fbpx
Kritik & essä Calle Wahlström, 28 juli 2021

Summer of soul ger upprättelse till en musikfest i takt med tiden

Gladys Knight & the Pips i Summer of soul (2021). Premiär 30/7 på Disney+.

Samma sommar som Woodstock ägde Harlem Cultural Festival rum – den hade hundratusentals besökare men fick aldrig samma mytologiska status. En ny dokumentär vidgar perspektiven på musikhistorien, samtidigt som den är en fantastisk konsertfilm. Calle Wahlström har sett den.

Sommaren 1969 gick Woodstock av stapeln på en mjölkgård utanför staden Bethel i delstaten New York. En kulturhistorisk händelse som får betraktas som lika väldokumenterad (inte minst i Michael Wadleighs dokumentär med samma namn) som mytologiserad (ta exempelvis Joni Mitchells textrader i låten “Woodstock” eller Ang Lee-filmen Taking Woodstock). Därtill blev den frigjorda folkfesten snabbt ett slags måttstock och referenspunkt för efterföljande musikfestivaler.

Samma sommar ägde en annan musikfestival rum bara tiotalet mil därifrån, närmare bestämt i Harlem på Manhattan. Harlem Cultural Festival pågick mellan den 29 juni och 24 augusti och bestod av en serie söndagskonserter i Mount Morris Park (idag Marcus Garvey Park), där artister som Sly and the Family Stone, Nina Simone, Gladys Knight and the Pips, The Staples Singers, Stevie Wonder och Mahalia Jackson uppträdde. Lika mycket folkfest som Woodstock var Harlem Cultural Festival en del av Black Pride-rörelsen och firade landets afroamerikanska befolkning och musik vilket återspeglades i det återkommande publikhavet varje söndag. Runt 300 000 människor besökte festivalen som också skulle bli känd som ”Black Woodstock”.

Eller känd och känd. Tesen i The Roots-trummisen Questloves dokumentär Summer of soul (…or, when the revolution could not be televised), som i helgen släpps på Disney+, är att händelsen är mer eller mindre bortglömd idag trots att den förevigades där och då. Filmaren Hal Tulchin spelade med fem portabla videokameror in ett material om 40 timmar. Tulchin, som 90 år gammal avled 2017, figurerar i intervjumaterial i Summer of soul där han berättar att det var han som försökte sälja in materialet som ”Black Woodstock”, men att ingen vid tiden var intresserad. Vid ett annat tillfälle ska han ha uppgett att han såg på materialet som en investering att likna med att äga en fastighet: förr eller senare skulle någon bli intresserad.

Genom Summer of soul framträder Questlove, eller Amir Khalib Thompson som han egentligen heter, som denna någon. Och i filmens förtexter påstås det att filmmaterialet legat orört i Tulchins källare i 50 år. Att festivalen aldrig nått samma plats i vårt kollektiva popkulturella medvetande som Woodstock råder det förvisso ingen tvekan om, men här, liksom i titelns Gil-Scott Heron-anspelning, döljer sig en halvsanning. Faktum är att delar av Tulchins material faktiskt sändes i tv vid tiden och att dokumentärfilmaren tillika filmarkivisten Joe Lauro började restaurera och digitalisera materialet runt 2004, något som bland annat omnämns i en New York Times-artikel om Tulchin publicerad kring dennes död. Lauro har i ett uppmärksammat Facebook-inlägg påpekat att delar av materialet använts tidigare (bland annat i dokumentären What happened, Miss Simone) och dessutom sökt erkännande för sitt arbete. Det framgår också att Lauro varit involverad i tidigare planer på en dokumentär om händelserna i Harlem, vilket dock av olika anledningar rann ut i sanden. Utöver detta har författaren och journalisten Greg Mitchell med anledning av Lauros inlägg påpekat att delar av materialet faktiskt funnits tillgängligt på Youtube vid olika tillfällen.

Således är påståendet att ingen tidigare har intresserat sig för materialet något överdrivet. Men i Summer of soul har man samtidigt valt att gå tillbaka till Tulchins originalband och resultatet är ett varmt färgbad i 60-talets starkaste kulörer. Därtill är det svårt att förneka att Summer of soul har potentialen att vidga det historiska medvetandet kring Harlem Cultural Festival, på ett annat sätt än spridda Yotutubeklipp. Detta har också Questlove själv lyft i en matig intervju med filmskaparen Melissa Haizlip (som bland annat ligger bakom dokumentären Mr. SOUL!). I intervjun nämner Questlove hur mycket Wadleighs samtida dokumentär om Woodstock inneburit för festivalens eftermäle och frågar sig vad en film om festivalen i Harlem hade betytt om den färdigställts där och då. En fråga som ligger nära till hands även vad gäller Aretha Franklin-konsertfilmen Amazing Grace som bara häromåret nådde biopubliken, mer än fyra decennier efter att filmen spelades in.

