Scenen har levt kvar i mitt medvetande sedan 2005. En man sitter vid köksbordet i sin trånga men minutiöst prydliga lägenhet i Stockholm. Eller snarare: ”Stockholm”. Jag hade på den tiden bara passerat genom staden en gång. Vi skulle till Finlandsfärjan. Lägenheten, vars väggar är kala och opersonliga, kunde ligga i Lärkstaden. Eller i Tensta. För mig kvittade det. Nu, tjugo år senare, äldre och betydligt mera fyrkantig, gillar jag att vara specifik: Vasastan, närmare bestämt Ynglingagatan. Det var där han bodde när polisen slutligen, efter vilseledande fantombilder och organisatoriska feltändningar som förde tankarna till den katastrofala Palme-utredningen, hann ifatt honom.
Jag minns mannen som propert klädd, men i själva verket har han en vardagligt grå virkad kofta på sig. Hans hår är välkammat men också påtagligt excentriskt: det är färgat i en bjärt artificiell orange nyans. Manic Panic Electric Tiger Lily? Kanske det. Det var i varje fall vad jag fick när jag frågade efter orange hårfärg på Apoteket Hjärtat. En sprejburk med vapenolja står bredvid på bordet. Mannen granskar noga sin ljuddämpade revolver. Trumman, hanen, pipan, avtryckaren. Vapnet – licensierat? – är inhandlat under en resa till Johannesburg i Sydafrika.
Jag är inte säker på varför bilden av mannen som polerar sitt vapen i det anspråkslösa köket har gjort ett så djupt intryck på mig. Det finns onekligen något andtrutet klaustrofobiskt med den minutiöst iordningställda bostaden, en inredd bur som på anstalt. Inget har lämnats åt slumpen. Det relativt påvra möblemanget, som ger lägenheten en steril look värdig en fängelsecell – en bur – är organiserat efter någon svårbegriplig ångestmatematisk princip. Ett inre kaos tyglat genom logistik och logik. (Mannen har trots allt tyskt påbrå.) Men bildens envetna fortlevnad i mitt huvud skulle också kunna ha en mer alldaglig förklaring: Det är en av de första sökträffarna som dyker upp när man googlar på ”Lasermannen”.
David Dencik var bara trettio år när han spelade rollen som serieskytten John Ausonius, ursprungligen Wolfgang Alexander Zaugg, som sköt elva personer mellan augusti 1991 och januari 1992 i Stockholm. Han riktade framför allt in sig på personer med invandrarbakgrund, eller – rättare sagt – personer som han antog var invandrare eller bara parasiter i största allmänhet. En fascist är en fascist är en fascist.
Vad är då grejen med Dencik? Jag är inte helt säker. Men han har genom 2000-talet spelat några av Sveriges mest ikoniska personligheter – verkliga, men även fiktiva i fallet med Henry Morgan i Klas Östergrens Gentlemen. Han har hängt med som ett alltid lika pålitligt bihang inom svensk film och tv. Om Dencik är med kan man nästan alltid vara säker på att det rör sig om något utöver det vanliga.
Mikael Marcimains tv-serie Lasermannen är en filmatisering av Gellert Tamas bästsäljande fackbok och släpptes på SVT 2005 i tre långfilmslånga avsnitt. Det är något av det visuellt mest uttrycksfulla och hänförande som har visats på svensk tv. Den svensk-holländske fotografen Hoyte van Hoytema – som nuförtiden främst är berömd för att vara Christopher Nolans hovfotograf i filmer som Dunkirk och Oppenheimer – målar upp ett oförglömligt gråruggigt Stockholm i början av 1990-talet. Snöglopp, regn. Tobaksrökiga tidningsredaktioner. Kaffekoppar på stökiga skrivbord. Gärdets långa trappor och olycksbådande skogsområden. Tunnelbanans rasistiska klotter. Bert Karlsson, medgrundare av det vulgärkonservativa partiet Ny Demokrati, hånflinar i tv-soffan tillsammans med greve Ian Wachtmeister. En mörk och märklig tid som samtidigt på många sätt, inte minst vad beträffar det politiskt högerpopulistiska klimatet, gav en föraning om vårt eget sorgliga historiska ögonblick idag.
