fbpx
Kritik & essä Katarina Hedrén, 8 oktober 2020

You will die at 20 är en existentiellt drabbande allegori

Amjad Abu Alalas långfilmsdebut är en uttalad allegori över situationen i Sudan, men rymmer en dramatisk dimension som också höjer filmen över den politiska kontexten. Katarina Hedrén har sett You will die at 20, som visas på filmfestivalen Cinemafrica.

You will die at 20, som är sudanesiska regissören Amjad Abu Alalas långfilmsdebut, premiärvisades och prisades vid Venedigs Filmfestival ifjol. Precis som Lemohang Jeremiah Mosese, som regisserat This is not a burial, it’s a resurrection, är Alala en självlärd filmskapare med ett särskilt öga för det undersköna och ogenerat dramatiska.

Inspelningen av filmen, som är en adaption av en novell av författaren Hammour Ziada, sammanföll med demonstrationerna i landets huvudstad Khartoum, som ledde till att landets dåvarande president Omar al-Bashir avgick förra året.

När Muzamil (Mustafa Shehata) presenteras för byns helige man vid sin födelse, förutser denne att Muzamil kommer att dö vid 20 års ålder. Hans olycklige far lämnar familjen med familjens försörjning som förevändning kort därefter. Muzamil växer upp tillsammans med en nedstämd mamma (Islam Mubarak) – en i förtid sörjande mor som kombinerar överbeskyddande med uppgivenhet. Muzamil tillbringar sina dagar som bara den som är älskad och uppassad men i grunden obehövd kan göra; i lydnad (åtminstone inledningsvis), planlöshet och en pockande längtan efter beröring.

Amjad Abu Alala, som är född i Sudan och bosatt i Förenade Arabemiraten har, enligt egen utsago, skapat en filmisk allegori över sudanesiskt liv under den tyranniske al-Bashir. Det hårt reglerade samhället (där bland annat landets biosalonger stängdes vid presidentens tillträde 1989) präglades av besvikelse och uppgivenhet.

Att Alala själv placerar sin berättelse i en politisk kontext, innebär inte att hans lustfyllda och stimulerande berättarteknik enbart behöver läsas politiskt. Ett upplevt omyndighetsförklarande kan förstås ha sin grund i strukturellt förtryck, arbetslöshet och hypereffektivitet (där vårdande medmänsklighet är en fin gest, men inte nödvändig för samhällets fortlevnad).

Men känslan av alienation och tyngdlöshet vara nog så drabbande ändå – det är i förhållande till döden som livet blir som tydligast, liksom vad vi gör och vad vi inte gör med de dagar, månader, år som tilldelas oss.

Det sägs att det finns studier som visar att få människor önskar att de hade varit mer produktiva när de ligger för döden. Även om de flesta av oss på ett teoretiskt plan kan förstå att meningsfulla relationer lär vara det som vi främst kommer att värdesätta i livets slutskede, har nog lika många av oss svårt att omsätta denna vetskap i praktiken.

Och kanske är det så att det inte är önskvärt heller. Att det krävs ett liv av felprioriteringar för att nå något slags mening, och att en existentiell insikt alltför tidigt i livet riskerar att leda till just den olidliga lätthet som präglar Muzamils liv. Amjad Abu Alala borde få veta hur fint hans film illustrerar just det – också.

Läs också: This is not a burial, it’s a resurrection vibrerar av patos

Annons