fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 2 september 2020

The painted bird målar en svart bild av mänskligheten

Filmatiseringen av Jerzy Kosinskis omtvistade roman har ett foto som stundvis är så skarpt att man nästan skär sig på det. Charlotte Wiberg ser ett svårsmält stycke mörk filmkonst om andra världskriget som är värt besväret.

Romanen Den målade fågeln omgärdas av frågor och kontroverser. Var det verkligen Jerzy Kosinski som skrev den? Finns det något självbiografiskt i den? När den först gavs ut, i USA 1965, hade en del av de grymma berättelserna som ryms i den återgivits som sanna barndomsberättelser av exilpolacken Kosinski, och det togs för givet att romanen som helhet skulle ses som en sådan. Det anses dock i dag bevisat att den nu döde judiske författaren som barn tillbringat krigstiden gömd tillsammans med sin familj med hjälp av polska katoliker medan pojken i romanen lämnats bort till en kvinna som dör, varpå han sedan ensam strövar runt på landsbygden och försöker överleva ständiga övergrepp och brutala erfarenheter. Det anses vad jag förstår också klarlagt att Kosinski, som talade dålig engelska då romanen gavs ut, talat in berättelserna i diktafon varpå de skrevs ned av assistenter och sedan bearbetades vidare av honom själv och redaktörer. Men boken har många gånger påståtts helt vara skriven av andra personer.

Oklarheterna har tveklöst gjort det lättare för dem som vill bibehålla ett avstånd till de händelser som skildras i boken, och kommer att fortsätta fylla den funktionen nu i samband med filmen. Boken har också anklagats för att vara anti-polsk även om den utspelar sig i ett icke närmare angivet landskap. Den tjeckiske regissören Václav Marhoul har använt det geniala greppet att låta filmen The painted bird spelas in på interslaviska, ett konstruerat språk som bygger på de olika slaviska, vilket understryker det ospecificerade. Det kanske är så, att Kosinski som vissa har menat önskade framställa sig som ett offer, och därför med orätt skildrade landsbygdsbefolkningen som synnerligen grym. Men det gör inte verket automatiskt till dålig konst. I boken görs skillnad mellan stad och land, då pojkens bakgrund som stadsbo framhävs och landsbygden beskrivs som bakåtsträvande och vidskeplig. I filmen ges inga förklaringar eller kommentarer till det som händer, vilket gör det lättare att se skeendet som en studie i allmänt mänsklig grymhet. En berättelse måste inte ha verklighetsbakgrund för att kunna säga någonting om mänskligheten och världen.

The painted bird (Václav Marhoul, 2019)

The painted bird (Václav Marhoul, 2019)

Eftersom filmen utspelar sig under kriget och huvudpersonen, den icke namngivne Pojken, två gånger utlämnas som jude till tyskarna, kan The painted bird förvisso räknas till den vid det här laget stora gruppen krigs- och Förintelse-
filmer. Men det finns också en än bredare klangbotten. Många av de vidriga gärningarna som utförs är orelaterade till kriget. Udo Kiers avundsjuke äkte make som misshandlar sin fru och gräver ut rivalens ögon eller dödsmisshandeln av fågelfångarens älskarinna är gestaltningar inom ramen för en större världsbild där det finns väldigt lite kärlek och tolerans, i stället desto mer av hat och mobbningsmekanismer. Fågelfångarens makabra lek som gett romanen och filmen dess titel, att måla fjädrarna på en fågel som sedan som främling hackas sönder av de andra fåglarna, har inte heller med kriget att göra. En kan förvisso koppla förföljelsen av den andre, den främmande, till den förhärskande rasismen och antisemitismen som ju aldrig mer dödligt förkroppsligat sig än genom Förintelsen. Pojken uppfattas vagt som rom eller jude, men också som vampyr eller djävul. Misstänksamheten, hatet och bortstötningsmekanismerna är mycket äldre än nazismen. Det är en svart bild av hela mänskligheten vi presenteras för.

Tack och lov finns det några goda människor i den ändå. Annars hade de nästan tre timmarna blivit outhärdliga. Och berättelsen hade blivit alltför osannolik. Den är svårsmält nog som det är, men ett starkt stycke mörk filmkonst med ett svartvitt foto av Vladimír Smutný som stundvis är så skarpt att man nästan skär sig på det. Pojken genom vars stumma blick vi bevittnar detta helvete spelas fint av nioåriga Petr Kotlár. Regissören Marhoul förhåller sig fritt till det litterära materialet och berättar historien elliptiskt, uppdelad i stycken efter de olika gestalter pojken träffar på och av olika skäl lever med. Tydligen lämnade många salongen under visningen av filmen under filmfestivalen i Venedig. Jag hoppas på ett respektfullt bemötande i Sverige och att publiken sitter kvar – det finns, kan jag avslöja, en ljusglimt i slutet trots allt.

Annons