fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 26 augusti 2020

Det nya groteska i skräckarkitekturen

The rental (2020)

Det är inte bara gotisk arkitektur som fungerar i skräckfilm – identitetslösa villor och radhus kan också rama in obehagskänslorna. Charlotte Wiberg skriver om de onda husens förändrade karaktär.

Onda hus var ett återkommande fenomen i sjuttio- och åttiotalets skräckfilm, med The Shining, Poltergeist och Huset som Gud glömde som framträdande exempel. Den sistnämnda är kanske den ultimata hus-filmen, med svart gegga som väller upp ur toalettstolen och fluginvasioner mot den besökande prästen. Smuts och träck är djävulens tecken. I fallet Poltergeist var huset byggt ovanpå en begravningsplats; i The Shining är det ett stort elegant hotell med ödesmättad historia. Våld inom familjen och ekonomiska problem finns ofta med som faktorer i bakgrunden, och såväl tidigare som senare har det kommit berättelser om spökhus (som tv-serien The Haunting of Hill House) och andra hus med historia i filmer som oftast inleds med en inflyttning. Hus som symboler för familjehistoria och behållare för olika hemligheter är legio. Ett praktfullt exempel är Hereditary, där modern i familjen är konstnär som specialiserat sig på att göra miniatyrer, dockhus som innehåller olika scener från verkligheten.

På senare tid har emellertid en ny typ av skräckfilmshus börjat göra sig bemärkta. De är inte avsides belägna gamla hus med karaktär utan tvärtom anonyma, opersonliga förortshus. I see you, Vivarium och andra säsongen av skräckserien Channel Zero har alla sådana hus. De är inte kråkslott eller charmiga trähus som verkar idylliska. Det finns inget gotiskt med dem utan de kan snarare förknippas med färgen beige än färgen svart. De är förortsvillor vars kännetecken är en avsaknad av personlighet och atmosfär. I Vivarium och Channel Zero: No-End House ingår de i områden där husen ser likadana ut.

Huset i I see you må vara spatiöst och ha en vacker utsikt, men är ett glädje- och stillöst skal runt ett krackelerat familjeliv. I dess undanskymda områden bor ett par ”phroggers”, personer som drar från hus till hus som osynliga ockupanter. En av dem är inte nöjd med att bara iaktta det lustlösa äktenskapet och den arga sonen utan gör ingrepp i miljön: de inramade familjebilderna i trappan tas ut och kvar blir till slut bara en uppsättning tomma ramar. I see you är en film med flera motiv och trådar som elegant spinns ihop i slutet, men en central är bristen på överensstämmelse mellan huvudpersonernas yttre roller och deras faktiska beteende. Modern är terapeut och äktenskapsrådgivare som inte är trogen mot sin man. Fadern är polis och till synes en hyvens karl – men i själva verket något helt annat. Husets själlöshet speglar det svarta hål som är det egentliga livet.

I see you (2019)

I see you (2019)

Channel Zero: No-End House bygger explicit på skräcken att depersonaliseras. Serien inleds med bilder på olika förortsvillor som visas frontalt, som om de vore utbytbara. En ung kvinna med stark ångest materialiserar sig vid ett av husen. Hon visar sig vara jagad, och hon springer mot ett lite större, svart malplacerat hur som står i slutet av en väg till synes i utkanten av förortsmiljön. Det är titelns hus, det utan slut, ett hus som med jämna mellanrum dyker upp i utkanten av olika städer runtom i världen och alltid lockar till sig besökare på grund av ryktesspridning och märkliga filmer och meddelanden som sprids på mobilerna till folk som bor i det aktuella området. Huvudpersonen Margot får av en kompis höra att det är ett skräckhus med sex rum, där varje nytt rum är otäckare än det förra. Alla besökare beskriver det på olika sätt, och de flesta klarar inte av att besöka alla rum – men de som gör det försvinner…

Margot bor i en reguljär förortsvilla med swimmingpool. Trots att det inte är den som avses i seriens titel är det i själva verket det huset som är dess centrum och där större delen av handlingen utspelar sig. Margot sörjer sin pappa, som dog året innan, och har blivit kvar i huset trots att hon egentligen är gammal nog att flytta hemifrån. ”No-end house” skapar minnen som äter andra minnen. I Margots fall betyder det att hennes pappa kommer tillbaka. Tekniskt sett är hon kvar i titelhusets sjätte rum. Pappan är en varelse skapad i det rummet – en varelse som tillägnar sig Margots minnen, vilka förkroppsligas och bokstavligen äts av honom samtidigt som de försvinner från henne.

