År 2000 hade Lukas Moodyssons film Tillsammans svensk premiär. Den utspelar sig 1975 och inleds med nyhetsbeskedet att Spaniens diktator Franco har gått ur tiden. Hösten 2023 fick Tillsammans 99 premiär. Här får vi möta det nu splittrade kollektivet år 1999. Filmskribenterna Wanda Bendjelloul (född 1975) och Lovisa Strååt (född 1999) utväxlade sina tankar om Moodyssons generationsskiftningar i en mejlkonversation under oktober månad år 2023.
Från: lovisa strååt
Skickat: den 17 oktober 2023 18:37
Till: wanda bendjelloul
Ämne: Tillsammans 99
Hej Wanda,
Om jag ska vara ärlig var jag en aning skeptisk till Tillsammans 99, som man ofta är inför uppföljare. En av de sköna grejerna med film är ju att de tar slut – vi lämnas med en känsla av avslut, att det blev hemskt eller bra men oavsett så har säcken knutits ihop. Uppföljare är en sådan bitterljuv sak, en slags guilty pleasure, något man ser för att man inte kan låta bli att ta reda på ”vad som hände sen”, samtidigt som en annan del av en vill ropa ”stör inte gravfriden!”
Det blir inte bättre av att Tillsammans 99 handlar så mycket om just tid och åldrande. Den rör sig mellan två tider i svensk nutidshistoria, 1975 och 1999, och följer en grupp av människor som gått från unga vuxna till medelålders. Vi får knapphändig information om vad som hänt de flesta karaktärerna sen vi sågs senast, de är bara där igen och ingen verkar lycklig (inte för att de verkade överdrivet lyckliga i första filmen, men känslan av framtidstro är onekligen starkare). Om det är något som Tillsammans 99 har lämnat hos mig så är det en ganska obekväm känsla av tidens oundvikliga gång, med vaga vibbar av undergång.
Du som föddes 1975, vad är dina tankar om Moodyssons skildring av millennieskiftet?
– Lovisa
Från: wanda bendjelloul
Skickat: den 18 oktober 2023 16:43
Till: lovisa strååt
Ämne: Tillsammans 99
Hej Lovisa
Döden, döden, döden Lovisa. Jag är ledsen, vi känner ju inte varandra, men det är tyvärr så jag måste inleda alla konversationer denna nattsvarta oktober 2023. Jag håller med dig om undergångskänslan och det slår mig att filmen landar rätt perfekt i den kollektiva uppgivenhet vi alla känner just nu. Vart ska allt detta ta vägen? Kommer vi sitta där om tjugofyra år och skämmas över det vi gjorde eller det vi inte gjorde hösten 2023?
Apropå uppföljare så läste jag i DN att Lukas Moodysson var öppen för att göra ytterligare en uppföljare till denna film. Det glädjer mig för jag älskar den typen av filmprojekt, dokumentära som fiktiva, där man får följa karaktärer över lång tid.
När det kommer till skildringen av själva millennieskiftet måste jag säga att jag blev lite besviken på alla missade chanser. Med första filmen var det så tydligt att Moodysson kände en sådan lust inför själva estetiken – den var ju kitschig och inte på en och samma gång – och det var kongenialt hur det återspeglades i fotot. Den här gången var det visuellt inte alls lika intressant. Kanske ligger det för nära i tiden för att väcka samma typ av nostalgi som 1970-talet.
Jag blev dock glad över att Moodysson har gjort just vävstolsromantikern Klasse och grötfilosofen Göran till de som valt att bo kvar. De var mina favoriter redan i första filmen. De har inte förverkligat sig som de andra utan håller fast vid sina utopiska idéer om gemenskap. Det finns en sällsynt renhet i dem som karaktärer, särskilt Göran påminner mig om De Sicas Totò i Miraklet i Milano som jag såg om för inte så länge sedan. Han är så ren och ljus att han avväpnar allt motstånd med sin naiva och öppna blick på världen. Det är samma sak med flera av Moodyssons snälla, smått självutplånande karaktärer, som Gösta och Göran (det är nog ingen slump att de heter nästan samma sak). Överhuvudtaget upplever jag Moodyssons värme gentemot sina karaktärer som hans främsta styrka som filmare. Han förlåter dem liksom allt och då gör vi det också. Till exempel så suktar ju både Anna och Klasse efter Lasse som blivit en stor teaterregissör. Men när han väl dyker upp har han med sig en ung tjej, Mirjam, och Anna blir så besviken att hon genast börjar attackera henne.
Hur uppfattade du skildringen av den där sammandrabbningen mellan kvinnor ur olika generationer?
