Mamie Smith, som fick spela in för Okeh Records redan 1920. Hennes inspelningar öppnade förvisso dörren för Ma Raineys och Bessie Smiths skivkontrakt under det kommande årtiondet, men många menar att det var Raineys artisteri som banat vägen. Angela Davis skrev i slutet av 1990-talet boken Blues legacies and black feminism om Raineys, Bessie Smiths och Billie Holidays betydelse. Och om bluesens betydelse. Inte minst i fråga om ideologi och gränsöverskridande uttryck för sexualitet (de tre sångerskorna har alla beskrivits som lesbiska eller bisexuella).

Holiday är även hon snart bioaktuell i James Erskines dokumentär Billie medan den något mer bortglömda Rainey tar plats Ma Rainey’s black bottom, efter August Wilsons pjäs med samma namn. En skildring som inte duckar för sångerskans sexualitet, men hellre lägger ut texten om rasism och segregation. Pjäsen ingår också i Wilsons “Pittsburgh cycle”, en samling om tio pjäser vars röda tråd är afroamerikanska erfarenheter under 1900-talet. Tidigare har Fences ur samma serie filmatiserats av Denzel Washington som även återfinns bland Ma Rainey’s black bottoms producenter.

Scenen för skådespelet är en kvav musikstudio i Chicago, där tre vana musiker och en ängslig agent inväntar sångerskan. Innan “Ma” själv gjort högljudd entré tillsammans med ett mindre entourage har kompgruppens fjärde medlem hunnit ansluta, den ambitiöse trumpetaren Levee (Chadwick Boseman i sin sista roll). På ytan finns dramats spänning mellan de två, mellan uppstickaren och veteranen. Den senare, “Ma”, är i Viola Davis skepnad en  diva som tycks passerat toppen av sin karriär, men inte har för avsikt att ge efter en millimeter. I hennes show finns varken utrymme för Levees framfusighet eller improvisation. Och att de i enlighet med studiochefens vilja ska spela in hans arrangemang av låten “Ma Rainey’s black bottom” kan han glömma.

Konflikten som kokar mellan “Ma” och Levee utspelar sig till stor del i skilda rum. Inspelningen fördröjs gång på gång av hennes krav och nycker, och för varje avbrott förpassas bandet till en dunkel, fönsterlös replokal. Men i Davis imposanta gestalt har hon förtjänat sina divalater.

Davis släpar sig fram med en föraktfull auktoritet som i varje rörelse blottlägger den trötthet och smärta turnélivet orsakat “Ma”. Det är en insats som kräver vördnad snarare än sympati. Lättare är det att känna med den livsbejakande Levee. Även om hans ego är lika stort och hans agerande lika beräknande, innehar han en underdogs fördel när han fåfängt dansar runt i nya brougeskor, vilka han köpt för sina sista surt förvärvade slantar. Boseman förser Levee med skälvande utstrålning och självförtroende. Inte minst när hans medmusikanter hånar honom för hur han svansar inför den vita studiochefen i hopp om eget skivkontrakt.

Blues ger inte sällan uttryck för livets vedermödor. Stora som små. I Ma Rainey’s black bottom utgörs dessa av allt från den hårt arbetande divans svullna fötter till det ärr Levee fått i sin barndom – och som aldrig läkt. Mellan inspelningens tagningar avhandlas dylikt framför allt av de fyra kompmusikerna, som utöver Boseman spelas av Colman Domingo, Glynn Turman och Michael Potts. Wilsons dialog sjunger i kvartettens tuggiga rapport. Och det svängiga kammarspelets mest teatrala inslag dämpas mjukt av Tobias A. Schliesslers allt annat än stillastående kameraarbete.

Ändå infinner sig just en känsla av filmad teater. På studiogolvet, i replokalen, ja till och med i den plastiska exteriören (som ska åkalla 1920-talets Chicago), ligger ett tjockt dammlager vars partiklar tycks vara idén om den stora amerikanska dramatiken. Men under dammet pyr ett ämne som knappast kan vädras nog. Och hos ensemblen finns en smittsam spelglädje. Inte minst hos den 43-årige Boseman som gick bort tidigare i år.