fbpx
Kritik & essä Oscar Westerholm, 2 september 2020

I’m thinking of ending things är Charlie Kaufman i sitt esse

Charlie Kaufmans senaste identitetskris är en ohelig korsning mellan Persona och Familjen är värre. Oscar Westerholm ser en galghumoristisk film som brottas med konstens möjligheter att ge oss svar på jagets gåta.

FILM. I’m thinking of ending things (Charlie Kaufman, 2020). Se filmen här.

Charlie Kaufman har, till skillnad från resten av mänskligheten, haft ett bra år.

Till att börja med publicerades hans debutroman Antkind, ett telefonbokstjockt stilistiskt experiment närbesläktat med postmoderna urkunder som Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge och Gilbert Sorrentinos Mulligan stew. Det är en snårig text, som en överdimensionerad parafras på författarens egen debutfilm Synecdoche, New York, om den perverst produktive men ändå gravt misslyckade filmkritikern B Rosenberger Rosenberg – som går vilse i sin egen hjärna när han försöker lappa ihop en förlorad film. Problemet: den titelbefriade rullen är tre månader lång, tog nittio år att färdigställa och regissören, den drygt hundra år gamla eremiten Ingo Cutbirth, dör när han och B sitter igenom filmens första visning. B, som förstår att detta kan vara filmhistoriens största mästerverk, utser sig själv till Ingos officiella exeget men förlorar snart filmens originalnegativ i en bilolycka. Han vaknar tre månader senare upp till ett medvetande malätet av minnesluckor.

Antkind är Covid-årets bästa beach read, bäst lämpad för en mental strand någonstans längs din karantänisolerade hjärnas ödsligaste kustremsa. Det är en roman som, trots sin solipsistiskt motbjudande och textmässigt svårt oredigerade natur, lyckas underhålla med sina skruvade infall. Kaufman mixtrar intryck från Samuel Beckett, Donald Barthelme och Abbott och Costello till ett lustfyllt svamligt debutopus. Romanen innehåller också en av de roligaste och mest smaklösa (finns det några andra?) parodierna på Donald Trump till dags dato, där presidenten låter bygga en exakt robotkopia av sig själv som kan hålla honom sällskap om kvällarna när han tittar på Fox News. Han kan även, inser han efter ett tag, ha sex med roboten. Som plump tramshumor har Kaufman skrivit något med högsta möjliga meritvärde.

Netflixfilmen I’m thinking of ending things, en ohelig korsning mellan Persona och Familjen är värre, tillhör en helt annan kvalitetsmässig stratosfär, men speglar ändå Antkind på många sätt. Motiv som förekommer i romanen – dubbelgångare, identitetssammanbrott, snabbmatsrestauranger, insektsmetaforer och filmkritik – upprepas i filmen, ibland i form av ordagranna citat från boken.

I’m thinking of ending things bygger på Iain Reids skräckroman med samma titel – Kaufmans första litterära adaptation på snart två decennier – och handlar om en ung kvinna (Jessie Buckley) som följer med sin pojkvän (Jesse Plemons) hem till hans föräldrar (David Thewlis och Toni Colette) som bor på en enslig lantgård. Han är rätt trist och hon tillbringar ditresan med att fundera på om hon ska göra slut.

En snöstorm blåser upp under svärföräldrarnas ansträngda middagsbjudning. Den klaustrofobiska hemfärden, en virtuos tête-à-tête mellan Buckley och Plemons, går i den otyglade identitetförvirringens tecken. Den undanglidande känslan som har antytts i den första akten av att något inte står rätt till blir här till något ofrånkomligt: varken hon eller han har en fast identitet att förhålla sig till. Allt skiftar, byter form. I ena stunden är Buckley en målare, i nästa en doktorerande kvantfysiker. Sedan en servitris. I en fenomenal handvändning går hon från introvert akademiker till en reinkarnation av filmkritikern Pauline Kael. Hon manglar sedan, i ett citat från den verbala ångvälten Kael, grundligt den snarstuckna Plemons nyfrälsta tankar om John Cassavetes En kvinna under påverkan. Dialogen, som är lika rik på kamouflerad exposition som den är naturligt akrobatisk, för tankarna till Harold Pinters andtrutna äktenskapsdramer. Det närgångna fotot, av den polske fotografen Łukasz Żal i kreativ toppform, förhöjer känslan av att vara fången inuti ens eget – eller Kaufmans – huvud.

På omslaget till det senaste numret av Sight & Sound syns blockbusterfilmens affischpojke Christopher Nolan med frågan om han kan rädda filmen. En mindre rubrik handlar om Kaufman och om hur han gillar att göra folk obekväma. Obekvämt är det att I’m thinking of ending things hamnar i bröliga storfilmers skugga. Filmen är, tillsammans med Antkind, en värdig men galghumoristiskt underhållande inlaga i ett större samtal om filmens och litteraturens möjligheter att ge oss svar på vad ett jag är.

Läs också: Med Tenet lyckas Christopher Nolan finta bort sig själv

Annons