”Vi lever i en skymningsvärld.” Den dunkla frasen, som felaktigt tillskrivs Walt Whitman, upprepas gång på gång i Christopher Nolans svårt skitnödiga palindrom Tenet. John David Washington spelar den personlighetsbefriade statssubventionerade superterroristen Protagonist (!). Efter att ha blivit skenmördad av en ljusskygg tidsresemyndighet kommer han en rasistisk karikatyr på spåren: en radioaktiv gangsterryss överspelad av Kenneth Branagh. Men för att komma den rabiesspottande skyltdockan nära måste han nästla sig in hos dennes psykiskt terroriserade hustru (Elizabeth Debicki). Protagonist tar hjälp av Christopher Nolans dubbelgångare – Robert Pattinsons rollfigur Neil har åtminstone både Nolan-frisyr och Nolan-kavaj – med ett flingpaketsdiplom i teoretisk fysik.

Tenet knuffar ut nästan alla programpunkter från biorepertoaren när den dundrar in på den globala filmmarknaden. Det är en film som, liksom den fullkomligt obegripliga ”reversibla entropin” som Neil lönlöst försöker förklara i några av filmhistoriens mest träskalliga scener, går baklänges. Mitt i en dödlig pandemi, när storfilmer som Mulan och Troll 2 går raka vägen till premiumstreaming istället för bio, kan vi med Tenet alltså uppleva den gamla skolans blockbuster: en film med monopol på vita duken.

Men till skillnad från flera av filmhistoriens främsta blockbusterfilmer – Hajen (1975) eller varför inte Nolans utmärkta Inception (2010) – är Tenet lika sövande och steriliserad som en datorgenererad uppläsning av ett styrelseprotokoll. Filmen lovar mycket med den effektiva inledningen, som obehagligt realistiskt skildrar ett terrorattentat mot en operaföreställning. En av njutningarna med att titta på en film av Nolan är upplevelsen av att inte riktigt befinna sig på säker mark. Det är en desorienterande känsla, mycket tack vare regissörens upprepade tillämpning av brutna tidslinjer och oväntade rumsliga förändringar i dekor, som kan infinna sig även om det inte är första gången du ser filmer som Memento (2000) eller The prestige (2006). Men i Tenet irrar Nolan bort sig i sin egen temalabyrint, bestående av internationellt spionbus och reaktionära skumraskaffärer i anonyma östeuropeiska länder där alla pratar någon form av engelska med hollywoodterroristisk brytning.

Det finns en hel del kusliga paralleller till vår samtid. Protagonist och Neil bär syrgasmask i flera scener och den sterila världen – flygplatser, hangarer, norska lastfartyg, militära laboratorier – för tankarna till vår tids desinficerade offentliga utrymmen. Mitt bland dessa rätt lösa paralleller dyker flera till synes slumpmässigt infogade scener upp där Protagonist och Neil försöker luska ut vad filmen egentligen handlar om. Men de verkar vara lika urblåsta i skallen som publiken efter bara ett par minuter med bakåtflygande pistolpatroner och en baklängestalande Branagh. Filmen är fotograferat i Hoyte van Hoytemas blygrå toner, som understryker Nolans perverst aseptiska filmestetik. Ludwig Göranssons mullrande avgrundsstråkar ligger som en spänningshuvudvärk över varje filmruta.

I den visuellt lekfulla drömthrillern Inception (2010), förmodligen den film som tar regissörens ibland barocka men likväl klassiskt rotade bildspråk längst, plockar han inspiration från illustratören M. C. Eschers omöjliga arkitektoniska figurer. Sirliga trappor slår knut på sig själva i Eschers tesseleringar. Objekt och levande kroppar flyter sömlöst in i varandra. I Nolans film är fundamenten för tid och rum ständigt omförhandlingsbara. Jättelika nordamerikanska städer vecklas in i sig själva, dubbelgångare efter en död hustru hemsöker huvudpersonens drömmar och minnen.

Berättelsens lager-på-lager-form lämnar publiken utan några tydliga svar, trots att Inception liksom Nolans andra filmer är komponerad med hjälp av matematiskt precisa berättelsediagram.

En av Tenets centrala delar är just en matematisk formel som har blivit uppdelad och spridd över världen. Ekvationen är alldeles för farlig för att sammanställas. Filmen verkar ha genomgått en liknande behandling. Det är en film som känns trasig och ofullbordad i sitt snurriga berättande och sina klyschiga karaktärer. Med Tenet verkar Nolan till sist själv ha fastnat i sin egen skymningsvärld.