fbpx
Kritik & essä Calle Wahlström, 30 september 2020

Äktenskapsdrama möter screwball i On the rocks

Ett förhållande knakar i fogarna när Sofia Coppola och Bill Murray återförenas i det uppsluppna New York-äventyret On the rocks. Calle Wahlström har sett den.

2003 fick Bill Murray ett slags renässans genom Sofia Coppolas Lost in translation. Murray som spelade den avdankade skådespelaren Bob Harris hade knappast gått sysslolös under 1990-talet, men tio år hade passerat sedan Harolds Ramis kultförklarade Måndag hela veckan. Ramis och Murrays vägar korsades första gången genom tidningen National Lampoon och senare skulle Ramis skriva Murrays första betydande långfilmsroll, sommarlägerledaren Tripper i komedin Klantskallarna.

Sedan Måndag hela veckan hade Murray visserligen gjort flera minnesvärda biroller, inte minst i Wes Andersons Rushmore, men däremot inte haft huvudrollen i någon större kritik- eller publikframgång. Murrays generation av komiker – till vilken bland andra Ramis, John Belushi, och Chevy Chase hörde – betraktades lite som välkomna värstingar när de slog igenom i Saturday night live i slutet av 1970-talet. Men komedi är som bekant en färskvara, och kring 90-talets mitt kändes de inte mycket mer aktuella än generationen de en gång ersatt.

Lost in translation markerar Murrays första riktigt lyckade dramatiska roll. Murrays register – som präglas av arrogans, flams, hundögon eller rent blaséartad blick – lånade något vemodigt till skådespelaren Harris. En effekt inte helt olik när 90-talets infantila SNL-arvinge, Adam Sandler, medverkade i Punch drunk love året dessförinnan.

Lost in translation charmade kritiker och spelade in nästa 119 miljoner dollar världen över. Till skillnad från sina generationskamrater tycks han vara i ständig efterfrågan. Trots att han mer än sällan verkar gå på autopilot. Ofta reducerad till välbehövligt, karismatiskt dragplåster har Bill Murray själv blivit nästan omöjlig att separera från sina roller, oavsett om det rör sig om kongenial rollbesättning som i Lost in translation, renodlade cameos eller Jim Jarmuschs senaste.

Det är i stor mån också sant när Murray återförenas med Coppola i On the rocks 17 år senare. Coppola har sedan Lost in translation fortsatt bevisa sina färdigheter som regissör. Inte minst i periodfilmer som Marie Antoinette eller De bedragna. Även On the rocks känns indirekt, kanske snarast själsligt, som en periodfilm. Det trots att filmen utspelar sig i vår tids New York.

För en stund inbjuder filmens inledning till jämförelser med fjoårets äktenskapskrisande pärla – Noah Baumbachs Marriage story. Tonsatt med kammaraktig musik klipper filmen från en stig av hastigt avtagna bröllopskläder till kringspridda barnkläder och leksaker i en chic New York-våning. År har nu gått sedan den romantiska bröllopsnatten och författaren Lauras (Rashida Jones) vardag handlar mer om att passa på två döttrar än om att bli uppvaktad av den alltmer frånvarande maken Dean (Marlon Wayans). Sena kvällar på kontoret, jobbresor och missade födelsedagar avlöser varandra i ett. Sexlivet är inget att tala om. Det är kort sagt ett äktenskap på is.

On the rocks (2020)

On the rocks (2020)

Lauras situation borde vara lätt att känna igen sig i. Något som ställs på ända när hennes flyktiga jetsetpappa Felix (Murray) gör entré, med en uppsluppen energi som tycks smitta av sig på hela filmen, trots att Murray inte verkar ha mycket mer än en vanlig dag på jobbet. Det är också när Laura formulerar misstanken om att Dean har en affär som alla likheter med Marriage story tillintetgörs och On the rocks ställer om till försiktig screwballkomedi. Felix kan knappt dölja sin förtjusning. På hans initiativ inleds ett far-och-dotter-äventyr i syfte att bevisa en skuld han redan är övertygad om. Det ligger i mäns natur att tvingas kämpa för att dominera och befrukta alla kvinnor, förklarar han. I det avseendet har Felix förstås sitt eget kors att bära.

Filmens New York förvandlas i Felix närvaro. Om Lauras vardag annars är fylld av tider att passa, påtvingat kallprat med självupptagna dagismammor och enerverande skrivkramp handlar Felix dito om drinkar på närapå historiska vattenhål som 21 (vid samma bord som Bogey friade till Bacall, givetvis). Coppola frammanar här ett svunnet New York, kanske allra helst gestaltat av ett svunnet Hollywood. En nästan mytisk sagovärld som av inte minst Woody Allen kryddats med neuroser och cynism, men även romantik och en bubblande känsla av att vad som helst kan hända. Men när far och dotter tar snäva kurvor i Felix röda sportbil eller en tår fälls i ett martiniglas tänker jag mer på filmskapare som Leo McCarey än Allen, men också på det en gång “Nya Hollywoods” kanske främsta auteurivrare: Peter Bogdanovich. Om den senare misslyckades fatalt med att återuppliva screwballgenren häromåret med slapphänta She’s funny that way lyckas Coppola desto bättre.

Coppola behöver inte karaktärer som smäller i dörrar eller drattar på ändan. Med dämpat handlag hittar hon en spänning i Felix pojkstrecksaktiga inställning till Lauras krisande äktenskap, men det är inte utan att man frågar sig vem av dem som egentligen behöver mest uppmuntran att släppa loss.

On the rocks noteras är en trivsam bagatell, en underhållande parentes i både Coppolas och Murrays karriärer. Formatet är definitivt uppfriskande, och filmen aldrig tråkig. Murrays närvaro är lika enorm som lågmäld, lika blasé som magnetisk. Vilket förstås blivit ett av skådespelarens signum. Murrays prestation i Lost in translation tjänade på den uträknade rollfigurens projicerade likheter med skådespelaren, men idag hade den singulärt karismatiske skådespelaren utan problem kunnat parafrasera SNL-alumnen Chevy Chases gamla catchphrase: “I’m Bill Murray, and you’re not”. Något som förstås innebär en större utmaning för Rashida Jones än för honom själv. Det faller helt enkelt på hennes spel att spegla hans persona som trovärdig, vilket ärligt talat är mycket begärt. Men under New Yorks glittrande skyline är det väldigt lätt att liksom filmens Laura ha överseende med Murrays egocentriska manér.

Annons