När ingenting i filmvärlden går att ta för givet känns det dubbelt upplyftande att få se en ny film av Hong Sang-soo på stor duk. Hongs filmskapande brukar kanske inte räknas till den typ av cinematisk upplevelse som nödvändigtvis kräver en biograf, och med tanke på att hans filmer framförallt visats på festivaler är det heller inte alla förunnat. Men vid mötet med The woman who ran på Stockholms filmfestival – där den i veckan belönades med FIPRESCI-juryns pris – står det klart att den koncentration och totala närvaro som biografupplevelsen erbjuder tillför precis lika mycket här som maffigt ljud och stor duk betyder för en Tenet. För att en film som denna ska fungera krävs nämligen ett särskilt engagemang från åskådaren, en vilja att sjunka in i dess universum.
Några få miljöer och en handfull karaktärer under ett par riktningslösa höstdagar; av alla Hongs småskaliga filmer är detta en av de mest reducerade, och också en av de rakaste. Men även om de konceptuella narrativa experimenten från regissörens tidigare filmer är borta, så finns de cirkulära rörelserna kvar. Kim Min-hee spelar en gift kvinna som i tre sekvenser i Seouls förorter möter tre olika bekanta från sitt förflutna, och tre gånger berättar om orsaken till sin resa längs minnenas allé – hon har för första gången fått lite egentid ifrån sin man. Filmens titel verkar anspela på en obskyr händelse omnämnd i förbigående, men skulle lika gärna kunna referera till Kim själv. Hon tycks ha flytt in i sitt äktenskap fem år tidigare, och är kanske på väg att fly därifrån nu. Liksom sina kvinnliga vänner från förr har hon kommit upp i fyrtioårsåldern och lever ett bekvämt men lite tråkigt liv. De långa konversationsscenerna är delikat gestaltade, till synes banala men fyllda av såväl intimiteten från ett gemensamt förflutet som distansen sprungen ur långvarig separation. Hong har under det senaste decenniet i allt högre grad rört sig mot kvinnocentrerade filmer, och här är männen knappt synliga. De omtalas och diskuteras, men när de väl dyker upp står de med ryggen mot kameran och är utan undantag efterhängsna, självupptagna, påstridiga eller oresonliga.
Hong återkommer under filmen till bilder av de vackra, höstfärgade berg som omger väninnornas sterilt moderna bostäder – som en närmast naiv längtan till något större än det egna jaget, något självklart och evigt. The woman who ran är liksom regissörens senaste filmer, Grass och framförallt Hotel by the river, genomsyrade av en djupt känd melankoli. Utan mycket till handling eller dramatik fångar filmen känslan av tidens gång – i årstidsväxlingar, återuppväckta minnen och livets oundvikliga fortskridande. I filmens geniala slutscen återvänder Kim till ett galleri för att för andra gången se en kontemplativ konstfilm. Kameran filmar duken, och de två bildlagren smälter ihop till ett, liksom gränsen upplöses mellan fiktion och verklighet. Likt Kim Min-hee sitter sitter vi alla på en biograf och åldras medan höstvindarna river upp kaskader av löv utanför. En insikt som gör varje sådan upplevelse till en gåva.
Läs också: Hong Sang-soo fortsätter att berätta mycket i det lilla
