fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 24 augusti 2020

Inlåsningsmekanismer i svenska psykvårdsfilmer

Det sista äventyret (Jan Halldoff, 1974)

Är psyket en räddning eller ett fängelse? Charlotte Wiberg ser Psykos i Stockholm och blickar tillbaka till dramatiska och prosaiska bilder av psykvården i svensk spelfilm.

”I som här inträden, låten hoppet fara.” Inskriften på porten till helvetet i Dantes Inferno går igen i titeln till Arne Mattssons mentalsjukhusskildring från 1945 och den talar tydligt om vad filmen visar. I som här inträden är en av få svenska filmer som porträtterar den psykiatriska vården i syfte att föra upp den till debatt.

Georg Rydeberg spelar huvudrollen som tjänstemannen Tomas, som blir tvångsintagen i en oförskylld hämndaktion av hans hustru och hans chef, och sedan har väldigt svårt att få komma ut igen. Filmen bygger på en tendensroman med syfte att visa på just hur svårt det är att få rätt gentemot allsmäktiga psykiatriker som inte vill erkänna att ett fel kan ha begåtts. Den slutar med att en politiker som känner Tomas får ut honom och ämnar motionera i riksdagen om sjukhusnämnder med lekmän som ska kunna utgöra en motvikt till läkarnas expertvälde.

Psyket är en främmande spelplats i svensk film – och hos Arne Mattsson framställs mentalsjukhuset som ett vitt helvete med hopplösa dagrum, men med möjlighet att arbeta i trädgården och med vävning. Filmen fick ett ganska negativt mottagande och anmärkningsvärt är att det från läkarhåll gjordes ansträngningar att stoppa den, och att den var en hårsmån från att förbjudas. Även om den inte ter sig alltför realistisk skildrar den ett fenomen som fortfarande lever kvar; vi vet från avslöjanden i media att det kan hända att friska människor tvångsvårdas, även om det i dag finns en liten möjlighet att få ett beslut om tvångsvård hävt genom förvaltningsrätten. Motivet finns också i en nyare film som Flickan som lekte med elden från 2009, där tvångsvården med bältesspänningen är än mer sadistisk.

I som här inträden (Arne Mattsson, 1945)

I som här inträden (Arne Mattsson, 1945)

Drygt 20 år efter I som här inträden kom Lars Lennart Forsbergs Misshandlingen, den blott andra svenska spelfilmen som tacklar psykvården i debattsyfte. Det är en film som är stadigt placerad i sin speciella tidpunkt – den hade premiär i en tid då det nyligen gjorts en utredning om sociopater i samhället och hur de ska behandlas. ”Förslag angående vårdorganisation för psykopater” hette den och lades fram 1968. Förslaget omfattade idéer om särskilda anstalter för asociala individer som kunde anses passa in i beskrivningen sociopat/psykopat. Rollfiguren Knut (som inte romantiseras utan visas vara en riktigt jobbig och egocentrisk typ) skäller på gatan ut en man som äger en Jaguar, och anklagar honom för stöld från folket. Det slutar med att Knut helt sonika klipper till mannen. För denna misshandling döms Knut till psykiatrisk tvångsvård. Men är det misshandeln på gatan som gett filmen dess titel? Närmare bestämt finns det två misshandlingar i filmen: den olovliga smockan och ”vården” på psyket. Där sitter patienterna som gråa skuggor, tungt nedmedicinerade och tystade med bara sällskapsspel som förströelse i ett hopplöst dagrum där personalen sitter vakt utan att kommunicera. Knut som är en livlig och talför person klarar sig inte bra i denna miljö. Filmen slutar med en bältesläggning där han övermannas av fyra skötare och får en spruta i baken.

Det går en rak linje vidare till Anna Odells konstprojekt Okänd, kvinna 2009—349701, där hon utgav sig för att vara psykotisk och suicidal, och blev omhändertagen med bältesläggning. Diskussionen kom i det fallet att fokusera mer på det eventuellt moraliskt felaktiga i att lura omgivningen och vården så som Odell gjorde, och mindre på psykiatrins metoder. Året efter gjordes emellertid en tv-dokumentär av Maud Nycander med titeln Sluten avdelning. Här framträder en mindre dramatisk bild, med läkare, skötare och patienter som i regel kommer ganska väl överens. Dödsfall har sedermera dock gjort att bältesspänning åter kommit under lupp som en ifrågasatt åtgärd svensk psykiatri använder sig av en hel del. SVT:S Uppdrag granskning gjorde ett reportage om frågan våren 2018.

