FILM. Little Joe (Jessica Hausner, 2019).
I Antoine de Saint-Exupérys barnboksklassiker Lille Prinsen finns en passage där huvudkaraktären förälskar sig i en vacker ros. Prinsen ägnar denna all sin kärlek och omsorg, men då han senare upptäcker en hel rosenrabatt fylld av identiska rosor blir han besviken. Slutligen kommer han till insikten att just hans ros visst är speciell, eftersom han valt ut denna att älska och bry sig om.
Denna populärkulturella ros blir en självklar referens när jag ser den österrikiska auteuren Jessica Hausners senaste film Little Joe. I en närstående framtidsversion av Storbritannien arbetar nämligen växtförädlaren Alice med att framställa en blomma förmögen att göra sina ägare lyckliga. Hon tar med en prototyp (”Little Joe”) hem till tonårssonen (Joe) vilket blir en katalysator till stora existentiella spörsmål. Liksom med regissörens föregående Amour fou är det fråga om en idéfilm som kretsar kring människans känsloliv och uppfattningar om kärlek. Auteuren fortsätter även arbetet med sin stiliserade estetik som består av färg- och formmässigt välkomponerade tablåer. Dialogen är sparsmakad, och levereras med återhållsamt skådespeleri.
Hausner har tidigare arbetat både på tyska och franska, och Little Joe är en engelskspråkig film. Övergången till detta språk sker emellertid omärkbart och smärtfritt. Emily Beecham (Alice) lyckas tillsammans med stramheten förmedla både värme och humor. Ben Whishaws arbetskollega och friare påminner om Anthony Perkins i sitt beskedliga obehag. Hausners stora styrka är förmågan att balansera upp intellektuellt och filosofiskt underbygge med rent underhållningsvärde, samtidigt som stort utrymme lämnas för mystik och abstraktion. Tesdrivet filmskapande av detta slag tenderar bli redovisande och övertydligt, något man inte kan beskylla Little Joe för att vara.
Filmen mediterar huvudsakligen kring växtens potentiella beskaffenhet att avlägsna något outgrundligt men vitalt från människors personligheter. Den framstår som en effektiv form av psykofarmaka som gör sina ägare misstänksamt liknöjda. Speciellt obehagliga blir barnen som med uttryckslös präktighet levererar tillgjorda artighetsfraser (eller håller de bara på att bli vuxna?). På detta sätt är Little Joe en psykologisk thriller: i osäkerheten huruvida växtens egenskaper är faktiska
eller imaginära, och vad skillnaden i så fall skulle vara? För att citera Arthur Lee: ”You think you’re happy and you are
happy, that’s what you’re happy for.”
Precis som i behandlingsmetoderna lobotomi och elektroterapi resulterar Little Joe i lätthanterliga, pacificerade och personlighetsförändrade medborgare. En av projektets försökspersoner beskriver känslan efter att ha inhalerat pollenet vid att vara en skådespelare som spelar sig själv. Skådespeleri är en återkommande analogi i filmen. Flera gånger lurar karaktärerna varandra och växten genom att spela de känslor och reaktioner som förväntas av situationen. Skräcken att våra medmänniskor bara fejkar sina känslor, att vi till och med själva kanske gör det, sätter fingret på någonting högst samtida.
Eftersom blomman på samma gång är objekt och subjekt, som kräver anknytning och omvårdnad för att generera lycka, fungerar den som ständig metafor till alla mellanmänskliga relationer i filmen. Little Joe speglar för Alice relationen till sin son, såväl som kärleksrelationen till arbetskollegan, och i förlängningen sitt eget självuppfyllande. I vår liberala tid reduceras Den Andre till att vara en funktion, ett hinder eller redskap för individuellt meningsskapande. I en rolig och träffande scen får vi se när Alice psykoterapeut beskriver henne i en diktafon efter en session. I en enda lakonisk mening beskrivs hennes karaktärspsykologi och behov. Detta är talande för hur filmen opererar, den presenterar sina vetenskapliga förklaringar, och låter oss samtidigt betvivla dessa. För känslor och kärlek är ju inga mätbara resurser, utan ligger närmare kvantfysiken och skingras när de ska beskrivas. Att reducera dessa kvaliteter till kemiska reaktioner i hjärnan, eller beteendemönster som går att bryta, lobbar upp för en klinisk form av samkväm, inte olik den i Hausners filmvärld.
Det luftiga i filmspråket möjliggör denna höga koncentration av tankegods. Bildrummets negativa ytor och luften mellan replikerna, lämnar nödvändigt utrymme för reflektion. Många gånger är till och med filmkameran på väg bort från människorna och händelserna, och för oss vidare ut i ett tomrum. Till skillnad från många filmer förblir Little Joe målmedvetet fokuserad på en tillsynes begränsad frågeställning, fortsätter cirkulera kring sin kärna. I och med detta öppnar parallella mikro- och makrodimensioner upp sig där händelserna simultant kan utläsas privat såväl som strukturellt. Det handlar om krisers subversiva potential, och symptomens förmåga att peka mot det sjuka, hos individ såväl som samhälle.
