fbpx
Intervju & reportage FLM, 30 juni 2021

Ronnie Sandahl: Allt blir tre gånger mer absurt i fotbollsvärlden

Björnstad (2020) och Tigrar (2020).

Både Ronnie Sandahl och Peter Grönlund har skapat dramatik ur idrottens maskulina gråzoner – från fotbollsstress i talangskildringen Tigrar till hockeyproblem i småstadsthrillern Björnstad. Vi sammanförde regissörerna för ett samtal om att våga vara löjlig och söka försoning.

Samtal via Google Meet, 2020-11-17. Ursprungligen publicerat i FLM Vinter 2021.

Ronnie Sandahl: Jag tänkte man kunde rivstarta med en spaning jag gjort som eventuellt är lite pinsam för oss båda. Jag tänker att det blir en bra start.
Peter Grönlund: Kör.
RS: Det bara slog mig när jag såg Björnstad. Jag fick en minnesbild från inspelningen av Tigrar när min brittiska agent var på besök. När dagen var slut tittade hon på Erik Enge som spelar huvudrollen och sa: Det där är ju du. För jag har små ansiktsryckningar ibland som han har lagt in i spelet och det visste jag om, men jag hade slutat tänka på det vid det laget. Att han har vissa drag av mig, både personlighetsmässigt och utseendemässigt, men i en filmiskt upphöjd version av det. Och när jag såg Björnstad tänkte jag att han i huvudrollen kändes så jävla bekant. Och så insåg jag: Just fan, det är ju Peter!
PG: Just det.
RS: Skägget, mössan, tonläget. Sättet att vara bitsk som jag känner igen från dig. Den där återhållna humorn. Var det medvetet? Har han stulit det från dig eller har du tvingat honom att bli dig?
PG: Det är en korrekt iakttagelse, kan jag börja med att säga. Vi har inte haft det som någon uttalad metod, men vi har pratat om att både jag och skådespelaren Ulf Stenberg ryms i rollkaraktären Peter, som vi både känner igen oss i. Att vi undermedvetet har vi satt igång en process där han har kommit att låna drag av oss båda två. Det är intressant och så pass tydligt att vi har kunnat skratta åt det. Var det likadant för dig?
RS: Det är klart att det finns otroligt mycket i Martin i Tigrar som är hämtat från mig. Så är det. Att jag valde att regissera filmen, till skillnad från de andra filmerna i min idrottstrilogi, har att göra med att han ligger närmast mig, med all jävla prestationsångest och all jävla handsprit och massa fixa idéer om vad man ska äta. Ja, du vet, jag har en massa knix för mig hela tiden.
PG: Mm.
RS: Men när Erik dessutom började lägga till alla mina ryckningar i ansiktet, framstår det kanske för någon som kommer utifrån som att jag har försökt skapa ett monument över mig själv. Men det har jag inte försökt, utan det blev mer så. Det mest lustiga exemplet på det där är i Blue valentine när Ryan Gosling ser ut exakt som regissören Derek Cianfrance. De ser exakt likadana ut. Det finns något så jävla komiskt i det. Det finns också något löjligt i det, som ett barn som klätt ut en docka som sig själv, om man ska vara elak mot regissören. Att allt blir en vuxenlek som känns lite löjlig.
PG: Hade regissören även skrivit den filmen?
RS: Ja, visst. Och där, till regissörens försvar, så tror jag att det var Gosling som snöade in på att han skulle se exakt ut som honom. Men ändå. Det finns både något rörande och genant i det.
PG: Verkligen. Det är så jävla fint hur den konstnärliga processen går till ändå. Hur vi i gestaltningen av en berättelse, som ändå är något slags maskerad dagbok eller liksom det mest personliga vi har, som kan utspela sig på en fotbollsplan eller i en liten bruksort i Norrbotten, skapar varianter av oss själva. Jag älskar att det faller på plats på det sättet. Det gör att jag får en tro på att det vi gör har ett värde, i och med att det är uppenbart att vi lägger in oss själva i det så mycket att det antar vår skepnad.