I huset utan ände blir miljön abstrakt och generisk. Tavlorna på väggarna i förortsvillorna är bara inramningar av svart. Den dominerande färgskalan är grått-vitt-beige. Margots pojkvän Seth har flera olika flickvänner som sitter och väntar på honom i likadana hus. Han klagar på att Margot är ”som alla andra” när hon inte vill inse att minnet bara är en sjukdom, som huset utan slut frigör från. Samtidigt har han tvingats fånga in sina egna minnen i en bur, så att de inte ska kunna äta för mycket av hans medvetande. För Margot blir lösningen att ta tillbaka den artificiella pappan till rummet han kom ifrån. Den i början idealiserade pappan har blivit till något destruktivt. En uppenbar psykologisk tolkning av serien skulle kunna ta fasta på Margots behov av att frigöra sig från det förlamande och endimensionella minnet av fadern för att kunna fortsätta sitt liv. Frågan är vad det finns för liv på den andra sidan.

I Vivarium lockas ett husletande ungt par in i området Yonder, ett förortsområde där alla hus är identiska. Inuti är husen försedda med tavlor på det gröna modellhuset, som är fullt inrett. I sovrummet en tavla på en säng. När de försöker åka därifrån kör de genom de identiskt lika kvarteren och kommer hela tiden tillbaka till det hus de har visats. De kan inte ta sig ut. Jordgubbarna i kylskåpet som ligger som en inflyttningspresent smakar inget. Molnen är perfekt uppradade på himlen. De ser, anmärker kvinnan, inte ut som något annat än moln. Till skillnad från molnen i den ”vanliga” världen ger molnen i Yonder inga associationer till figurer som ansikten eller djur. Mest avhumaniserad är relationen till det barn de ges att uppfostra – ett barn de inte kan knyta an till och som inte tycks behöva knyta an till dem.

Vivarium (2019)

Vivarium (2019)

Bioaktuella The rental av Dave Franco är en film i samma linje, även om huset i centrum inte är en förortsvilla utan ett avsides beläget weekendhus till hyra. Det är ett stereotypt drömhus som skulle kunna pryda ett veckotidningsomslag. I det råkar de fyra unga huvudpersonerna in i en mardröm där de med sin opersonliga hitmusik och förväntade idéer om en mysig weekend hemifrån som individer egentligen inte spelar någon roll, men hela tiden betraktas av en fientlig och kall blick. Förövaren är fullständigt anonym och går vidare till att mala ner ett otal olika gäster i konventionellt attraktiva airbnb-boenden till historiens snabbt bortglömda skräphög.

The rental fick dåliga recensioner i svensk press, och i Sydsvenskan skrev Michael Tapper: ”Skräckfilmspremisserna förefaller malplacerade då huset ser ut att ha hämtats från Sköna hem. Den slätstrukna arkitekturen är möjligen en trist konsumtionssymbol, men kalla kårar får man snarare av tanken på hyreskostnaden.” Men vad är egentligen ett skrämmande hus i dag? Det gamla kråkslottet och den gotiska herrgården är välbekanta miljöer med atmosfär som skapar en känsla av mys snarare än skräck. I Oz Perkins nytolkning av Hans och Greta, Gretel & Hansel (2020), har häxans godishus förvandlats till en stram svart triangulär byggnad som inte är slätstruken (utan väldigt snygg) men också något som påminner om anonym statusarkitektur. Även no-end house är sobert svart – men skräcken inuti likriktat vit. Tapper har inte greppat identitetsförlusten som styrande mekanism i The rental. Det är fullt logiskt att huset ser ut som det gör.

I Vivarium och Channel Zero: No-End House är temat med identitetsförlust omöjligt att missa. Det är en skräck som är välbekant. Temat var ju starkt i 1950-talets science fiction, med The Invasion of the Body Snatchers som främsta exempel, där det brukar kopplas till kommunistskräck eller konsumtionssamhället. I dag lever vi i en tyrannisk hyperkapitalism där gigekonomi och allmän trygghetsförlust tvingar oss vara ständigt säljbara och gör varje idiosynkrasi som inte är kapitaliserbar till en risk. Men vi ser också en återkomst av auktoritära och intoleranta rörelser och politiska ledare runtom i världen. Kanske har det också en betydelse att såväl Margot som paret i Vivarium står inför ett uppbrott och en förändring i livet (”vuxenvarandet”) som också innebär en förlust. Under ett extatiskt ögonblick i Vivarium upptäcker paret att de fortfarande kan lyssna på sin bilstereo, och dansar ivrigt runt till The Specials ”A message to you, Rudy” – en låt som handlar om att bli vuxen och ta ansvar – tills barnet också försöker delta i dansen. Pojken är som en prydlig liten tjänsteman, ser ut att vara samhällsetablerad sedan födseln.

Motivet med iakttagande i I see you och The rental kan föra tankarna till medialandskapet med alla möjliga slags reality-tv och sociala plattformar där ständigt nya ansikten poppar upp och försvinner. Men skräcken för tomrummet och för att vara utbytbar och meningslös är naturligtvis inte specifik för i dag. Den är, dessvärre, en del av existensen.

Läs också: Isoleringen når absurda nivåer i radhusskräckisen Vivarium

Annons