Det är mot fonden av detta betonggrå mörker som Lasermannens märkliga frisyr framträder likt en brinnande demonisk gloria. Han ser samtidigt ut som en clown. Ausonius är, i en ironisk vändning värdig de gamla grekerna, en utböling. Bortsett från att vara tysk är han naturligt svarthårig. ”Ingen kommer att ta mig på allvar”, säger han uppgivet. Han hade inte tvekat på den moraliska rättrådigheten i att trycka av om han råkat dyka upp i sitt eget lasersikte.
Dencik spelar den högerextrema terroristen med en sådan återhållen men likväl frenetisk pondus att verklighetens Ausonius i jämförelse snabbt tynar bort till något som lätt kan misstas för en blek kopia. Denciks Ausonius är givetvis en frapperande trist person, visst, men på ett besynnerligt och oförglömligt sätt. Han är socialt hjälplös, det är olidligt att titta på; han har svårt att möta andras blickar, hans axlar är stela och spända, rörelserna snabba, oberäkneliga, han är mycket mån om att se proper ut, gärna med kammad snedlugg som för tankarna till en viss historisk person som skrev den tyska bästsäljaren Mein Kampf. Ausonius är stel och svårtolkad, nervös och bortkommen. (Var sjutton har jag gjort av min skämskudde?) Han ringer en gammal bekant från skolan och bjuder in till fest. Ett helt gäng dyker upp en mörk vinterkväll.
Drömmar om öl, sprit och en röjig blandning av ZZ Top och Bruce Springsteen. Men i det här privata helvetet, isolerat, fyrkantigt och nyktert bortom all räddning, bjuds det bara på smågodis och tystnad. Mozart – aristokratins minst besvärliga kompositör – trippar fram på vinylspelaren. Lägenheten, som kanske är på dryga fyrtio kvadratmeter, har kapacitet att rymma ett helt festgäng men folk har trängt ihop sig i köket. Staplade på hög röker man cigaretter under spisfläkten. Ausonius är kvar ensam ute i vardagsrummet. Lägenhetens väggar kryper närmare samtidigt som avstånden mellan rummen sträcker ut sig i det oändliga. Lägenheten på Ynglingagatan i Vasastan är verkligen en bur.
Dencik har, åtminstone om du frågar mig, blivit ansiktet utåt för kvalitet. Närmare bestämt internationell kvalitet; detta är en skådespelare som utan vidare hade kunnat uppträda på någon stor teaterscen i London, eller – för den delen – i en film av Roberto Rossellini eller Ridley Scott. Dencik ser emellertid rätt alldaglig ut. Hans ansikte är litet, komprimerat och runt. Kroppen är knappast välbyggd. Hans hårväxt lämnar en del övrigt att önska. Om han hade varit en amerikansk skådespelare för typ ett sekel sedan hade han fått roller som excentriska kumpaner i westernfilmer; det var ofta där de mindre attraktiva men likväl vrålbegåvade skådespelarna hamnade, som Slim Pickens eller Walter Brennan. Jag har dock hört att Dencik har blivit en smärre sexsymbol för kvinnor i övre medelåldern. Jag har inte källa på det; ni får helt enkelt lita på mig. Särskilt oväntat är det emellertid inte. Han är ju förfärligt karismatisk.
Dencik ser ut som han gör och spelar som han gör och han låter helt enkelt sin konst, för det rör sig onekligen om just konst, tala för sig själv. Autenticitet, är det vad det hela handlar om? När jag tittar på Lasermannen får jag känslan av att Dencik blir som förbytt. Det är kusligt. Det rör sig så att säga inte om den vanliga debila maskerad som man kan vänta sig när man slår på en tv-serie på SVT. Detta är naken, osminkad verklighet; som otäckast är serien när Dencik bara låter sitt tysta strama ansikte föra talan. När han tänker. På hur han ska mörda. Med vilken kaliber han ska skjuta. Och varför. Tankarna rör sig därinne. Ögonen skärps men har samtidigt något drömskt över sig; som om han ser framtiden, den ljusa framtiden. Han tänker verkligen tankarna, ja, han tänker dem verkligen.