Tigrar (2020)

Tigrar (2020)

RS: Samtidigt som det finns något groteskt eller skrämmande över det. Det finns en massa grejer i Tigrar, Svenskjävel och Borg där jag avslöjar saker om mig själv, som jag aldrig någonsin skulle berätta annars. För några månader sedan blev jag följd ett tag av den där tidskriften Filter och då ingår det väl att man ska glänta på dörren till sitt inre. Men jag märkte att jag hade en instinktiv ovilja eller oförmåga att vidröra någonting som är privat på riktigt, samtidigt som jag hela tiden använder det som en muskel i skrivandet och i regin. Att allting någonstans kokas ner till erfarenheter och vad man vet om människor. Och därmed oftast vad man vet om sig själv.
PG: Det är sant. Och det tog mig ganska lång tid, framför allt medialt tror jag, att kunna prata om på vilket sätt till exempel Tjuvheder berör min egen ensamhet.
RS: Men vill man dechiffrera det för sig själv? Dra bort skynket och säga att här bakom finns min ditten och datten-historia.
PG: Nej, det är inte ett självändamål. Jag har alltid försökt behålla mysteriet så länge som möjligt. Det gör jag i allt jag skriver eller regisserar. När jag skrev Goliat tog jag bara reda så mycket jag behövde kring miljöerna och människorna jag skulle gestalta. Jag åkte runt i diverse bruksorter, men stannade aldrig tillräckligt länge för att inse att det bara är dött och trist. Jag vill behålla det där mörka hålet, den där sfären man träder in i på något sätt. Men ibland blir det så tydligt, när jag förstår hur jag dealar med min egen känsla av ensamhet och utsatthet. Då blir det mer en fråga om hur privat jag vill bli i intervjuer.
RS: Efter ett visst antal grejer börjar man ju märka vilka ämnen man cirkulerar kring, men samtidigt är det väl en glidande skala av medvetenhet kring det där, för ibland tycker jag att jag upplever det först efteråt. För min del, speciellt i dessa dagar där många mer eller mindre rättmätigt talar om erfarenhetens roll i att kunna gestalta vissa grejer, tycker jag väl inte att man kan gestalta precis vad som helst. Allt ryms inte inom en, men ganska mycket ryms ändå inom en. Utan att ha vuxit upp i en småstad hade du inga som helst problem att gestalta det i både Goliat och Björnstad. Och jag har inte varit fotbollsproffs i Italien eller en 22-årig tjej i Oslo eller liksom.
PG: Vi utgår båda från en allmänmänsklig kärna i berättandet. Då kan vi också placera berättelsen utanför vår egen kontext.
RS: Jag menar Borg, till exempel. Jag har inte vunnit en Wimbledon, än mindre fem som Björn Borg. Däremot vet jag något om aggressivitet, jag vet något om raseri. Och jag vet något om att stänga in det. Då kunde jag skriva en film om Björn Borg och John McEnroe. Jag behöver en väldigt konkret väg in i en berättelse eller som att man får fatt i ett snöre man kan börja dra i. Därför undrar jag: vad var snöret när du valde att göra Björnstad?
PG: Det finns en återkommande tematik i det som jag har gjort hittills. Att vrida och vända på diverse frågeställningar kring individen och kollektivet. Och det tror jag att jag har gjort ännu tydligare i Björnstad, med frågor kring machokultur, manlighet, vrede och vinnarkultur. Och dessutom fanns den andra tematiken med familj och föräldraskap. Det finns i Björnstad och det kom fram redan i Goliat, i samband med att jag själv skulle bli pappa. Det är mina tematiska ingångar, för att göra det till min värld och något som angår mig. Med Björnstad har jag varken skrivit boken eller manus, men ändå är det en djupt personlig berättelse. Men jag märkte att det inte är så stor skillnad mellan att skriva och regissera och att bara regissera. För jag regisserar inte medan jag skriver, utan jag måste erövra texten och göra det gestaltningsarbetet senare. Det är samma process som jag gick igenom med Björnstad, där jag under ett antal månader sitter i utveckling och låter projektet leta sig in i kroppens varenda jävla ben, för att till slut bli en del av mig som jag ska gestalta. Det var en fröjd att förstå, för jag trodde inte att jag skulle kunna regissera någon annans material.

