Berättarrösten är ett omtvistat grepp. Man kan vara en trogen adept av ”show, don’t tell”-principen, som lärs ut i manusmanualer och på skrivkurser, eller tycka att varje berättelse borde få tala sitt eget språk. Men oavsett hållning är det sällan man hör klagomål om att en film saknade, eller hade på tok för lite av, berättarröster.

Men skruva för all del upp volymen när ni ser Sacha Guitrys Jag är en falskspelare, Billy Wilders Sunset Boulevard, Robert Bressons Prästmans dagbok eller Paul Schraders bressonska studier av solitära män. Filmhistorien kryllar av intressanta berättarröster. Ofta tillhör den en man, vilket kanske snarare har att göra med att berättarrösten oftast är huvudpersonens och att så många huvudpersoner är män. I ett större sammanhang är det ändå värt att fundera på: vilka röster vi hör, vilka som väger tyngst och vilka vi väljer att lyssna på.

Denna politiska fråga blir en privat mardröm i skräckdramat Saint Maud. Maud (Morfydd Clark) är en enstöring med blodigt förflutet som bor i en engelsk kuststad. Efter en längre paus är hon redo för arbetslivet igen. Hon tar jobb inom privat hospicevård och hennes första patient är den före detta stjärnan Amanda (Jennifer Ehle), ett slags Norma Desmond-figur – ja, Sunset Boulevard gör sig påmind igen – som efter en lyckad karriär som danskoreograf nu inväntar sista vilan i en mörk och murrig herrgård.

Så mycket vila blir det inte, då ett svartsjukedrama med psykologisk thrillertwist tar form. Maud ser det som sin uppgift att vädra ut dekadensen och rädda Amandas själ innan det är för sent. Så mycket till samtal blir det inte heller, även om blickarna talar sitt tydliga sensuella språk när Amanda börjar flirta med Maud.

Som en del av uppvaktningen, eller om det är ett försök att bryta ner Mauds präktiga fasad, ger Amanda henne en present: en bok med målningar av den brittiska konstnären William Blake. Dessa otäcka visioner med kristna motiv, som härrörde ur konstnärens visioner och egensnickrade mytologi, bär på kritik mot organiserade religioners försök att få troende att lägga band på begären. Även kristna gillar att knulla, kan man tänka sig som Blake-slogan.

De intertextuella referenserna förblir, intressant nog, så gott som outtalade. Tanken bakom gåvan vet trots allt bara Amanda, en rollfigur vars inre vi avsiktligen vägras tillträde till. Samtalet förs istället mellan Maud och publiken, eller om man ska tro Maud – mellan henne och Gud.

Förtryckt sexualitet, stalkertendenser och anspelningar på ett urspårat förflutet gör det svårt att tolka Guds röst som annat än ett symtom på huvudpersonens psykiska ohälsa. Att höra röster kan ju trots allt vara ett tecken på schizofreni, och att påstå sig höra Guds röst – åtminstone i en sekulär samtidskontext – är en klassisk tokstollemarkör.

Säga vad man vill om det, men spänningen i Saint Maud bygger snarare på följdfrågan som inte låter sig viftas bort. Tänk om hon faktiskt hör Guds röst? Och om hon väl gör det, tänk om ”han” inte är den hon tror att han är?

Hur osympatisk Maud än är förblir berättarrösten ett sätt för oss att komma henne nära. Allt icke-diegetiskt ljud, det vill säga det som hörs av oss men inte rollfigurerna, är ju av särskild betydelse. Kanske ett privilegium? Något för de utvalda.

Vi får alltså främst höra Mauds sida av berättelsen, men i takt med att situationen eskalerar får hennes ordningsamma stämma kroppsligt mothugg. Mauds inre intas av främmande krafter. Hon örfilar, runkar av, krökar, knullar och kräks. William Blake lyckades fästa sina hallucinationer på duk, men för en person som Maud, som inte lyckats hitta ett lämpligt uttryck för sina uppenbarelser, börjar den andliga resan närma sig hjulspåren efter Travis Bickles taxibil.

Så vad försöker regissören och manusförfattaren Rose Glass egentligen säga med sin långfilmsdebut? Snarare än att tala klarspråk utmanar hon publiken med sin opålitliga berättares envägskommunikation. Viss monotoni och ett mittparti på tomgång drar ner filmen, men det är samtidigt begränsningarna och bristen på glasklart budskap som får Glass att framstå som en självsäker röst.