”Jag är ett monster”, säger Sture Bergwall, återigen spelad av Dencik, i Mikael Håfströms Quick (2019). Det har gått fjorton år sedan det stora genombrottet med Lasermannen. Även den här gången har Denciks burats in, fast nu i bokstavlig bemärkelse: ett rum på rättspsykiatriska högsäkerhetsanstalten i Säter. Skådespelaren har förvisso hunnit med en del roller sedan genombrottet med Lasermannen. Det går till exempel inte att bortse från några inhopp i storfilmer som Tinker, tailor, soldier, spy (2011) och Steven Spielbergs War horse (2011).
Men det är här, i buren, i rollen som ett monster, närmare bestämt ett svenskt monster, som han verkligen gör intryck. Att spela psykopat, gärna en så tokig som möjlig, är trots allt något en skådespelare av Denciks kaliber alltid borde sträva efter. Det är en utmaning att göra galningar som Ausonius och Bergwall ”trovärdiga”, det vill säga till något mer än bara de karikatyrer av tygellös ondska de redan är i samhällets ögon. Dencik lyckas emellertid. Hans metod är lika uppenbar som den är effektiv; han lägger inte till något, nej, tvärtom. Här finns inte några groteska utbrott som hos Nicholas Cage eller, för den delen, emotionella berg-och-dalbanor som hos Heath Ledger. Denciks metod går ut på att ta bort, skala ner, smalna av, fokusera, tömma. Det är med tvångsbeteendet, kallpratets platta tyngd (”Åh, wienerbröd! Så gott!”), de omärkligt spasmodiska ansiktsuttrycken, som Dencik skapar ett slags tomhet att gå vilse i. Det finns inget under ytan att uttrycka – och han uttrycker det genom att ljuga om det, skapa berättelser om groteska mord som han aldrig begått, för att för ett ögonblick undfly fängelset som Sture med det tråkiga livet. När han blir intervjuad av den grävande journalisten Hannes Råstam (Jonas Karlsson) rapar han upp det som han antar att en snokande murvel från statsmedia är ute efter: ett scoop, en story. Quick slutar med att rättsskandalen runt Sture Bergwalls morddomar uppdagas. Han, en blandmissbrukare, berättade om mord som han aldrig hade begått eftersom det gav honom tillgång till narkotikaklassade läkemedel. Världen ville ha Quick, en kannibalistisk seriemördare och nekrofil i stuk med Jeffrey Dahmer, men fick alltså nöja sig med Sture i buren.
Sedan förflöt några år. Dencik låg såklart inte på latsidan. Det går till exempel inte att bortse från några inhopp i stora amerikanska produktioner. ”Hollywood har blivit som Det heliga landet”, sade Dencik i en intervju för Tidningen Vi. ”Alla ska åka dit och röra vid en helig sten. Alla är på pilgrimsresa. Jag skäms faktiskt över att vara med på den resan – för jag är liksom inte religiös. Frågan är hur mycket den här Hollywoodjakten som alla är uppslukade av egentligen är värd. Men om tio år vill jag inte sitta och vara bitter och känna att jag inte passade på att försöka.”
Han dök exempelvis upp som galen rysk forskare i James Bond-rullen No time to die (2021). Imponerande! Då vet man att man gör något rätt. Dencik sällar sig således till skaran av nordeuropéer och skandinaver som antingen försökt ta kål på Bond (Max von Sydow, Mads Mikkelsen, Dolph Lundgren) eller hoppa i sänghalmen (Britt Ekland, Izabella Scorupco, Maud Adams) med självaste 007.
Han spelade även ”Peter” – om det nu säger dig något – i Lukas Moodyssons Tillsammans 99 (2023). På många sätt kan man säga att Sveriges 1990-tal blev David Denciks 2000-tal och med tv-serien Smärtpunkten från 2024 kan man på ett sätt se hur han sluter cirkeln för en återkommande tematik i hans gestaltningar som inleddes med Lasermannen. För det är med serien som bygger på Elisabeth Åsbrinks utmärkta reportagebok om den omdebatterade uppsättningen av Noréns pjäs 7:3 och polismorden i Malexander, som han återvänder till sin bur. Det är förvisso inte Dencik som är inspärrad denna gång; det är nynazisterna Tony Olsson, Carl Thunberg och Ola Svensson som sitter på den slutna anstalten Österåker. Lars Norén (Dencik) har bestämt sig för att sätta upp pjäsen 7:3 med tungt kriminellt belastade interner. Han är ute efter något nytt, något autentiskt, inte något sånt där småborgerligt som spelas på Dramaten. Detta ska vara på riktigt. Han skriver en text utifrån berättelserna han får från fångarna. Språket är inte hans eget, så att säga, utan deras.