RS: Jag ser faktiskt inte heller mig själv göra det riktigt.
PG: Det är bisarrt. Och så hände det. Det gick liksom. Det är klart att det är annorlunda med en bok och att möta en massa förväntningar från en beställare, i det här fallet HBO, som påverkar processen på olika sätt. Men i allt väsentligt, så blev det också angeläget för mig personligen.
RS: Det är otroligt fint. Jag menar, jag märker av dig något oerhört i Björnstad. Både som jag känner dig som person, men också din blick som yrkesman. Det är så spännande med den här historien eftersom den hade kunnat bli så vitt skilda serier. För att Fredrik Backmans storhet som författare är hans spännvidd mellan det fula och det fina. Jag menar i någon annans händer hade det kunnat bli en vanlig såpa. Du har istället lagt på en dovhet och en sorg som pressar ner serien i skorna. Jag var jävligt imponerad.
PG: Vad fint att du känner så. Jag vet precis vad du menar med vilka faror som faktiskt finns i den här berättelsen och det var en dealbreaker för mig. Hela ingången för mig var att kunna ta mig an både text och gestaltning fritt på plats utan att förankra det hos beställningen. Det var nog anledningen till att man anlitade mig, för att man såg framför sig ett giftermål mellan Backmans värld, mellan manusförfattarnas take på den världen, och snubben som gjorde Tjuvheder och Goliat. Det kändes väldigt tydligt att alla förstod att det var jag som skulle stå på inspelningsplatsen och att jag måste tro på det vi gör. Det fanns en lyhördhet för det som var enormt viktig för mig.
RS: Det som är intressant är att både såpan och Shakespeare, om man så vill, har en renhet som jag uppfattar att du ofta strävar efter. Alltså, ett rent tillslag på bollen, om man nu ska tala sportspråk. Det finns någonting rafflande i den renheten, för träffar man snett blir det dålig såpa. Träffar man rätt blir det urberättelse. Och då tänker jag så här: Kan du se att du vann någonting på att ta dig an ett material som var kanske tydligare än om du hade skrivit det själv? För Björnstad har ju en annan renhet och tydlighet, jämfört med ditt manus till Goliat som var mycket grundskitigare.
PG: Jag fattar precis vad du menar. Det är klart att jag vann någonting på det, sedan sitter den vinsten ganska långt inne. Därför att samma sak som jag vänder mig mot i berättelsen är också det som för den här berättelsen framåt. Det är en ganska komplex känsla att hantera. Hade jag själv satt mig ner med den här adaptionen så hade serien kunnat bli mer intrikat på olika sätt, men därmed mindre rafflande. Men jag dras till den här typen av renhet som du är inne på, den där Shakespearianska storslagna renheten. Jag sitter nu med Peter Modestij och utvecklar en serie där vi hela tiden påminner varandra om det blir för grumligt eller för nyanserat. Vi vill bara renodla, renodla, renodla.
RS: Jag kan också dras till renheten eller urberättelsen, men sedan är det som att jag får ett infall och måste förstöra det hela tiden. Att jag på set, om det blir för finkalibrigt, bara vill gå fram och skrika kuken.
PG: Jag älskar det draget i Tigrar. Hur du osäkrar scenerna med diverse plötsliga sprickor eller triggers. Det kan vara en så enkel sak som att du öppnar en scen med en karaktär på kryckor för att sedan visa hur det verkligen ligger till.
