Jag sitter utanför min gate på Arlanda och skrollar igenom Amsterdam Kurdish Film Festivals (AKFF) Instagram. Det är exakt ett år sedan jag hittade festivalen genom den svenska musikduon Biji, som deltog i programmet med en av sina musikvideor som spelats in i Kurdistan. Festivalen som startades för fem år sedan är skicklig på att marknadsföra sig på sociala medier och jag bläddrar nu igenom allt som hände under gårdagens öppning.
På bilder och klipp syns en lycklig publik strömma in och ut ur biosalongerna. En kurdisk marknad inne i festivalområdet säljer kläder, smycken och mat med mera. Barn och äldre leker i foajén medan ungdomar poserar framför festivalväggen i färgstarka kurdiska kläder. Bilderna påminner mig om alla kurdiska bröllop jag har varit på och atmosfären känns familjär.
Själv är jag nervös inför hur min egen film, Farbror Ali och jag, ska tas emot. En film där jag gestaltar min farbrors tidslinje i exil och hur han genom ett par vr-glasögon återvänder till Iran. Jag har aldrig visat en film på en kurdisk filmfestival förut, och känslan påminner om hur det är att träffa sin dejts föräldrar för första gången. För att förbereda mig har jag noggrant valt ut mina outfits och polerat min kurdiska.
Det finns fler internationella filmfestivaler än årets 365 dagar. Samtidigt som jag åker till Amsterdam pågår den anrika filmfestivalen i Cannes, som tillsammans med ett fåtal andra festivaler regerar ohotat på toppen och definierar kvalitetsbegreppet för vår tid i filmhistorien. Filmkonsten firas med glamour och tusentals filmskapare världen över drömmer om att få kliva fram på de röda mattor som rullas ut framför historiska biografer, där kändisar får personifiera den skönhet som festivalerna säljer.
En nystartad filmfestival måste hitta sin profil för att fylla en funktion. Det kan vara allt från en specifik genre, en tematik eller en politisk fråga. Amsterdam Kurdish Film Festival (AKFF) har valt den kurdiska identiteten som sin ryggrad.
Den kurdiska identiteten är fragmenterad och likaså är den kurdiska filmen. När jag landar i Amsterdam vet jag fortfarande inte vad jag ska förvänta mig. Det enda jag vet är att festivalen i år fokuserar på området Bakur, som betecknar norra delen av Kurdistan. Det är tydligt att AKFF är medvetna om att det är en splittrad publik de ska tilltala. De tidigare åren har fokus legat på andra delar av Kurdistan. När jag bläddrar igenom programmet ser jag hur de olika delarna av den kurdiska identiteten representeras i de uttagna filmerna. Det märks att arrangörerna vill skapa en plattform där olika sorters kurder kan hitta varandra, med filmen som gemensam nämnare.
Festivalområdet är centralt beläget i Amsterdam och påminner om Slottskogen i Göteborg. Ett stort kulturhus mitt i grönskan är hem för tre biografer, samt en bar och café som fyllt sin spellista med kurdiska låtar för hela festivalhelgen.
Den första filmen jag ser, Earth song, är regisserad av Erol Mintaş. En finsk-kurd född i Bakur. I huvudrollen har vi den Stockholmsfödda Dilan Gwyn som också har rötter i norra Kurdistan. Jag åkte alltså ner till Amsterdam till en kurdisk filmfestival för att se på en tysk-finsk produktion med en svensk i huvudrollen.
Filmen belyser en kurdisk berättelse om generationstrauma genom en minimalistisk gestaltning som påminner om många kollegors filmer här i Norden. Genom vittnesmål om tortyr i turkiska fängelser undersöker filmen hur sår förs vidare genom generationer och hur förtrycket utkristalliseras även för den som fötts långt ifrån det.
Jag blir glad när filmer om kurdisk identitet inte bara handlar om hur synd det är om oss. Earth song tar ett steg ifrån det, även om jag hade velat se den pågå längre. Jag minns tillbaka till när min manuslärare berättade om sin pjäs i södra Kurdistan. En komisk pjäs om en man som skär sig på en potatisskalare och blöder till döds. Den idén gick visst inte hem i en stad som låg ett fåtal timmars bilresa från gränsen till IS som just då var på offensiven.
