Filmer som går att se just nu i Sverige följs av symbolen 
. Kolla bioguiden.se eller vodeville.se för att hitta rätt biograf/strömningstjänst!
Kim Ekberg
1. The souvenir part II (Joanna Hogg)
2. Gritt (Itonje Søimer Guttormsen)
3. Gunda (Victor Kossakovskij)
4. Malmkrog (Cristi Puiu)
5. Eyimofe (Chuko & Arie Esiri)
6. Small Axe: Education (Steve McQueen)
7. Mon amour (David Teboul)
8. All hands on deck (Guillaume Brac)
9. Faya Dayi (Jessica Beshir)
10. Zola (Janicza Bravo)
Vilken är din favoritfilm 2021?
2021 var ett filmiskt oår, åtminstone sett till vad som visats på svensk (fysisk/virtuell) mark. Utifrån sverigekriteriet fanns egentligen ingen självklar listetta eller -ordning, blott ett gäng jämngoda titlar. Högst smällde ändå Cinematekets (<3) omfattande Durasretrospektiv, i synnerhet Son nom de Venise dans Calcutta désert (1976). Montgomery Clifts hemsökande framförande av plaisir d’amour i William Wylers The Heiress (1949) har också varit svårt att tvätta bort från nät- och trumhinnorna. Bästa svenska film var f.ö. Sång till Bergslagen (Nina Hedenius och William Long).
Vad saknade du mest i filmväg 2021?
Frederick Wisemans City hallpå både Giff och Tempo. Och fysiska festivaler överhuvudtaget. Det är sorgligt att festivalbesök ska vara en nödvändighet för att se vettig film i Sverige. Här har distributörerna något att jobba på, om inte biobesökarna ska drunkna i mellanmjölk. Är det inte kommersiellt gångbart behöver staten chippa in Ingen ska behöva leva i en värld där det mest intellektuellt stimulerande är sydeuropeiska komedier med en geografisk plats i titeln.
Vad hoppas du på inför 2022?
Nu närmast ser jag fram emot Sverigepremiären av Works and days (of Tayoko Shiojiri in the Shiotani Basin) på Moderna Museet i Stockholm 23 januari. Överlag hoppas jag att filmernas ohämmade fräschör ska drabba mig med en ny framtidstro. Det livströtta filmklimatet här i Sverige behöver en rejäl vitamininjektion. Som framgått i debatterna kring Moving Sweden/konstens ofrihet, är det svårt att ta sig igenom en finansieringsprocess med sin vision (eller ungdom) i behåll. Ändlösa förproduktioner leder till att verken förtydligas och effektiviseras, det vill säga det sista svensk film behöver. Det fordras radikala reformer (lottning?) för att piggare människor ska få chansen att göra film. Nytt blod skulle snabbt smitta ner en så liten ”bransch” med nyfikenhet. Så länge beslutsfattarna älskar filmkonsten kommer det att gå bra, i nuläget verkar intressena ligga annorstädes.
Johannes Hagman
1. First cow (Kelly Reichardt)
2. The souvenir part II (Joanna Hogg)
3. The card counter (Paul Schrader)
4. Malmkrog (Cristi Puiu)
5. Education/Lovers Rock (Steve McQueen)
6. Mon amour (David Teboul)
7. The Beatles: Get back (Peter Jackson)
8. Världens värsta människa (Joachim Trier)
9. In front of your face (Hong Sang-soo)
10. Gunda (Victor Kossakovskij)
Vilken är din favoritfilm 2021?
Förra året skrev jag att jag saknade First cow på biorepertoaren, men i år fick den till slut en senfärdig Sverigepremiär och infriade mina högt ställda förväntningar. Efter ett par filmer som jag inte känt lika starkt för är Kelly Reichardt här tillbaka i absolut toppform med fin observationsförmåga och perfekt känsla för rytm och timing. Meditativt men ändå tillgängligt. I övrigt känns det både oväntat och roligt att Paul Schrader har kommit in i en ny, sen karriärstopp.