RS: Det handlar om att kasta in något slags grus i maskineriet. Att det sitter en unge och spelar munspel som stör hela scenen. För min del var det väldigt mycket en grundhållning i Tigrar att jag och fotografen i synnerhet, Marek Wieser, försökte hitta ett begrepp för det där som vi kom att kalla för radikala element. Där det kan vara en liten sak som att någon äter ett ägg i fel scen eller miljö. Eller att någon skämtar när man inte får, eller att det liksom kommer in en operasångare i fel rum eller i världens mest allvarliga scen. På något sätt börjar jag känna att jag hittar mig själv i det. Jag gjorde det i Svenskjävel men jag upplevde ett mycket större motstånd där eftersom jag var osäker på om det skulle funka. Sedan tycker jag i slutändan att scenerna som funkar bäst är scenerna där jag vågade använda min egen löjlighet.
PG: Men det är också en take på livet som du ger uttryck för. När du pratar om att osäkra scenerna är det för att hela livet är en osäkrad scen, där absurdismen eller det löjeväckande i en situation blir det man bär med sig. Och det som gör livet, det som gör liv. Både i tillvaron och i en filmisk gestaltning.
RS: Ja, och för mig var en del av lockelsen i fotbollsvärlden att den är så absurd. Allt som är absurt i livet blir tre gånger mer absurt i fotbollsvärlden. Allt från kapitalismen, där du faktiskt kan sätta en prislapp på en människa, till prestationskulturen och maskuliniteten. Speciellt i Italien, med kombinationen att raka benen och samtidigt vara stenhård. Jag söker alltid en scen som är en stämgaffel för hela filmen. I Borg var det öppningsscenen – det är ofta öppningsscener – där han står och väger på balkongräcket. Kanske ska han träna, kanske ska han ta livet av sig. I Tigrar är det nog scenen på byggnadsställningen med en spelare som har fått lämna laget, som efter sitt avskedsparty klättrar upp där och ska försöka pissa på alla sina lagkamrater, hög på kokain och dessutom sminkad som en katt. Men det kommer inget kiss. Och ingen vill klättra upp och rädda honom för alla där nere är värderade till höga pengar medan han plötsligt är värdelös. Just stämgaffelscenen får de skjuta mig innan jag stryker. För även om den inte skulle funka i narrativet så är den berättelsen.
PG: Jag fattar exakt vad du menar. Det känner man. I Borg-scenen också. Det är som en illustration över berättelsen. Sedan har du ett antal illustrativa underbara planteringar som du lägger ut tidigt i versen för att liksom låta flöda ut ur högtalarna i refrängen, manusgrepp som även funkar i öppningsscenen i Tigrar. Hur mycket vill du prata om det här?
RS: Man behöver inte avslöja payoffen, men det är ju Johannes Kuhnke som spelar den här agenten som skriker som en gris i 35 sekunder.
PG: Snacka om att osäkra en scen eller osäkra en hel film. När du väljer att öppna med en närbild av en person som ohämmat skriker som en plågad gris sluter du ett avtal med publiken.
RS: Skit kan hända.
PG: Omedelbart, allt kan hända. Dessutom i förlängningen att han inte skäms för det. Då visar du också att allting kan hända i den här filmen.
RS: Det är en skamlös värld vi kommer in i.
PG: Verkligen.
RS: Där tror jag faktiskt att jag har rätt mycket med mig från att ha vuxit upp inom journalistiken. Jag började jobba som journalist när jag var 14 och det har präglat mig. Och jag börjar inse mer och mer, ju äldre jag blir, hur extremt präglad jag är av det. Apropå synen på förstascener brukade jag vara väldigt besatt av förstarader. Och kunde sitta i timmar med förstaraden, just utifrån tanken att den första raden skulle vara som när man tar ett basebollträ och slår i en lyktstolpe: det ska gunga i armarna i en timme efteråt. Det tänker jag också att en öppningsscen ska vara, även om den