Bland AKFF:s publik märks en hunger efter kurdiska berättelser som antingen firar den kurdiska identiteten eller visar på det förtryck som kurder utsätt för. Jag ser det i flera av filmerna och hör det i diskussionerna som äger rum mellan visningarna. I dokumentären Arzela from Amed ser jag hur den unga journalisten Arzela kämpar för förändring i samband med ett val i Turkiet. När hennes representanter vinner valet blir de fängslade direkt och hoppet försvinner ur Arzelas liv. I kortfilmen February infinity får vi följa Cemîl som hittar hopp i en fisk som han försöker ta hand om. Hoppet rinner bokstavligen ut och i en smärtsam scen ser vi en fisk kämpa för sitt liv. Cemîl drivs till vansinne och jag lämnar med ont i magen.
När jag klippte fram slutet på min egen kortfilm kämpade jag för att skapa ett slut som lämnar publiken med en hoppfull känsla. Till min glädje ser jag hur generationer av kurder som inte fötts i Kurdistan tar plats med sina filmer och som organisatörer av filmfestivalen. I filmen My uncle Jens, gjord av en norsk-kurdisk filmregissör ser vi den nordiska identiteten återigen möta den kurdiska. Det är här som jag upptäcker en blick som ger plats åt den unga generationen av kurder. Diaspora-blicken är en frisk fläkt som ger syre till en död och splittrad filmkultur som länge stampat på samma plats.
Efter revolutionen i Iran splittrades många familjer till olika delar av världen. Jag har därför nära släktingar i flera europeiska länder. Jag möter mina holländska släktingar i foajén precis innan mitt eget kortfilmspass. Innan smartphones tid var det vanligt att familjer spelade in sin vardag på vhs-band och med post skickade över det till sina släktingar. Min familj i Iran skickade filmer på platser som våra släktingar i Europa saknade och de skickade filmer från främmande länder till oss att ta del av. Min kortfilm öppnar med delar av det här materialet som vi då skickade till bland annat Sverige och Holland.
Under visningen av Farbror Ali och jag sitter jag bakom mina släktingar. De viskar och känner igen delar av det vhs-material jag använt. Korniga bilder som visar en tid som inte längre finns. Det blir en Q&A i slutet av passet och jag ser nyfikna blickar bland de som sitter kvar och vill ställa frågor.
Min nervositet försvinner alltid när jag befinner mig mitt i det jag var nervös för. Några klassiska frågor dyker upp som jag är van vid att få även vid andra filmvisningar. Men det kommer även frågor som rotar sig i en specifik form av igenkänning. Det handlar inte bara om den universella identifikationen – den som gör att vi alla kan känna med Peter Parkers ensamhet i Spider-Man – utan om en topografisk bekräftelse. Moderatorn berättar hur hans släkt använde vhs-band som det enda sättet att veta hur deras kusiner faktiskt såg ut. Det är första gången någon känner igen sig i den aspekten av min film.
Självklart kan en kurdisk publik känna igen sig i välskrivna berättelser från hela världen, men en film tas alltid emot annorlunda när den porträtterar gatan man faktiskt går på. Det är här AKFF fyller sin allra viktigaste funktion genom att flytta den kurdiska erfarenheten från marginalens privata minne till biodukens centrum. Det i sin tur skapar en plats där den kurdiska blicken är normen, och inte ”den andre”, och publiken förvandlas från passiva observatörer av någon annans kultur till vittnen av sin egen.
Min film slutar med att min farbror får återbesöka sina hemkvarter med hjälp av vr-glasögon och jag får höra från flera under festivalen att de vill erbjuda detsamma för sina äldre. Jag arbetar också som filmlärare och det finns inget som glädjer mig mer än att väcka passionen i människor att vilja berätta sina egna berättelser. Jag är jättenöjd med min visning.