Vad saknade du mest i filmväg 2021?
Det årliga besöket på Göteborgs filmfestival, och annat som förknippas med en fysisk, icke-digital filmkultur och som börjat komma igång igen under året. Särskilt den mer konstnärligt ambitiösa filmen är i behov av fysiska mötesplatser för att inte helt förpassas till ett specialintresse för ett fåtal inbitna nördar.
Vad hoppas du på inför 2022?
Jag vet inte om det bara är mina förhoppningar som talar, men tycker mig se att pandemin inspirerat en del filmare till snabbare och enklare filmprojekt som förbigår delar av den omständliga gängse produktionsprocessen. Exempelvis har Joanna Hogg tydligen redan ännu en ny film färdig, och med lite tur finns chansen att flera av regissörerna på min lista återkommer redan under 2022. Vore inspirerande om fler regissörer började blanda tidskrävande prestigeprojekt med ”små”, intima filmer.
Katarina Hedrén
1. The gravedigger’s wife (Khadar Ayderus Ahmed)
2. Nomadland (Chloé Zhao)
3. Above water (Aïssa Maïga)
4. The father (Florian Zeller)
5. Faya dayi (Jessica Beshir)
6. Summer of soul (Ahmir ‘Questlove’ Thompson)
7. Full time (Eric Gravel)
8. Souad (Ayten Amin)
9. Ultraviolette and the blood-spitters gang (Robin Hunzinger)
10. Vera Dreams of the sea (Kaltrina Krasniqi)
Vilken är din favoritfilm 2021?
Fespaco-vinnaren The gravedigger’s wife – somalisk-finske regissören Khadar Ayderus Ahmeds bedårande förstafilm
Vad saknade du mest i filmväg 2021?
Jag beklagar att jag inte hade möjlighet att närvara vid Fespaco i år efter att ha varit med i festivalens första externa och välbehövda filmurvalskommitté.
Vad hoppas du på inför 2022?
Förra året sa jag att jag föredrar ett mer demokratiskt filmlandskap framför att se film på bio. I år höjer jag ribban och hoppas på att se mer film på bio och att demokratiseringen av filmlandskapet fortsätter och eskalerar.
Sonya Helgesson Ralevic
1. Lilla mamma (Céline Sciamma)
2. Lena (Isabell Andersson)
3. Världens värsta människa (Joachim Trier)
4. Quo vadis, Aida? (Jasmila Žbanić)
5. The power of the dog (Jane Campion)
6. Sound of metal (Darius Marder)
7. Apstjärnan (Linda Hambäck)
8. First cow (Kelly Reichardt)
9. Friends and strangers (James Vaughan)
10. Dune (Denis Villeneuve)
Vilken är din favoritfilm 2021?
Céline Sciammas Lilla mamma. Med en originell twist på tidsresetropen uppstår ett existentiellt mikrodrama när åttaåriga Nelly träffar och blir kompis med sin mamma som barn. Vi vet redan från Tomboy att Sciamma har en mästerlig förmåga att regissera barn, men hennes filmiska berättande har blivit ännu mer fokuserat under åren och hon karvar ledigt fram glödande filmbilder ur vardagens råmaterial. Förkrossande sanningar om föräldraskap, förlust och upplevelsen av att vara barn uppdagas, hela tiden med den sensibilitet och värme som är utmärkande för Sciamma.
Vad saknade du mest i filmväg 2021?
Fristående originalmanus. Måhända en olycklig slump, men av de 14 filmer jag recenserat i år så har tio varit remakes, sequels, prequels, you name it… Jag blir matt av denna kulturella återvinningslogik.
Vad hoppas du på inför 2022?
Att Wes Anderson slutar skohorna in och bygga sina filmer kring 20+ biroller och istället börjar jobba på ett intimt karaktärsportätt; att kalkonen Billie drar ner produktionstempot på den hyperinflation av biopics som vi översköljts med senaste åren; och slutligen att den dörr till icke-västerländsk film som Squid game förhoppningsvis gläntat på också ger oss lite afrikansk film på den svenska biomarknaden.