bara duttar med basebollträet på lyktstolpen. Men det den säger är: ha den där lilla nudden i kroppen. Och sedan gäller det att leverera på den skakningen senare. Och jag hade mandat den här gången. Det är ju det. Jag hade rätt mycket mandat förra gången, men med Svenskjävel fanns det hela tiden en känsla av att folk undrade varför de skulle prata om kebabpizza från Borås efter att de knullat. Det funkar väl inte? Och min känsla var att det är viktigt. Jag kan inte förklara varför, det bara ska vara där. Nu är det ingen som ifrågasätter det. Det är väl att man har blivit äldre, och kanske att man har gjort några filmer.
PG: Man har blivit säkrare. Jag upplever det enormt mycket från att ha stått där på set och gjort min första film bland massa gedigna filmarbetare som äter produktioner till frukost. Till att man har bevisat sig i någon mån. Och är man inte trygg i ledarskapet på inspelningsplats är man såklart otrygg i att ge sig ut på konstnärliga utsvävningar och våga laborera, eller omvärdera en scen mitt i och göra om den från början. Allt det som har kommit med erfarenhet och med en vinst i bagaget på något sätt. Det är helt avgörande tycker jag för att vara lyhörd för processen på plats, och att jag inte behöver motivera varje liten grej heller.
RS: Eller hur. För min del hittade jag det modet i regin i tanken att jag aldrig mer ska göra det.
PG: Hahaha.
RS: Det kan låta kokett, men båda gångarna har jag varit helt övertygad om att jag aldrig någonsin kommer att göra det igen. Att jag kommer att skriva istället, att det är för jävligt att regissera, att jag mår för jävla dåligt, att det inte är värt det. Och då har det liksom funnits en frigörelse, framför allt med Svenskjävel, att jag tog ett beslut första dagen: sprängs skiten i luften så sprängs det på mitt sätt i alla fall. Och det har jag väl lyckats omfamna mer och mer. Går det åt helvete så ska det gå åt helvete på mitt sätt. Jag tror också att regin på allvar har hjälpt mig att öppna upp och sluta dölja alla möjliga konstigheter.
PG: Men inte i skrivandet menar du?
RS: Nej, där har jag varit trygg, där är jag trygg. Där sitter jag bakom skrivbordet med dörren stängd.
PG: Okej, så det är i skapandet bland människor vi pratar om då?
RS: Ja, att liksom bli exponerad på det sättet. Det finns något frigörande i att man är… såhär! På set som regissör är man ganska ofta en udda fågel. Första dagen på en inspelning känner jag alltid: Oh my fucking god, vad har jag dragit igång? När man kommer dit och ser de där jävla lastbilarna. Men gud, var jag tvungen att ta det här så långt? Den biten tycker jag har blivit bättre för min del, att jag har omfamnat leken i högre grad. Det finns kanske saker som kommer att vara märkliga, men det är en del av den här filmen. Jag höll ett tal om det för teamet, för att förbereda dem på att jag ibland kommer att fucka upp grejer medvetet, eller ibland förstöra saker för att det ska hända något.
PG: Ja, jag fattar det! Jag har haft mina vedermödor med att inta rollen som ledare. En viss scenskräck kan man nog kalla det. Men den stora utmaningen är att att hålla ut och orka skydda sin vision mot andra viljor, ju längre en inspelning pågår. Det som är så sjukt med att faktiskt regissera en serie är att man går in i förproduktionen lite efter i planeringen, man går in i produktionen och ligger fortfarande efter, och sedan tar postproduktionen aldrig slut. Det är så otroligt långa processer, och man måste ha ett annat slags tålamod. Hur återhämtar du dig under inspelning?