I korridorerna utanför råder full aktivitet. Min syssling köper kurdisk olivolja från festivalens marknad medan en tatuerare förevigar kurdiska symboler på besökarnas kroppar. När det blir för svårt att förstå varandras dialekter av kurdiska tar engelskan över. Det är nästan lättare för mig att förstå holländskan än dialekten kurmanji som dominerar korridorerna. Vi kurder är inte överens om vilken dialekt som ska vara vår gemensamma och därför tycker jag att det är fint att alla pratar sin egen dialekt och hoppas att så många som möjligt förstår. Holländskan tenderar dock att ta över när talaren glömmer bort oss som besöker från andra länder. Men när förvirringen blir synlig i ens ansikte är engelskan tillbaka och neutraliserar rummet.
Mitt i vimlet byter jag kontaktuppgifter med en festivaldirektör från Österrike som planerar att starta Zurich Kurdish Film Festival. Här har vi en annan viktig funktion av AKFF: den fungerar som en katalysator för kurdisk film och filmskapare.
Jag möter sedan en kurdisk filmkonstnär från Norge och blir glad över att för en stund få prata svenska. En annan är från Finland och en tredje från Portugal. Jag lyckas till och med nätverka med en kurd som jobbar som retreatterapeut i Thailand.
Festivalen rymmer även flera musikaliska avbrott. Duon Loma Reqs (Därför dans) intar scenen. Den kurdiska sångerskan Hêja Netirk och den colombianska producenten Rico Danta förenar experimentella sound med traditionell musik. Sakta men säkert bildas den kurdiska ringen. Netirk väver in kurdiska berättelser och jag ser en publik som skakar av sig trauman genom hårda stampningar mot golvet, kedjade med lillfingrarna låsta i varandra. Hon berättar om sin tid i ett turkiskt fängelse och börjar sjunga med en citat som fastnar hos mig. ’’We will not forget because the song remembers.’’
AKFF drivs av en grupp entusiastiska visionärer med imponerande bakgrunder. När lokalerna börjar eka tomt sitter jag i baren med några av dem. Unga millennials som tillhör den kurdiska diasporan och som valt att arbeta som volontärer på en festival de tror på.
Arad är en filmentusiast och hans kärlek för film genomsyrar allt han säger. Den Lundafödda Avesta som bott i London sedan hon var tolv är den mest erfarna inom filmproduktion. Hon skojar om att hon aldrig har fel och att mycket av festivalens organiserade profil beror på henne. Jag tror på henne! Båda två ska sova över hos statsvetaren Shiba som säger att hon innan filmfestivalen endast hade två kurdiska vänner. Vi pratar om våra favoritfilmer och flera andra runt bordet har anslutit sig enbart för att de älskar det rum som arrangörerna lyckats skapa.
Den kvinnliga dominansen bland arrangörerna bör uppmärksammas för mycket av det som festivalen har lyckats åstadkomma. Den sätter en tydlig prägel på festivalkulturen och det är ingen överraskning att slagorden ”Kvinna, Liv, Frihet” ekar återkommande under båda dagarna. Slagorden härstammar från den kurdiska motståndsrörelsen som hittade hem i den iranska folkrörelsernas feministiska anda, efter att den unga Jina Mahsa Amini mördats av moralpolisen i Tehran varpå landsomfattande protester bröt ut. Slagorden översattes till flera språk och blev snabbt ett globalt fenomen. Här på filmfestivalen skriks orden i originalspråket kurdiska: Jin, Jiyan, Azadi!
Trots begränsade resurser gör AKFF ett starkt avtryck på den kurdiska filmen. Den unga diasporablicken är ett trumfkort som ger festivalen möjligheten att bli ledande inom sitt fält. Jag ser en festival som snabbt kan resa sig till att bli den viktigaste för kurdisk film. Utmaningen ligger i att växa utan att tappa själen men så länge dessa visionära millennials leder vägen ser jag ljust på framtiden. Hos AKFF har det kurdiska berättandet hittat ett hem där sången – och filmen – kan minnas.
Amsterdam Kurdish Film Festival ägde rum den 8-10 maj, 2026.
