Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2021 på den här länken.
Gritt, eller Gry-Jeanette, är en skådespelare som återvänt till Norge efter 17 år i Los Angeles/ annorstädes. Hon har nu lagt det traditionella skådespeleriet på hyllan för att satsa på ett performanceprojekt kallat ”Den vita inflammationen” med syfte att omstörta patriarkatet och kapitalismen. Det går sådär. Efter avslag från Kulturrådet och oväntad hemlöshet börjar en krokig resa som fördelaktigt blandar den klassiska Bildungsromanen med ”Falling man”-genren.
Grit är ett nyord inom psykologin, ett personlighetsdrag som innefattar driv och ihärdighet att nå dit man vill. Denna karaktäristika kännetecknar filmens titelperson som spelas med ettrig närvaro av Birgitte Larsen. Vi svenskar känner henne kanske främst från Dag Johan Haugeruds filmer, men hon är även skådespelare på Nationaltheatret i Oslo, och fungerar som ett tryggt nav i en ofta dokumentärlik filmväv. Djärvheten med vilken hon kastar sig huvudstupa in i scen efter scen, gör bara den filmen sevärd.
Denna urskillningslösa streberfigur blir en effektfull katalysator i en konstvärld som inte nödvändigtvis fungerar enligt samma korporativa principer som resten av samhället. Som Osloskildring är Gritt oslagbar. Filmen undviker mestadels stadens borgerliga kvarter, och visar i stället upp dess subkulturella rikedom. Filmen blandar verkliga personer med fiktiva, rör sig fritt på kulturevenemang och tumlar runt på gator och torg med utsträckt långfinger åt allt vad GDPR heter. Stadens många subversiva institutioner tar plats, och Stockholm liknar i jämförelse ett jättelikt Mall of Scandinavia utan tak. Filmpolitiskt framstår Gritt också som en norsk företeelse, och hade förmodligen aldrig kunnat uppstå ur en svensk produktionsapparat. I likhet med landsmannen Mariken Halles produktion lämnas dramaturgiska konventioner därhän till förmån för ett staplande av scenarion och infall. Det är oerhört energigivande att slippa alla trötta berättarkonventioner, och i stället få en form som inrymmer så oändligt mycket mer av världen.
Gritt balanserar medvetet på kanten mellan klyscha och radikalitet. Det vilar ett löjets skimmer över den konstvärld som målas upp, fastän den upplevs självbiografisk och ackurat. Det finns ju en risk att filmen spär på fördomar på samma vis som exempelvis The square gjorde. Samtidigt känner jag igen Gritts simultana självförverkligande och självförintelse. Att ta av sig kapitalismens glasögon medför idag en oundviklig hälsorisk, psykisk såväl som fysisk. Inte sällan återfinns trösten i det andliga, här representerad av häxskapet. Filmen vinner mycket för den åskådare som klarar av att möta den utan ironi. Då väntar en ofta gripande exposé av livsvillkoren idag, och ett händelseförlopp som ständigt överraskar och bjuder in.