En gång när jag missade en scen som var viktig gick jag omkring och skrek som in i helvete på gatorna i Turin.

RS: De små vinsterna är viktiga. Och kanske att reducera förlusterna, som jag annars har en tendens att hänga fast vid. En gång när jag missade en scen som var viktig gick jag omkring och skrek som in i helvete på gatorna i Turin. Jag sa till regibilen att släppa av mig och låta mig gå den sista biten, man kan inte visa folk hur man känner. Det var också speciellt med Italien, eftersom det är ett land där man är väldigt närgången. Jag är i vanliga fall hyfsat hypokondrisk, men under inspelning väldigt hypokondrisk. De har en tradition att de tar regissören i hand varje morgon. Du vet, 60 pers som ska ta en i hand. Varje morgon började med en ångestrusch. Men när jag kommer in i leken känner jag mig väldigt fri, även om man bryts ner av hela produktionen, av all skit som går fel, alla sminkbussar som går sönder på motorvägen utanför Ravenna. Sedan står man där med ett välsignat ögonblick när något blir perfekt, och man minns varför man pysslar med det här.
PG: Du är inne på någonting där. De där små vinsterna är ofta något man inte kunnat förutse, utan tillkommer som en bonus. Det är det som gör det, tycker jag. Inte vilket bra spel det blev i den eller den scenen, utan just de här välsignade ögonblicken.
RS: Men apropå spel, som jag alltid slås av när jag ser dina grejer, just förhållningssättet till amatörer. Om man tar det där hockeylaget i Björnstad, det är bara vanliga kids. Varför är de så bra? Vad är komponenterna i att göra dem så bra?
PG: För mig blir det ett lika enkelt som abstrakt svar. Det handlar om att jag ger dem lika mycket av mig själv så att vi sitter i samma båt. Jag delar, i den mån jag kan, utsattheten med människorna framför kameran samtidigt som jag gör allt för att vara en trygg person. Jag ger allt jag har av min blick på människor.
RS: Men rent konkret: Hur mycket är casting och hur mycket är att du snackar mellan tagningar?
PG: Jag tror att det blir abstrakt just därför. Jag snackar absolut mellan tagningar. Massa. Men sedan har jag förstått att det är bättre ju mindre man pratar och ju mer kärnfull man kan vara i det man säger. Castingen är en väsentlig del av det som hamnar på duken, men sedan är det också förarbetet där vi gjorde en massa olika övningar. Regiövningar, där man pratar bakom texten väldigt mycket, det är egentligen det stora repet.
RS: Men då pratar du egentligen likadant med dem som du gör med professionella skådespelare?
PG: Jag pratar i princip likadant med dem. Däremot kan jag använda mig av ett annat språkbruk om jag regisserar Uffe som spelar Peter eller om jag regisserar någon av hockeygrabbarna. Jag menar det här klassiska regispråket kanske funkar på en skådespelare med erfarenhet.
RS: Det här med spelbara verb och hela skiten?
PG: Exakt. Men jag skulle säga att riktiga talanger förstår även det språket.
RS: Det håller jag med om, det är min erfarenhet också. Men du har ju så många amatörer, det hade jag varit rädd för. I fotbollslaget i Tigrar, i huset där de bor, är det kanske hälften fotbollsspelare och hälften skådespelare. Tanken var att fotbollsspelarna skulle ge skådespelarna en viss autentisk känsla eftersom de klivit raka vägen ur ett annat fotbollslag, medan skådespelarna ger en viss stadga i spelet.

