fbpx
Kritik & essä Calle Wahlström, 4 februari 2021

Conference omsätter sorgearbetet i handling

Ivan I. Tverdovskij skildrar efterspelet till gisslandramat på Dubrovkateatern 2002 i sin fjärde långfilm. Det är en lyhörd och ömsint men långdragen film, som lyfter när sorgen balanseras av absurdism. Calle Wahlström har sett Conference på Göteborgs filmfestival.

Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2021 på den här länken.

Den 23 oktober 2002 intogs Dubrovkateatern i Moskva av tjetjenska separatister som krävde att ryska trupper skulle dras tillbaka från Tjetjenien. 850 personer togs som gisslan i ett drama som pågick till den 26 oktober, då ryska specialstyrkor stormade teatern efter att ha sprutat in gas i syfte att slå ut separatisterna. Terrordådet och den ryska insatsen ska allt som allt ha bragt 129 av gisslan och 39 separatister om livet.

Ivan I. Tverdovskijs fjärde långfilm Conference sätter fokus på överlevarnas trauma, när nunnan Natasha (Natalya Pavlenkova) anordnar minnesstund på teatern 17 år efter tragedin. I en tidig scen insisterar Natasha i ett möte med teaterdirektören på att den 26 är enda kvällen som minnesstunden kan hållas. Efter några om och men får hon sin vilja igenom. När bokningspappren ska skrivas på måste hon av byråkratiska skäl kalla evenemanget för konferens då det inte rör sig om någon egentlig teaterföreställning. Det är en finstilt detalj, men ter sig inte desto mindre ett avhumaniserande tecken i tiden.

Natasha har aldrig läkt sina sår efter gisslandramat där hon förlorade en son. Sedan dess har hon dessutom förfrämligats från sin familj. Relationen med dottern Gayla (Kseniya Zueva) är minst sagt frostig. Kanske beror det på Natashas oförmåga att gå vidare. Hon å sin sida finner sitt folks förmåga att glömma oförlåtlig. En kommentar som förstås också resonerar delar av den ryska historieskrivningen.

Tverdovskijs skildring av Natasha och hennes sorg är både lyhörd och ömsint, men också aningen sömnig, vilket gör att helheten saknar styrfart. Jag hade önskat att han koncentrerat en större del av filmens speltid till själva minnesstunden. Trots ett axplock starka scener – bland annat när Natasha återser sin förlamade man för första gången på flera år – lyfter Conference inte riktigt förrän själva ceremonin startar.

Mycket för att filmens kyliga vemod här tvingas balansera ofrivilligt absurdistiska inslag, främst manifesterat i de olikfärgade uppblåsbara dockor Natasha delar ut till deltagarna och som ska representera terrorister respektive offer. Bilderna på den utspridda församling som samlats i teaterns bänkrader jämte dockorna inbjuder till en tragikomik, som nästan känns förbjuden i sammanhanget. Än värre blir det när en tjurig vaktmästare vill avbryta minnesstunden då klockan blivit mycket. Någon gör som han säger: ”Varför sitta här och älta detaljer, tunnelbanan stänger snart.” Andra förenas i ett slags uppror. Det spelar ingen roll om det verkar futilt, när deras sorgearbete äntligen kan omsättas i handling.

Annons