Senare tids spelfilm ger en otydlig, fragmenterad bild av psykvård, men den lutar mer år Nycanders prosaiska än Odells dramatiska. Fadern i Kungen av Atlantis, som hade premiär ifjol, är lugnare och visar insikt i sin problematik efter att ha börjat ta en ny medicin på kliniken där han lagts in. Den stora ”lilla” systern i Sanna Lenkens Min lilla syster från 2015 tycks också mer insiktsfull om sin anorexi sedan hon tagits in på en klinik. Vården innebär också en välkommen respit för lidande familjemedlemmar, som Suzanne Ostens dottersgestalter i Bengbulan från 1996 och Mamman, flickan och demonerna som kom 20 år senare. Det gäller även för dottern i Maria Bäcks bioaktuella Psykos i Stockholm, men här finns också den dramatiska bilden av bältesläggning, övermedicinering, våld och förnedring (den psykotiska modern har kissat på sig och åkt ner i golvet i samband med bältesläggning). Dominerande i Bäcks film är dock en bild av resursbrist och nonchalans, där modern som tagits in för en akut psykos inte får träffa ansvarig läkare på två dagar och dottern som är 14 år bara precis lämnas åt sig själv. Maktlösheten i att inte ha kontroll över sin egen situation och ständigt behöva vända sig till personal som inte har tid med en eller intresse för en är tydligt gestaltad i Psykos i Stockholm.

Misshandlingen (Lars Lennart Forsberg, 1969)

Misshandlingen (Lars Lennart Forsberg, 1969)

Som brukare av psykiatrin delar jag i stort den prosaiska bilden. Det gråa dagrummet från Misshandlingen finns i viss mån kvar och frustrationen i Bäcks film känner jag väl igen, men mer dramatiska inslag är gissningsvis större på tyngre avdelningar än de jag själv bevistat; avdelningar där bältesläggning och tung antipsykotika hör till vardagen. Känslan av att vara fast i ett intet, där endast cigaretter, tv, sällskapsspel och nymodigheten färgläggningsböcker för vuxna då och då bryter monotonin är dock stark även på lättare avdelningar. För det är inte precis så att medel har avsatts för olika typer av terapier och fysiska aktiviteter på psyket (trots vetskapen om de goda effekterna av gymmande, till exempel). Telefon och dator får som regel användas men sladd och laddare måste vaktas, så du får lämna dem ifrån dig när batteriet börjar ta slut och de behöver laddas. I och för sig – sysslolösheten blir ett verkligt problem först när du är frisk nog att känna tristess, och då är du redan på väg ut. Det är heller inte längre tänkt att någon ska stanna särskilt länge i psykiatrin. De gamla sinnessjukhusen finns inte kvar utan har ersatts av kliniker som ofta ligger på ett större sjukhusområde. I realiteten finns det dock människor som av ett eller annat skäl har fastnat i en längre tillvaro på klinik. Malplacerade människor. Missbrukare som inte får plats på ett behandlingshem. Människor som kommit från ett annat land och glömt bort svenskan, som inte klarar sig i samhället men inte heller passar in i ett äldreboende. Människor utan någonstans att ta vägen, som min väninna som blev tvångsinlagd av sin familj och blev kvar i psykiatrin i ett år.

En annan sida är de många som lyckats ta livet av sig trots att detta ska vara omöjligt. Bristande övervakning och det som kallas ”bristande rutiner”, liksom dåligt bemötande, är något som många psykpatienter kan vittna om. Att vänta i timtal (eller, som i Psykos i Stockholm, dagar) på en läkare som sedan bara har några minuter att ge, att inte ha någon att tala med, att bli illa omtyckt av skötare som tydligt visar detta – det är saker som kan tillhöra vardagen på psyket. Men för det mesta kommer människor ut därifrån och mår bättre än när de kom in. Det är knappast odramatiskt och oproblematiskt, men samtidigt har tiden sprungit förbi idén om mentalsjukhus som en utstuderad övergreppsapparat (för att inte tala om att scientologiska vanföreställningar om psykiatrin blivit mer marginaliserade).