Joni Hyvönen
1. Zola (Janicza Bravo)
2. Preparations to be together for an unknown period of time (Lili Horvát)
3. Titane (Julie Ducournau)
4. In the earth (Ben Wheatley)
5. Undine (Christian Petzold)
6. Can’t get you out of my head (Adam Curtis)
7. Nitram (Justine Kurzel) (bio 2022)
8. Gunda (Victor Kosakovskij)
9. Världens vackraste pojke (Kristina Lindström och Kristian Petri)
10. Världens värsta människa (Joachim Trier)
Vilken är din favoritfilm 2021?
Sannolikt Zola, detta grälla Twitterpiller som är lika oemotståndligt som svårsmält. Mica Levis skevt vackra musik är perfekt anpassad för det trasproletära Floridasceneriet och den botoxpiffade örfilsdialogen. Som splatter utan våld, drogrus utan droger. Ren njutning. Men det är också en film med en gnagande oro över sig, oro över människan, teknologin, livet. Årets bästa replik står dock Bruce LaBruce för. Efter att protagonisten i Saint-Narcisse mött sin försvunna tvillingbror ligger de med varandra, givetvis, varpå han säger sig vilja hämnas de övergrepp brodern utsatts för på ett kloster. Varför, undrar brodern, är det vi nyss gjort så mycket annorlunda? ”Det är en annan sak”, svarar han. ”Vi är ju familj!”
Vad saknade du mest i filmväg 2021?
Jag kände en viss besvikelse – blandad med skadeglädje? – över att många blockbusterfilmer och storregissörer inte levde upp till förväntningarna efter att biograferna slog upp portarna igen. Denis Villeneuve, Edgar Wright, Paul Verhoeven, Jane Campion, Paul Schrader: det är några exempel på årets jag-gör-lite-som-jag-brukar-approach. Ett litet Verhoeven-oväsen här, en lätt Campion-touch där. För det mesta helt okej, och i längden ångestframkallande mediokert. En annan orsak till besvikelse: att inte ha kunnat bevista festivaler för att upptäcka de mindre och oväntade verken, varför alltså min årslista måste sägas vara högst preliminär.
Vad hoppas du på inför 2022?
En känsla som jag burit på länge är att jag tycks ha allt svårare att finna fram till filmer som Lili Horváts Preparations to be together for an unknown period of time, den ungerska Kieślowski-variationen på temat ”även om det inte hänt så är det lika verkligt för det”. Horváts skildrar tankevärlden (intuition, fantasi, dagdrömmar) via en vardagsnära erfarenhet, utan att ty sig till det spektakulära eller pretentiösa. Efter att filmfältet dragits ut i antingen popcornkommers eller festivalkonst skulle jag inte ha något emot att se fler filmer i detta behagliga mellanrum.
Sebastian Lindvall
1. Världens värsta människa (Joachim Trier)
2. Annette (Leos Carax)
3. Lovers rock (Steve McQueen)
4. First cow (Kelly Reichardt)
5. The night house (David Bruckner)
6. The card counter (Paul Schrader)
7. The power of the dog (Jane Campion)
8. Never rarely sometimes always (Eliza Hittman)
9. Wife of a spy (Kiyoshi Kurosawa)
10. Benedetta (Paul Verhoeven)
(Bubblare: Pig, Quo vadis, Aida?, Minari, Sound of metal, Undine, Titane, Mama, Days…)
Vilken är din favoritfilm 2021?