Björnstad (2021)

Björnstad (2021)

PG: Så jobbar jag också och försöker hitta den där underbara formen mellan amatörer och skådespelare. När den funkar så är det för att de närs av varandra, det är då formen lyser. Men sedan är såklart en massa scener med bara amatörer, men vid det laget har vi jobbat så pass mycket att tilliten är hög och de här personerna förstår att man får misslyckas och att misslyckandet kan bli den verkliga segern i slutändan. Det finns inga fel, bara ett gemensamt utforskande. Därför har de undantagslöst väldigt roligt.
RS: Det är en bra förutsättning. Jag brukar ofta använda någon av skådespelarna för att gå fram till amatörerna och leverera en sanning: att skådespeleri egentligen bara handlar om att prata och lyssna. Det är bättre att det kommer från skådespelarna än från mig. Det är som att de får en liten hemlapp. Att det faktiskt bara är att prata och lyssna så löser det sig.
PG: Det är en otroligt lärorik process. Det är ju vad regi egentligen handlar om – att banta ner det till någonting enkelt och spelbart, inte pladdra bort det som man gjorde i början. Hålla på med en massa känslomässiga kartor.
RS: Ja, att våga vara precis. Men du, en annan grej jag lurade på, var att för några år sedan hade nog Björnstad blivit en film. Den är en rätt tydlig treaktare upplever jag det som. Inte helt i adaptionen, men jag ser i berättardragen att Backman verkar ha inspirerats av filmstruktur snarare än en seriestruktur.
PG: Verkligen.
RS: Så det blir på många sätt en fem timmar lång långfilm.
PG: Det är så jag betraktat den för övrigt.
RS: Det tror jag har gynnat berättelsen väldigt mycket. Hade det blivit en serie utan förlaga så hade det förmodligen blivit ytterligare tre-fyra avsnitt där Maya hade fått löpa gatlopp genom byn. Tror du att det är så att filmen Björnstad inte hade kunnat bli av idag – om man tänker på den som en sorts mellanfilm, den är både konstnärligt ambitiös men har en tydlig vilja att nå en publik – måste den bli en serie?
PG: Nej, det tror jag inte.
RS: Det görs väl inte riktigt den sortens filmer längre i Sverige, gör det det? Det känns i alla fall som att det finns ett visst utrymme som tidigare var film men som nu är miniserier.
PG: Det kanske är sant. Man förstår enkelt att Björnstad skulle lämpa sig som film, men rent krasst tror jag att den varit väldigt svår att få igenom som långfilm med den ambitionsnivån som vi har i serien. Sedan är det ju en multiplot och en skildring av en hel bygd, som mår bra av att spännas över flera avsnitt. I efterhand hade den gärna fått vara lite längre, för att brodera ut de sidoberättelser som är tematiskt viktiga.
RS: Blev ramen från förlagan en tvångströja eller var det skönt att ha den som en snuttefilt?
PG: Officiellt fick vi i princip göra vad vi ville. Inofficiellt behövde vi förhålla oss till en story som har slagit så stort. Men det måste jag säga var oproblematiskt, det knepiga var att förstå hur man skulle översätta boken till filmisk form.
RS: Ibland tänker jag att den där ramen kan tvinga en att bli mer kreativ. Jag har gjort det några gånger med verklighetsbaserade historier, där man har svårt att kringgå vissa biografiska fakta. Tigrar är till exempel baserad på Martin Bengtssons historia. Jag har tagit mig en massa friheter med historien, men grundstoryn är vad den är. Och det finns vissa svårigheter med den historien som jag samtidigt visste kunde bli någonting som ingen har sett förut i en idrottsfilm, om jag bara kunde lösa det på något sätt.
PG: Det finns väl ett etiskt förhållningssätt i att du behöver vara sann mot berättelsen.
RS: Jo, men för att vara sann mot berättelsen, måste jag ibland gå runt fakta. Så tänker jag. Ibland behöver jag hitta på en scen, eller ganska ofta, som säger någonting större. De tre-fyra bästa scenerna är helt påhittade.
Det tydligaste exemplet i Borg är när Björn Borg ska visa ett argentinskt tv-team den där garageporten han brukade bolla mot som barn och så hittar han den inte. Och så går han runt där och letar efter den. Vilken jävla port var det? Och får mer och mer panik. Det har ju aldrig hänt. Men nu har jag sett i ett antal intervjuer att Björn pratar om det som ett minne, vilket är jävligt fint.
PG: Vad sa du att …?
RS: Att Björn pratar om det som ett minne, han tror att det har hänt. Vilket förvirrar mig! Har jag ändå sett detta någonstans? Fakta och fiktion blandas ihop på ett rätt vackert sätt. Scenen är påhittad för att visa en människa som förlorat sin barndom och sin dröm, vem han är och var han kommer ifrån. Och det kan jag inte göra på något annat sätt än att hitta på en scen som metaforiskt gör det jobbet. I Tigrar har jag tagit mig större friheter, men också för att jag har ett förtroende från Martin Bengtsson som är en av mina bästa vänner.
PG: Men du har ändå ett tydligt ramverk att förhålla dig till, i form av hans öde, som jag antar att du inte skulle kunna eller vilja göra avkall på?