Psyket är förvisso en vanlig spelplats för skräckfilm internationellt sett, men då helst i formen av den gamla tidens sinnessjukhus, som exempelvis levandegörs i Brad Andersons fina Session 9 från 2001 där en grupp byggarbetare har att rusta upp ett övergivet mentalsjukhus. Vid sidan av Tjernobyl torde gamla mentalsjukhus – som kunde vara stora som egna små samhällen – ligga högt på listan över populära utflyktsmål för ruinturister som med sina kameror försöker föreviga olika övergivna platser, såväl i Sverige som i andra länder. Med tanke på att mentalsjukvård är ett område som långsamt dragit sig upp ur ett urtillstånd där den bestod av olika former av tortyr, och på hur mardrömslika olika tillstånd av psykisk sjukdom i sig själva är, vore det konstigt om bilden av psykiatri i spelfilm generellt skulle vara ljus.

Det finns dock bilder som utifrån dagens horisont faktiskt känns överraskande ljusa – närmare bestämt i filmer som är gjorda under 70-talet. I Jan Halldoffs filmatisering av Per Gunnar Evanders roman Det sista äventyret från 1974 visas psykiatern på den avdelning dit huvudpersonen Jimmy tagits som något av en klok vän, men med reell och positiv auktoritet (det finns ett tema med frånvarande fadersgestalt i Jimmys liv att anknyta till här). Han är någon som lyssnar. Och som tar med patienterna ut på en helg på landet, där de har gruppsamtal och ger sig ut på turer i sjön.

Långt borta och nära (Marianne Ahrne, 1976)

Långt borta och nära (Marianne Ahrne, 1976)

Nästan paradisisk ter sig tillvaron för patienterna i Marianne Ahrnes Långt borta och nära från 1976 – trots att Ahrne är ganska krass i sin skildring. Eller som det beskrivs i Svensk filmdatabas: ”Bilden av mentalsjukhuset är nykter; patienter spänns fast för att inte ta livet av sig, patienter får elchocker som suddar ut minnen de vill ha kvar, patienter målar och åker på utflykter, patienter får Hibernal för att inte slå sönder avdelningar, sköterskorna är lite trötta men snälla…” Här är huvudpersonen en nybliven skötare som förälskar sig i en intagen mutist och liksom i Det sista äventyret bjuds det alltså på utflykter, till ett hus på en ö där patienterna kan fiska och hugga ved, och samlas kring elden med musik på kvällen. Patienter får gå på teatern. Skötare tar med sig enskilda patienter på turer i naturen eller i stan. Ja, det finns till och med ett växthus. Men mest fantastisk av allt är konstterapin: här kan patienterna måla tavlor med oljefärg eller akvareller. En direkt kritik av ECT (”elchocker”) ges i filmen då detta sägs ta bort patienternas minne. I dag är ECT-tekniken något mer förfinad och även om den fortfarande kritiseras från vissa håll har den ibland anmärkningsvärt god effekt på djupt deprimerade människor. Ja, Långt borta och nära är ”nykter” och kritisk gentemot olika aspekter av psykiatrin men skapar närmast nostalgi hos en nutida betraktare.

Så var också 70-talet något av en utopisk era där psykiatrins maktrelationer och slentrianmässiga repression ifrågasattes. Psykoterapi, att faktiskt tala med patienten, infördes alltmer som behandlingsmetod. Förmodligen såg huvuddelen av svensk psykiatri inte så förhållandevis idyllisk ut som den gör i dessa båda filmer. Men det hände saker. Människan sattes in i ett socialt sammanhang. Från utlandet hade den så kallade antipsykiatrin kommit under 60-talet, med R. D. Laing och David Cooper som främsta företrädare.

