fbpx
Kritik & essä Sebastian Lindvall, 10 september 2020

Psykoarkitekturen ramar in skräckfilmen The lodge

På film kan hus och lägenheter utnyttjas för att materialisera förträngda minnen och omsluta rollfigurerna till väggarna krackelerar. Sebastian Lindvall skriver om The lodge och andra skräckbyggen till hjärnspöken.

FILM. The lodge (Veronika Franz och Severin Fiala, 2019). Se filmen här.

Vi är produkter av vår omgivning, brukar det heta. Och vissa miljöer tycks mer kapabla att locka fram vansinnet än andra. Platser som bara attacker sinnet, stökar runt i det limbiska systemet och provocerar fram det ena minnet efter det andra. Varav vissa visar sig vara rena fantasifoster.

Med rent rumsliga begränsningar blir det till exempel enklare att få paranoia att studsa mellan väggarna och galenskaperna att manifesteras. Ett självklart exempel är Repulsion, Roman Polanskis engelskspråkiga debut. Oroväckande sprickor, mörka varelser, hallucinationer – Catherine Deneuves vistelse i en London-lägenhet blir så otäck att hon snart utgör en fara för själv och sin omgivning.

Den kvadratmetersnåla platsens förmåga att släppa lös demonerna märks även i en film som 1408, Mikael Håfströms oväntat lyckade filmatisering av Stephen Kings novell med samma namn. Filmen följer John Cusacks plågade författare som gjort karriär av att skriva om hemsökta hus. I titelns specifika hotellrum förkroppsligas det förträngda – först ett mer förutsägbart möte med rummets förflutna, men snart även författarens eget i form av hans döda dotter.

Vad gäller hemsökta hotell efter King-förlaga är det svårt att glömma The shining, där en alkoholiserad man (återigen en författare) med aggressionsproblem faller offer för sitt psyke och till slut jagar sin familj med yxa i högsta hugg. Overlook Hotel sticker ut i sammanhanget med dess generösa golvyta, men såsom Stephen Kubrick vägleder oss uppstår emellanåt en känsla av dockhus i mastodontformat. Det symmetriska, det ordnade och ominöst kontrollerade.

Alla dessa filmer präglas av ett slags psykiska ohälsans arkitektur. Platser där det förträngda materialiseras, där rädslor tar form och bara sluter in de stackars rollfigurerna tills väggarna tapetseras med skräck och fasaden krackelerar.

Den österrikiska regiduon Veronika Franz och Severin Fiala har också använt hus att rama in handlingen i sina filmer. De tog sig an skräck av platsspecifik karaktär i den lysande genombrottsfilmen Goodnight mommy, som skildrar ett ungt syskonpar i en avskild villa. De börjar misstänka att deras mamma, hemkommen med ansikte inlindat i bandage efter en plastikoperation, i själva verket inte är deras mamma.

Huset blir en otäck lekplats, en steril överklasslabyrint för upptrissande fantasier och eskalerande pojkstreck. Och rena inbillningar.

The lodge (Veronika Franz, Severin Fiala, 2019)

The lodge (Veronika Franz, Severin Fiala, 2019)

Duons engelskspråkiga debut The lodge är ingen remake men liknar nästan mer en variation av genombrottsverket som en ny skapelse. Återigen följs ett syskonpar och en otäck modersfigur, men denna gång är de fast tillsammans i en vinterstuga mitt ute i ingenstans. Barnens pappa har lämnat dem där i hopp om att de ska lära känna hans flickvän, en ung och skör variant av den elaka styvmoderstypen. I själva verket är hon inte så mycket elak som sargad av sitt mörka förflutna, i egenskap av den enda överlevande medlemmen från en självmordssekt. Då syskonens mamma nyligen tagit sitt liv bäddas det för tryckt stämning.

I stugan är de fast med varandra, vilket snart blir lika otäckt för syskonen som för styvmamman. På svenska har vi den förlegade termen ”lappsjuka”, avseende ”nedstämdhet som kan uppstå vid vistelse i öde trakt” (Svensk ordboks definition), medan man i engelskan har det mer passande och icke-rasspecifika ”cabin fever” – den klaustrofobiska reaktionen mot att vistas i en isolerad eller solitär plats. En skräckreaktion som inte sällan laborerar med rollfigurers psykiska (o)hälsa, särskilt i The lodge efter att styvmammans psykofarmaka försvinner spårlust. ”Stugfebern” övergår i ren panikskräck.

Med skådeplatsen görs visuella lekar med en dockhusestetik, vilket även tog stor plats i Ari Asters underbart skeva långfilmsdebut Hereditary. I det dockhuslika kan man ana en kritik mot det borgerliga livet, det till synes perfekta som rasar ihop med psyket när helvetet väl bryter löst. Förpassad till ett slags marionettroll blir det tydligt hur liten kontroll man egentligen har över sitt eget liv. Bara det kan ge upphov till själslig klaustrofobi.

Visst handlar dessa filmer ofta om pressade människor som tappar greppet, men i det raserade och mardrömslika skymtas ofta något väldigt verkligt. Något som genom hotfulla vrår och korridorer kanske avslöjar verkligheten för vad den egentligen är.

Läs också: Det nya groteska i skräckarkitekturen

Annons