fbpx
Kritik & essä Johannes Hagman, 27 november 2020

Deadpan under midnattssolen i Den längsta dagen

Den längsta dagen är uppenbart gjord för att upplevas på biograf, men istället släpps Jonas Selberg Augustséns finskspråkiga fortsättning på minoritetsspråkserien direkt till streaming. Johannes Hagman har sett den.

Deadpan är en svår konst. Att använda sig av medvetet återhållsamma och lakoniska uttrycksmedel har blivit något av en skandinavisk favoritgren, där regissörer som Roy Andersson, Marie-Louise Ekman och Aki Kaurismäki på olika sätt utvecklat mästerskap med tragikomiska förtecken. Åtminstone sedan 2016 års Sophelikoptern har Jonas Selberg Augustséns rört sig i liknande emotionella landskap. Den gången var det en övervägande komisk roadmovie på romani, och med sin nya film fortsätter regissören och manusförfattaren sin filmsvit baserad på de fem officiella minoritetsspråken i Sverige. Den längsta dagen utspelar sig i och kring ett icke namngivet och synbarligen helt igenom finskspråkigt samhälle, rimligtvis i Norrbotten. Denna gång med högre doser av det tragiska, men levererat med samma mått av just deadpan.

Flera människoöden skildras parallellt under en midsommarafton som lunkar på likt de flesta andra dagar. Vi möter en lastbilschaufför på sin sista körning innan pensionen; en handlare med ett stort hål i butiksgolvet; en deprimerad mästare i vattenskoter. Och så vidare. Trots en något överslätande final är det en övervägande glädjelös vision av livet som framträder. Visserligen stundtals träffsäkert komisk, men oftast mest oinspirerande.

Större delen av filmen är ljudsatt med New Age-doftande syntmattor signerade Andreas Mattsson, musik som binder ihop de olika trådarna i berättelsen men framförallt tynger ner dem, slätar ut dem. Filmens ljud och bilder i scopeformat är uppenbart designade för att upplevas på biograf, varför det är extra tråkigt att den nu i praktiken släpps direkt till streaming.

Den längsta dagen (2020)

Den längsta dagen (2020)

Enda gången filmen tycks kunna bränna till är i konflikten mellan avverkande skogsarbetare och protesterande trädkramare. Temat kring skogens betydelse för människan påminner om regissörens Trädälskaren från 2008, en slags dokumentär essä som kretsar kring hur han tillsammans med några vänner bygger ett trädhus i skogen. Det är förmodligen Selberg Augustséns enklaste film, men också den i särklass bästa. Upptagen som den är av såväl byggets praktikaliteter som existentiella implikationer uppvisar den ett spektrum av känslor som smittar av sig på åskådaren. I Den längsta dagen är det dessvärre mestadels stumhet som råder.

Läs också: Med hälsning från Norrland

Annons