Det fanns psykiatriker i Sverige som kritiserade den repressiva institutionaliserade vården och försökte bedriva en alternativ vård, som Anders Torold i Skåne, barnpsykiatern som liksom läkarna i filmerna tog med sina patienter på utflykter. Ett synsätt som ligger i linje med det Knut uttrycker i Misshandlingen blev mindre främmande. ”Det är inte bara den utslagne, utan utslagningsprocesserna som måste bli målet för vår behandling, och utslagningsprocesserna är förankrade i samhället och samhället är i mycket delar av oss själva, i våra värderingar, ideal och normer”, menade Torold, som dock inte hann så långt i sitt eget praktiska reformarbete. Han tog livet av sig 1973, endast 39 år gammal. Samtidigt rådde en motsatt trend. Vid sidan av den humanistiskt, socialt och politiskt inriktade strömningen fanns den stora teknokratin, där biologiskt grundad problematik och behavioristiskt anstruken terapi lättare passar in än kostnadskrävande lösningar som tar sin utgångspunkt i den enskilda individen, och där insatser måste göras på flera plan – i sista hand även i det omgivande samhället.

Konflikten mellan det teknokratiska, storskaliga, och det humanistiska var också temat för P. C. Jersilds inflytelserika roman Babels hus från 1978, som även blev tv-serie. Jersild skildrar inte ett sinnessjukhus utan ett stort allmänsjukhus, men principen är ungefär densamma. Samma konflikt kan också spåras i Långt borta och nära där en äldre läkare representerar ett individfokuserat och en yngre ett ”teknokratiskt” synsätt. I ett samtal där den yngre läkaren för den äldre redogör för ett barns paranoia i termer av hur den kan förklaras ”enligt schemat” med att den går tillbaka till en oidipal konflikt, genmäler den äldre: ”Vi har alltid hoppats att vi ska kunna hjälpa var och en finna sin egen röst. Om det bara gäller att förstå hur någonting har uppkommit i en människa, och förklara det vetenskapligt och rita in det i ett schema, då kunde hon ju lika gärna vara död för länge sen! Om vi också ger upp, och ansluter oss till människoprogrammerarna, ja då tror jag att vi har förlorat allt, sålt allt.”

Marianne Ahrnes film är mångbottnad, perspektiv bryts mot varandra. Den psykodynamiska modellen som vann mark under 70-talet och brukar anses som ett individfokuserat synsätt beskrivs här som schematisk, vilket är intressant. Huvudpersonen Manias sätt att ”använda” den mutistiske patient hon förälskar sig i som ett slags projektionsyta för hennes egna behov visas också i kritiskt ljus. Även sjukdomsföreställningen ifrågasätts. Är han över huvud taget sjuk? Mutisten skildras tämligen romantiserande, närmast som en ädel vilde, men det undandragande från eller närmast förvägrande av ömsesidighet och känslomässigt arbete som hans brist på kommunikation innebär gör åtminstone en nutida feministisk åskådare kritisk. Tiden har gått hårt åt honom medan psykiatrin i stället efter 25 år står i ett förklarat ljus.

Psykos i Stockholm (Maria Bäck, 2020)

Psykos i Stockholm (Maria Bäck, 2020)

Allt sammantaget blir något som knappast avsetts vara avundsvärt till en bild av lidande förvisso men i ett tillstånd av närmast överflöd. I dag härskar två ting: evidensbaserad vård och knapp ekonomi. Teaterbesök, växtplantering, konstterapi, utflykter till landet, promenader på ensam hand med en skötare… Sådant finns det inte pengar till, och det kanske inte ens kan påvisas någon positiv effekt av dessa saker. De kanske inte alls gör någon mindre sjuk. Problemet är därför snarare att de inte anses ha något egenvärde. Maria Bäcks Psykos i Stockholm utspelar sig några år bakåt i tiden men tycks mig ändå aktuell och vältajmad i sin kritik.

Det finns naturligtvis inte en korrekt bild av psykiatrin utan flera olika bilder. En spelfilms bild behöver förvisso inte vara ”sann”, men den har som regel anknytning till en yttre verklighet, och verkligheten pockar på att speglas. Människor mår för det mesta bättre av att få hjälp av psykiatrin, och den prosaiska psykvårdsskildringen kanske har framtiden för sig. Men det finns fortfarande skräckupplevelser innanför sjukhusväggarna, och patienter som tvingats överge allt hopp utanför portarna, och därför även utrymme för spektakulär dramatik med detta som tema.

Annons