I likhet med Quick stjäl Norén berättelser och omvandlar dem till sina egna. Han stänger in sig i sin skrivarlya, en lägenhet inte helt olik den Ausonius bor i, och skriver och skriver, han ligger utslagen i en förkylning på soffan, han skriver, han arbetar, det är vad han lever för, arbetet, språket, han tar nynazisternas berättelser och gör dem till sina egna. Norén framstår som, åtminstone om man läser den verkliga författarens pjäser, dikter och dagböcker, fängslad i språket. Han försöker ta sig loss från det men är för evigt fjättrad. Liksom Denciks skådespelarkonst arbetade Norén genom att ta bort, stryka, utesluta. Det var som om han försökte radera språket för att nå något som dolde sig där bakom. Han rörde sig vid tomhetens rand.
Kanske är det också därför som Dencik är fenomenal i rollen som Norén. Noréns dramer må vara berömda för sin explosivitet. Det är drama med stort D. Män gör armhävningar. Stolar flyger. Folk skriker. Slåss. Spottar. Fräser. Mänsklighetens sedimentära karaktärsegenskaper. Men Dencik är – stram, tystlåten, flaxig, kanske till och med osäker. Ett asplöv till människa. I en intervju med Dagens Nyheter sa Dencik att han nog är lite lik Norén, men inte kom “särskilt långt med härmapestrategin. I stället har jag försökt sätta mig in i hur han tänkte genom att bland annat läsa hans kilotunga dagböcker …Han var kompromisslös i sina krav på sanning i uttryck och tilltal. Han iakttog människor, försökte förstå dem, ville alltid ha ett möte i ögonhöjd och hade en oerhörd respekt för och nyfikenhet på skådespelares processer.”
Maria Sid i rollen som teaterproducent Isa Stenberg står för dramatiken i Smärtpunkten. Hon är hjärtat och moralen. Hon tänker på konsekvenserna och försöker göra något åt det psykologiska kalhygge som Norén lämnar efter sig. Han är kall, nästan sociopatisk i hur han utnyttjar folk i beroendeställning. Allt handlar hela tiden om honom. Om hans verk. Hans text. Hans förkylning. Men Dencik spelar inte Norén utan en gnutta humor. Hans stela och självupptagna sätt får mig att tänka på en rad självupptagna och stela kulturmän genom tiderna. Ingen nämnd, ingen glömd. Dencik hade funkat lika bra som massmördaren Norman Bates i Psycho 4 som Larry Davids dubbelgångare i Simma lugnt, Larry. Att kalla Denciks Norén för monstruös är dock inte en underdrift; den uppburne författaren och dramatikern upprättar en djuppsykologisk relation till de livstidsdömda fångarna, men överger dem så fort han har fått det han var ute efter: deras livsberättelser och kroppar för pjäsens uruppförande. Relationen betydde aldrig något för honom. Världen är text och därför förgänglig. Man läser och skriver vidare. Livet tar slut när tangenterna inte längre knattrar. Norén blir en påtaglig frånvaro i fångarnas liv. Bara texten återstår.
Men för oss som ser Dencik så dröjer han sig kvar på ett annat sätt. Texten är sekundär; Dencik är kropp. Närvaro. Han sitter där, i sin trista jävla lägenhet, eller tja, han sitter helt enkelt där i sin bur, och där tampas han med alla själsliga demoner. Ett svenskt våld, historiskt och nutida, som då och då exploderar och dödar. Han har en giftorange hårgloria. Han är nästan helt skallig. Han är tysk invandrare. Han är från Falun. Han pillar med ett vapen. Han bjuder på ett wienerbröd. Det är Dencik.
Essän publicerades ursprungligen i FLM NR. 72-73, december