”Relaterbar” är väl inte ens ett riktigt ord på svenska, men ändå det som dyker upp i skallen när jag tänker på Världens värsta människa. Jag betraktar annars inte identifikation eller filmisk vardagsprosa som någon generell kvalitetsmarkör (dö, dö, dö, mumblecore!), men det är något visst med Triers sätt att skildra livet och människan och det alldagliga. Delvis kanske för hans erkännande av eskapism som något högst verkligt? Utan att egentligen bryta stämningen lyckas han i en och samma film gå från en rätt snackig, nästan Rohmersk drift med borgerliga lyxproblem i grupp till att skildra en individs inre med en förhöjd, gåshudsframkallande musikalisk dagdrömsekvens (i häftig kontrast mot samma individs snedtripp på svamp – kanske den bästa jag sett på film). Julies livskris är magisk och tragisk, en kamp mellan att bevara det förflutna och att försöka säkra en mer spännande framtid. Till sist planar det ut i något slags stillsam acceptans av ett småtrist nu som känns… ja, hur fan känns det egentligen? Jag vill så gärna vara mer originell än att plocka en av årets mest hajpade filmer som årsfavorit, men jag vill ännu hellre uttrycka min kärlek till Världens värsta människa.
Vad saknade du mest i filmväg 2021?
Filmer som får folk att bråka! Inte för att jag gillar konflikt i vardagen (tvärtom!), men jag tror ändå på kulturbråk som en katalysator för att tvinga in tyckare på djupare vatten än vad de flesta recensionerna tillåter. Upprördhet kan fungera som kombinerad betablockerare, bränsle, spliff och sanningsserum. Jag trodde och hoppades att Titane skulle få folk att haja till. Internationellt har den ju hyllats av några som banbrytande, sågats av andra som transfobisk smörja – men här? Syrsor och stäpplöpare.
Vad hoppas du på inför 2022?
Att fler synar ”tv-serieundret”. Och att jag får tillfälle att besöka festivaler och se mer ny, icke-engelskspråkig film (jag skäms faktiskt lite över min årsbästalista).
Sanjin Pejkovic
1. Memory box (Joana Hadjithomas, Khalil Joreige) (bio 2022)
2. Bad luck banging or Loony porn (Radu Jude) (bio 2022)
3. All hands on deck (Guillaume Brac)
4. Quo vadis, Aida? (Jasmila Žbanić)
5. Little Palestine (Abdallah Al-Khatib)
6. Mr Bachmann and his class (Maria Speth)
7. Flykt (Jonas Poher Rasmussen)
8. The power of the dog (Jane Campion)
9. The Beatles: Get back (Peter Jackson)
10. Terra femme (Courtney Stephens)
(Plus fem stycken roliga, modiga, avantgardistiska, hybridaktiga, antinationalistiska, framåtsträvande och tillbakablickande filmer från det forna Jugoslavien alla borde se: Factory to the workers, Rampart, Kelti, Homelands, Landscapes of resistance.)
Vilken är din favoritfilm 2021?
Den jag kommer se om flest gånger är nog Get back, så jag får nog svara den. Förbjud Peter Jackson att springa runt med älvor på vita hästar och skäggiga män med käppar. Inför en lag att han ska göra minst en kompilationsfilm om året.
Vad saknade du mest i filmväg 2021?
Härliga svenska sommarkomedier, Netflix i konkurs, HBO i konkurs, Disney i konkurs.
Vad hoppas du på inför 2022?
Svenska sommarkomedier med en lätt touch av fladdrande segelbåtar, hybris och skam. Även roliga och fartfyllda svenska serier på Netflix, det behöver vi fler av! Samt fler undersökande filmer och serier om Palme, Knutby och Estonia.
Calle Wahlström
1. Världens värsta människa (Joachim Trier)
2. Lovers rock (Steve McQueen)
3. Belfast (Kenneth Branagh) (bio 2022)
4. Judas and the black Messiah (Shaka King)
5. The card counter (Paul Schrader)
6. En runda till (Thomas Vinterberg)
7. Pig (Michael Sarnoski)
8. Quo vadis, Aida? (Jasmila Žbanić)
9. Summer of soul (Ahmir ‘Questlove’ Thompson)
10. Bergman island (Mia Hansen-Løve)
Vilken är din favoritfilm 2021?
