fbpx
Kritik & essä Sebastian Lindvall, 12 november 2020

Gaspar Noé leker med sin filmiska chockverkan i Lux Æterna

I metafilmen Lux Æterna verkar den evige provokatören Gaspar Noé medveten om sin ifrågasatta konstnärssyn. Men försöker han argumentera för eller emot? Romantisera eller problematisera? Som vanligt är svaret aldrig svartvitt i Noés nattklubbsfärgade filmer, skriver Sebastian Lindvall.

FILM. Lux Æterna (Gaspar Noé, 2020). Biopremiär 20 november.

Min introduktion till Gaspar Noés drogdimmigt stroboskopfiltrerade universum var den baklängesberättade rape and revange-filmen Irréversible. Även känd som skandalfilmen där Monica Bellucci, i en tio minuter lång tagning, blir våldtagen i en tunnel och misshandlad till komatöst tillstånd.

Som kattmynta för en provokationssvag tonåring, alltså. När jag därtill fick veta att denne enfant terrible – åh, vad jag älskade det uttrycket som tonåring! – tog kokain för att palla kameraarbetet började jag betrakta dvd-fodralsryggen som ett förbjudet rockalbum. Och saken blev inte sämre av regissörens cameo som onanist i gayklubbscenen.

Sedan dess har Noé skildrat en transcendental dödstripp i neonupplysta Tokyoporträttet Enter the void, 3D-filmat en utlösning mot publiken i erotiska melodramen Love och koreograferat snedtrippad dödsdans i mardrömslika Climax. En liten men robust samling sinnesutmaningar, kanske främst möjliggjorda av den där filmchocken för 18 år sedan (inget ont om långfilmsdebuten I stand alone, men den hade inte fransk films dåtida kungapar Vincent Cassel och Monica Bellucci som dragplåster).

Det säger väl något om filmens otäcka potens att Irréversible även år 2020 lyckas vara årets mest provocerande biofilm. För att krydda till dess nypremiär släpps även den omklippta ”straight cut”, där filmen berättas i kronologisk ordning. Baserat på påskäggsfunktionen på brittiska dvd-utgåvan av Memento väljer jag att avfärda den nya versionen. Varför avförtrolla en film vars effektsökeri är halva poängen? För att göra den fräsch igen? Mer publikvänlig?

”Populära filmer kan dra åt helvete”, säger Béatrice Dalle i rollen som sig själv(ish) i metamockumentären Lux Æterna, gjord i sviterna av en reklamfilmsinspelning för modehuset Yves Saint Laurent. Dalle är mitt uppe i inspelning av sin regidebut: ett hallucinatoriskt häxbränningsdrama med Charlotte Gainsbourg i huvudrollen. Dessa filmchockdarlings sitter vid en brasa, utbyter erfarenheter, pratar om hur ”vissa regissörer är kukar”. De lekfulla 51 minuter som följer är lika mycket en cinefil hyllningsessä till mästarna (främst Carl Th. Dreyer) som skojfrisk parodi och samtidskänslig avklädning av destruktiv auteuregoism.

Vi får följa en stormig inspelningsdag. Männen gaddar ihop sig mot Dalle, som i sin tur slåss och skriker så mycket att de yngre blir oroliga. Tydligt är att Dalle närmar sig regissörsrollen som en diktator, en sort hon själv lär ha utsatts för många gånger, medan det yngre stjärnskottet Abbey Lee säger ifrån när scenens nakenhet strider mot hennes avtal. Samtidigt ser vi Karl Glusman (sedd i bland andra Love och Nicolas Winding Refns The neon demon) jaga efter Gainsbourg för att med en ung mans självförtroende pitcha in sin regidebut.

Viljornas kamp lockar till skratt, ilska och potentiella epilepsianfall. Noé verkar fullt medveten om att hans eget kaosomfamnande konstnärskap trätt över oförlåtliga gränser, orsakade av ett moralbefriat arbetssätt och en daterad konstnärssyn som numera ifrågasätts allt häftigare – inte minst av yngre generationer.

Samtidigt är Lux Æterna ingen renodlad reträtt, eller något slags ursäkt till branschkollegor. Han älskar ju de manliga genierna! Citat efter citat sticks in, varav det mest självmedvetna är Dostojevskijs inledande om ”den överväldigande lyckan som en epileptiker känner ögonblicket innan ett anfall”.

Och själva filmen, ja den landar ju ändå i en stroboskopsadistisk sekvens där en mans vision kräver kvinnliga offer. För att höja filmen från industri till konst, som Dreyer ville, får man visst tugga i sig ett par tekniska haverier och lite mänskligt lidande.

”Men filmen blev bra, så vem bryr sig”, som Dalle uttrycker det i ett tidigare skede. Men vad är det Noé vill säga? Försöker han argumentera för eller emot? Romantisera eller problematisera? Svaret är aldrig svartvitt i Noés nattklubbsfärgade filmer. Och det är den där tvetydigheten som gör Lux Æterna till en så oväntat fascinerande och underhållande auteurexorcism.

Läs också: Kåtslaget om vita duken i Gaspar Noés Love

Annons