Diverse framträdanden vävs ihop med många av de händelser som föregick 60-talets sista sommar. Inte minst morden på JFK, MLK och Malcolm X.

I Summer of soul är det tydligt att ambitionen inte bara varit att rada upp fenomenala musikframträdanden – bland vilka Sly and the Family Stone, Mavis Staples i duett med Mahalia Jackson, Stevie Wonder och The Chambers Brothers sticker ut – utan även att kontextualisera festivalen. Diverse framträdanden vävs ihop med många av de händelser som föregick 60-talets sista sommar. Inte minst morden på JFK, MLK och Malcolm X. Det pågående Vietnamkriget och månlandningen som ägde rum samma sommar. Om den senare säger en publikmedlem: ”Never mind the moon, let’s get some of that cash in Harlem.” Ord som inte bara sätter fingret på socioekonomiska ojämlikheter och behov 1969, utan även har bäring på sommaren 2021 när miljardärer turistar i rymden. Även det faktum att New Yorks polis vägrade tillhandahålla säkerheten under Sly and the Family Stones konsert, vilket istället sköttes av Svarta Pantrarna, påminner om hur rättsväsendet än idag tycks använda olika måttstockar beroende på hudfärg. Men till skillnad från filmskapare som Spike Lee (i Blackkklansman) eller Raoul Peck (i I am not your negro) har Questlove motstått frestelsen att dubbelexponera skeendet mot demonstrationer från vår tid. I intervjun med Haizlip uppger han att han inte velat skriva någon på näsan.

Mer energi läggs istället på att ge upprättelse åt ett minne och en erfarenhet. Inte bara genom att ge det svängiga och färgsprakande ljud- och bildmaterialet nytt liv, utan även genom nya intervjuer med publik och artister. Greppet känns i enstaka stunder konstlat, men är oftast hjärtevärmande, som när en konsertdeltagare minns hur han alltid sett sig själv som en ”suit and tie guy” med hänvisning till Motowns vid tiden fortfarande välkammade och politiskt försiktiga musikaliska stall. Något som i Summer of soul exemplifieras med Gladys Knights kostymklädda körsångare i the Pips eller den före detta Temptationsmedlemen David Ruffin som framför ”My girl”. Samma konsertdeltagare förklarar att allt det förändrades för honom när han såg Sly and the Family Stone.

Nina Simone i Summer of soul (2021).

Nina Simone i Summer of soul (2021).

Mellan dessa suit and tie guys och den flamboyanta Sly, eller för den delen en Nina Simone som uppmanar publiken ”to trash white things”, formuleras ett slags brytpunkt mellan en soulmusik som likt ”My girl” kanske främst handlat om kärlek och en mer politiskt inriktad dito. Någon som i filmen tycks väga på tröskeln mellan dessa soulströmningar är en ung Stevie Wonder.

Festivalen var alltså knappast musikaliskt homogen och även gospel hade en viktig plats på scenen. Genren beskrivs i filmen som terapi för att vara deprimerad och svart i Amerika. Utöver redan nämnda Mahalia Jackson uppträder bland andra The Edvin Hawkin Singers som året dessförinnan fått en hit med ”Oh, happy day”. Ett annat musikaliskt inslag är latinamerikanska influenser. Både Mongo Santamaria och Ray Barretto uppträder, varpå Summer of soul tar tillfället att adressera vilken kulturell smältdegel Harlem var på 60-talet. Fördelat över stadsdelens västra och östra delar inhyste kvarteren långt fler minoriteter än afroamerikaner.

Det finns egentligen nästan hur många trådar som helst att plocka upp i Summer of soul. Filmen väcker också lust till fördjupning. Dels på grund av ämnet i sig, dels på grund av att det ibland går väl fort. Oftast överlappar iakttagelser och historiska detaljer sömlöst med olika framträdanden, men ibland konkurrerar de närmast om tittarens uppmärksamhet. Figurer som Tony Lawrence, nattklubbsångaren och fifflaren som organiserade festivalen och agerade konferencier, hade exempelvis förtjänat en egen dokumentär. Även New Yorks dåvarande borgmästare John Lindsay väcker min nyfikenhet. Här beskrivs han som en progressiv politiker populär bland Harlems invånare, och vars stöd var viktigt för festivalens genomförande.

Samtidigt är filmens målsättning att just vidga perspektiven på musikhistorien snarare än att ta ett uttömmande grepp om den. Utöver det lyckas den också att vara en fantastisk musikupplevelse.

Läs också: The United States vs. Billie Holiday är en ojämn stridsskildring

Annons