fbpx
Kritik & essä Hanna Johansson, 7 september 2020

Sunset Boulevard är en spöklik närbild på Hollywood

Gloria Swanson och William Holden i Sunset Boulevard.

För en filmstjärna är det lika med döden att inte längre existera i rampljuset. Sunset Boulevard är en Hollywodberättelse med självbedrägerier och metalager som inte förlorat sin lyskraft 70 år efter premiären.

”Mr. DeMille, I’m ready for my close-up”, det är en fras som jag hade hört hundra gånger innan jag såg Sunset Boulevard, det är en campy replik som man skulle kunna säga på skoj när man blir fotograferad, som att härma Audrey Hepburn när hon trippar ner för trapporna i Funny face och andlöst ropar ”Take my picture! Take my picture!”. Det är någonting en drag queen skulle kunna säga.

Faktum är att Norma Desmond, Sunset Boulevards avdankade stumfilmsstjärna, ofta påminner om en drag queen med sina yviga gester, sminket som liknar en mask, den storslagna personligheten. På filmaffischen är hon i princip oskiljaktig från den berömda drugan Tammie Brown. Det som saknas är humorn som sticker hål på alltihop och avväpnar. Norma Desmonds humor är istället skrämmande och tar sig närmast uttryck som trakasserier, som när hon roar sin tvångsinneboende manusförfattare och älskare Joe Gillis genom att låtsasdyka ner i soffan där han ligger.

Att repliken ”Mr. DeMille, I’m ready for my close-up” är så välkänd rymmer kanske något av förklaringen till varför det dröjde så länge innan jag såg Sunset Boulevard: det fick det att verka som om jag visst hade sett den, för länge sedan, utan att komma ihåg det. Jag såg hur som helst inte Sunset Boulevard förrän nyligen. När den där repliken väl yttrades drabbades jag av en märklig känsla av att den refererade till någonting annat, som om det inte alls var just därifrån den kom. Ytterligare en nivå lades till filmens många metalager.

I Sunset Boulevard spelar Gloria Swanson, stumfilmsstjärna i flera av Cecil B. DeMilles filmer, Norma Desmond – som också hon varit stumfilmsstjärna i flera av DeMilles filmer. Den ena är verklig och den andra fiktiv, men ärligt talat låter namnet ”Gloria Swanson” nästan mer påhittat än ”Norma Desmond”; ett filmstjärnenamn så perfekt att det skulle kunna vara framskakat av en generator.

I alla fall – en annan relevant skillnad mellan den verkliga Gloria Swanson och den fiktiva Norma Desmond är att Swanson vid 50 års ålder spelar en av sitt livs största roller, medan Desmond ruvar ilsken och paranoid i ett bedagat palats byggt under stumfilmens sedan länge passerade glansdagar, övergiven av sin gamla studio Paramount. I Swansons fall förhöll det sig tvärtom: 1927 tackade hon nej till ett miljonkontrakt med Paramount för att istället ansluta sig till United Artists, vilket tillät henne att själv kunna kontrollera hur karriären fortskred.

Medan Gloria Swanson med andra ord knappast spelade sig själv är Sunset Boulevard ändå full av biografiska sammanträffanden. En av Norma Desmonds bridgespelande vänner, som Joe Gillis refererar till som ”vaxdockor”, är Buster Keaton. Cecil B. DeMille spelar sig själv; det gör också den ökända skvallerjournalisten Hedda Hopper. Max, Normas lojale butler som senare visar sig vara hennes exman och förste regissör, spelas av Erich von Stroheim som regisserade Swanson i Queen Kelly från 1929 – den film-i-filmen som Desmond visar för Joe Gillis på sitt hemmabiosystem, en filmduk gömd bakom en gammal oljemålning.

Oljemålningen som hissas upp och avslöjar en filmduk är för övrigt en bra illustration för hela Norma Desmonds tillvaro på Sunset Boulevard, där ingenting är vad det först ser ut att vara och saker och ting ständigt döljs och avslöjas. Norma lever i tron om att hon fortfarande är älskad och berömd, vilket bevisas av de många beundrarbrev som fortfarande anländer till adressen – men, lär vi oss snart, det är Max som skriver breven. När hushållet får telefonsamtal från en av de anställda på Paramount utgår Norma från att studion äntligen har tagit sitt förnuft till fånga och vill göra film av hennes passionsprojekt, ett manus till Salome – det hon anlitar Joe Gillis för att spökskriva – men i själva verket vill de bara låna hennes Isotta Fraschini av 1929 års modell till en kostymfilm, något som Max undanhåller för henne.

Denna Max omsorg om Norma Desmond får mig att tänka på hur Yves Saint Laurent tidigare kärleks- och senare affärspartner Pierre Bergé undanhöll information från modedesignern om den hjärntumör som skulle orsaka hans död 2008. Tillsammans med Saint Laurents läkare gjorde Bergé bedömningen att han helt enkelt inte skulle kunna hantera vetskapen om sin nära förestående död. För Norma är det lika med döden att inte längre existera i rampljuset, och Max håller noggrant illusionen vid liv.

Jag kan inte bestämma mig för om det är en storslagen kärlekshandling eller ett övergrepp. Det finns kanske inget enkelt svar. Kanske är det inte heller alltid av omsorg om den andra som man fattar detta beslut, utan för att skydda sig själv. För Joe Gillis blir det hans undergång att han till slut drar undan mattan för Norma Desmond och säger sanningen. Max, däremot, spelar med. Eller var illusionen i själva verket hans egen från första början? Hans sista ord när poliserna och journalisterna och tv-kamerorna med sina strålkastare har dykt upp, det som föregår Norma Desmonds berömda replik, tycks tyda på det. Det är en av filmens allra kusligaste: ”Action!”

Annons