Med romantisk komedi som filmspråklig förklädnad åstadkommer Joachim Trier ett storstilat avslut på sin så kallade Oslotrilogi med Världens värsta människa. Bakom den självmedvetna skruden pyr igenkänningsfaktorn när snart 30-åriga Julie (Renate Reinsve) navigerar mellan utbildningar och i relationer i vad som inte bara är årets bästa film, utan också en av de mest lyhörda skildringarna jag sett om att vara ung vuxen den här sidan om millennieskiftet.
Vad saknade du mest i filmväg 2021?
Möjligen Woody Allen. Nog för att anklagelseakterna ljudit, inte minst i och med anledning av dokumentära Allen vs. Farrow, och nog för att Allen sviktat formmässigt länge nu, men jag hade för egen del gärna sett hans senaste film, Rifkin’s festival, på svenska biografer.
Vad hoppas du på inför 2022?
Att vi snart får se Claire Denis Fire och Paul Thomas Andersons Licorice pizza på svenska biografer.
Oscar Westerholm
1. Bad luck banging or Loony porn (Radu Jude) (bio 2022)
2. The card counter (Paul Schrader)
3. Benedetta (Paul Verhoeven)
4. Can’t get you out of my head (Adam Curtis)
5. Lilla mamma (Céline Sciamma)
6. Bad trip (Kitao Sakurai)
7. The power of the dog (Jane Campion)
8. Last night in Soho (Edgar Wright)
9. Familjen Mitchell mot maskinerna (Michael Rianda)
10. Malignant (James Wan)
Vilken är din favoritfilm 2021?
Radu Judes lika stora delar samtidsdokumenterande – filmen spelades in under corona, och det märks – som satiriska Bad luck banging or Loony porn. Filmen handlar om en lärare som, efter att hennes privata sexvideo sprids på nätet, hamnar inför en improviserad moraltribunal bestående av indignerade föräldrar och en nervös rektor. En fantasieggande blandning av essä och fiktion som för tankarna till Jean-Luc Godard och Jacques Rivette.
Vad saknade du mest i filmväg 2021?
Ja, inte var det Ridley Scott i varje fall.
Vad hoppas du på inför 2022?
Två saker. Först och främst: Michael Bays kuppfilm Ambulance. Bay saknar motsvarighet när det kommer till otyglad, perverst pengavaskande action. Sen har jag under 2021 varit dålig på att se film utanför det anglosaxiska språkområdet. Jag tänker att en av orsakerna – utöver att jag är en latmask – är att jag knappt har kunnat gå på en riktigt ambitiös festival. Det hoppas jag att till exempel Göteborgs filmfestival kan råda bot på nästa år.
Charlotte Wiberg
1. Relic (Natalie Erika James)
2. The father (Florian Zeller)
3. Promising young woman (Emerald Fennell)
4. Titane (Julia Ducournau)
5. Quo vadis, Aida? (Jasmila Žbanić)
6. Possessor (Brandon Cronenberg)
7. Candyman (Nia DaCosta)
8. Nocturne (Zu Quirke)
9. Pleasure (Ninja Thyberg)
10. Hunted (Vincent Paronnaud)
Vilken är din favoritfilm 2021?
Strikt taget såg jag Relic redan 2020, men det var i år den fick svensk premiär. Det är en film som har en speciell betydelse för mig eftersom den beledsagad sorgen efter min mor. Filmen handlar om att förlora en mor/mormor, och om den vilsenhet en döende människa går in i. Den är en originell, konstnärligt nyskapande och samtidigt lågmäld skräckfilm.
Vad saknade du mest i filmväg 2021?
Suicide Squad kom nära men jag saknade en riktig Hollywoodfullträff.
Vad hoppas du på inför 2022?
2022 hoppas jag på publikmässig framgång för konstnärlig, smalare film och konstnärlig framgång för bred, publik film.
