fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 10 september 2020

Shirley visar att bräcklighet bor granne med kraftfullhet

Josephine Deckers filmer uttrycker ofta tillstånd av skörhet – och hennes porträtt av författaren Shirley Jackson är inget undantag. Charlotte Wiberg har sett en intagande film om gränserna mellan konstnärliga och mänskliga relationer.

Josephine Decker har länge varit en regissör med behov av ett internationellt genombrott utanför festivalsforan. Kanske kommer denna film visa sig vara en brytpunkt. Recensionerna är goda, internationellt sett. Och med Shirley anknyter hon till två aktuella kvinnor. Den ena kvinnan är Elisabeth Moss, en stjärna i zenit som här gör vad som säkert kommer utgöra en av sina allra bästa roller med sitt febriga spel som den andra kvinnan, författarinnan Shirley Jackson, skräckförfattaren bakom The Haunting of Hill House, som onekligen tycks aktuell i dessa nygotiska dagar. Filmen bygger på en roman av Susan Scarf Merrell och handlar om tiden då Jackson skrev sin andra roman, Hangsaman. Men det är fråga om fiktion, inte biografi – filmen ska inte ses som en historisk redogörelse för Jacksons liv.

I Shirley finns flera dramatiska axlar som handlingen utspelar sig kring: Shirleys svåra men dock perverst fungerande relation till sin make; Shirleys relation till omgivningen socialt sett; det unga paret som blir inneboende hos Shirley och hennes man i drygt nio månader och deras inbördes relation samt relation till värdparet; och den unga kvinna som försvunnit från sitt boende på universitetet som Shirleys man jobbar på. Det är framför allt den sistnämnda, och relationen mellan Shirley och den unga kvinnan i det inackorderade paret, Rose, som är centrala.

Jag har ingen aning om huruvida Shirley Jackson var en skitstövel eller inte i realiteten, men här är hon till att börja med ett riktigt as mot Rose, som å sin sida mest bara visar beundran och förståelse för den ångestridna författarinnan. I realiteten var Shirley en kvinna som hade barn vid tiden för handlingen, skötte hushållet vid sidan av sitt skrivande och skrev inte bara skräck utan också rosiga texter om livet som familjemoder i veckotidningar. Men i filmen dumpas hushållsarbetet på Rose, som också är den som föder barn medan Shirley är barnlös. Författarinnan är till att börja med den starkare av dem båda men maktbalansen jämnar ut sig som Shirley blir alltmer beroende av den omhändertagande unga kvinnan och den kreativa input hon ger. Jag påminns om en tidigare film med Elisabeth Moss, Queen of earth från 2015 som också behandlar en dysfunktionell symbiotisk relation mellan två kvinnor och slutar med den enas totala sammanbrott – kvinnlig vänskap med bråddjup och komplikationer är ett populärt tema liksom kvinnors (förmenta) psykiska skörhet. Är den kvinnliga vänskapen mer komplicerad än mäns? Mer symbiotisk över lag? Kanske tillåter vänskapen mer drama där intimitet och närhet till känslor hör till vardagen; i den konventionellt sett kvinnliga världen. Men kanske är det också så att mäns vänskap inte är synlig på samma sätt, mer sällan blir skildrad, speglad.

Deckers filmer uttrycker ofta tillstånd av skörhet. Kameran fladdrar runt nästan nervöst och landar i korta, impressionistiska bildinställningar innan en person eller en situation fokuseras. Psykiska gränstillstånd som Shirleys har Decker skildrat senast med Madeline’s Madeline (2018); en film som tangerar skräckgenren och inte alltid tydliggör gränsen mellan realitet och fantasi. Shirley är i jämförelse betydligt mer konventionell – om Madeline’s Madeline skulle kunna sägas ha en psykotisk uppbyggnad med sitt intrikata spel mellan tre kvinnor är Shirley snarare neurotisk. Gemensamt för båda filmerna är att de speglar en relation där en skapande individ utnyttjar andra i sitt arbete. Men det finns också en reell närhet mellan Jackson och Rose inom ramarna för den ojämlika situationen där den senare blivit en slags hembiträde och personlig assistent när hon egentligen tänkt förkovra sig som student.

Moss som Shirley påminner mig om Stina Ekblad i rollen som Agnes von Krusenstjerna i Mai Zetterlings Amorosa (1986). Hennes ögon tycks rikta sig mot fjärran syner, och vi får ibland se hallucinatoriska sekvenser som visar hennes romanfigur. Shirley ser bakom och bortom de vardagliga sammanhang hon befinner sig i. För Rose presenterar hon sig som en häxa och som alkoholiserad, fobisk och asocial befinner hon sig också utanför de accepterade societetskretsar andra professorsfruar rör sig i. När filmen börjar har hon just gjort skandalsuccé med novellen Lotteriet. Maken gör ingenting för att motverka hennes upplevelse av sig själv som ett freak. Shirley och Rose är under en benådad tid medbrottslingar mot det patriarkala systemet och Deckers styrka är att hon kan visa detta utan att romantisera – våld och makt löper genom hennes samtidigt så skira produktion som röda trådar. Bräcklighet bor granne med kraftfullhet – både i hennes verk som sådana och i hennes huvudpersoner.

Läs också: Den galna kvinnans revansch på vita duken

Annons