Det är också själva formen för mitt filmiska berättande, att söka efter ett slut som är bitterljuvt.

RS: Exakt. Där är ju Tigrar på många sätt, utan att spoila för mycket, en anti-berättelse i idrottsvärlden. Filmen är ganska långt ifrån ett klassiskt vinna eller förlora-narrativ. Det var en av anledningarna till att jag överhuvudtaget ville göra den. Där tänker jag att Björnstad och Tigrar möts, i synen på prestationskultur och något slags toxic masculinity?
PG: Det finns en massa beröringspunkter mellan Björnstad och Tigrar. Det är också själva formen för mitt filmiska berättande, att söka efter ett slut som är bitterljuvt. Som i Tjuvheder att Minna liksom gör ett solidariskt ställningstagande men förlorar sin frihet. Den här typen av vinst kontra förlust-slut finns i både Björnstad och Tigrar. Det är så jävla ledstjärna i allt jag gör. Jag vet inte hur det är för dig, men i allt jag gör har jag med mig det.
RS: Jag har svårt att se mig själv göra en film med ett cyniskt slut. Jag har inte en Ulrich Seidl i mig som vill plåga människor. Jag vill gott om människor. För mig handlar film jättemycket om redemption. Vad fan heter det på svenska?
PG: Försoning eller?
RS: Ja, en sorts försoning på något sätt. Jävligheten med tillvaron eller att du har förstört eller tror dig ha förstört någonting, eller förstört dig själv, och att det ändå kan finnas en väg ut. För mig är det centralt i mitt skrivande och mitt skapande överhuvudtaget.
PG: Väldigt mycket för mig också. Försoning finns i allt.
RS: Och en längtan efter att någon ska komma fram och säga: hörru, det är lugnt. Och jag tror mycket på att försöka anknyta till den barndomslängtan man har inom sig, att våga skriva ner den. Och sedan gör man väl det vare sig man vill eller inte.
PG: Ja, man hamnar där oavsett.
RS: Lite så.
PG: Alla grejer jag har gjort blickar egentligen ner mot barndomsdjupet. Det är liksom där trasslet finns.
RS: Där har jag en scen i Tigrar där klubbdirektören pratar om vad som gör en framgångsrik fotbollsspelare, det där svarta hålet som aldrig kommer att mättas av pengar eller framgång. Som Ibrahimovic eller Pirlo har. Eller som jag föreställer mig att Scorsese har. Och det tänker jag verkligen inte är kopplat till idrott per se, utan går utmärkt att översätta till vad vi sysslar med. Och sättet vi lever på. Det finns något, ja, omättligt behov som man försöker tillfredsställa utan att lyckas och därför fortsätter man.
PG: Ja, därför fortsätter man.

Peter Grönlund och Ronnie Sandahl

Peter Grönlund och Ronnie Sandahl

Ronnie Sandahl
Regissör och manusförfattare. Långfilmsdebuterade efter en karriär som journalist med Svenskjävel år 2015. Skrev manus till tennisskildringen Borg som hade premiär 2017. Fotbollsfilmen Tigrar följer ett nyblivet proffs i Italien och får premiär 27 augusti 2021. Härnäst aktuell som manusförfattare till filmen Perfect, baserad på gymnasten Kerri Strugs självbiografi, som avrundar hans idrottstrilogi.

Peter Grönlund
Regissör och manusförfattare, aktuell med hockeyserien Björnstad på HBO efter Fredrik Backmans roman. Gjorde sin långfilmsdebut 2015 med Tjuvheder, som tilldelades Filmkritikerförbundets pris och fem guldbaggar. Goliat, om en kriminell familj i Östergötland, hade premiär 2018. Utvecklar för närvarande en tv-serie.

Annons