– Wanda
Från: lovisa strååt
Skickat: den 20 oktober 2023 17:22
Till: wanda bendjelloul
Ämne: Re: Tillsammans 99
Inget att be om ursäkt för, Wanda, det ska ju vara bra att få döden avklarad i början av ett samtal. Jag känner också att vår samtida dysterhet har sipprat in i denna 90-talsskildring – jag vet inte om det är Moodysson eller vi som publik som applicerar den.
Jag håller med dig om Görans och Göstas renhet och ljushet, och Gustaf Hammarsten är ju som bekant klippt och skuren för rollen. Från början var min tanke att 1999 års Göran hade ”misslyckats”, han hankar sig fram mellan olika ströjobb och håller veckomöte i världens minsta kollektiv. Men i en samtid där man stundvis kan tvivla på mänskligheten som rimligt påfund, är ju Göran allt man vill ha – en genomsnäll idealist. Hans ständiga fredsmäklande, ”å ena sidan, å andra sidan” och vägran att använda diskmedel känns inte längre mesigt och irriterande, utan snarare uppfriskande. Ge oss fler Göran, tack!
Moodysson balanserar mellan humor och allvar och räds inte det svåra, komplicerade, mänskliga. Som i första Tillsammans när Görans syster Elisabeth återigen blir tillsammans med mannen som slagit henne och varit vårdslös om deras gemensamma barn och de är lyckliga, i alla fall för en stund. Men i Tillsammans 99 känns balansgången inte längre lika självklar. Särskilt berörd blev jag av Lena och skildringen av hennes psykossjukdom. För när Lena mitt i natten springer omkring i trosor och samlar tältpinnar känns det bara tragiskt, och repliker som ”Nu ska jag onanera och tänka på döden. Det är det enda som hjälper”, känns lite… plumpa. Vad tänker du kring det? Ser du det varma i den skildringen?
Scenen mellan Anna och Mirjam är ju intressant. Det är 90-tal och Annas förut så håriga armhålor har blivit rakade, andra områden likaså. Hon går avundsjuk till anfall mot Lasses nya, mycket yngre tjej. Hon förklär besvikelsen över att bli bortvald i besvikelse över den nya generationens förlorade feministiska ideal, levererat med en ordentlig dos kvinnoförakt. Jag tolkar hennes ”jag rakar också musen”-attack som ett försök att hävda sin kvinnlighet, sin relevans, gentemot unga, vackra Mirjam. Hon misslyckas fatalt. Mirjam skrattar åt Anna och förklarar att hon är kvinnlig på fel sätt, hon rakar sig på fel sätt. Plötsligt är det pinsamt att Anna tagit sig an den nya generationens seder – jag föreställer mig att det är samma känsla som när vuxna människor bär benvärmare. Jessica Liedberg är helt underbar när hennes berusade Anna hamnar i något slags lätt chockartat tillstånd. Maktvändningen är imponerande, och Mirjam tar sig till och med an uppgiften att trösta Anna efteråt. Hon tackar för det hennes generation har gjort för kvinnokampen, och andra vågens feminism. Men Anna framstår framförallt som en antikvitet. Själv börjar jag undra varför Anna har rakat av allt hår – är det en naturlig utveckling, gjorde alla forna Jösses flickor-feminister så? Är ideal liksom dömda att förloras med åldern?
Tycker du att Tillsammans 99 är en film om förlorade ideal?
– Lovisa
Från: wanda bendjelloul
Skickat: den 22 oktober 2023 21:32
Till: lovisa strååt
Ämne: Re: Tillsammans 99
Visst är det en film om förlorade ideal. Ska man tro filmen är att förlora sina ideal ungefär detsamma som att växa upp. Det är uppenbart att de som levt utanför kollektivet haft svårt att förena politisk kamp med någon slags vardag. Det bästa exemplet är Signe och Sigvard (Cecilia Frode och Lars Frode) som en gång i tiden lämnade kollektivet i protest mot inköpet av en tv men nu arbetar med barnprogram på SVT. Men sorgligast är väl ändå Erik, överklasspojken som blev svetsare för att hävda sig gentemot de andra i gruppen, och som nu vill ställa dem till svars för sin egen livslögn. När han väl kommer till skott med sitt brandtal om deras naivitet inför maoismen är alla för fulla för att orka lyssna. Som en liten parentes slås jag av att ingen pratar om det förestående millennieskiftet på fyllan. Tror knappt jag var på en fest 1999 utan att någon började yra om huruvida alla datorer skulle lägga ner vid tolvslaget eller inte.
Nåväl. Jag står nog ändå fast vid Moodyssons värme inför sina karaktärer även om jag tycker att Lena är väldigt grovhuggen. Det syns verkligen i de repliker du nämner. Filmen saknar det allvar som krävs för att skildra Lenas svåra psykiska ohälsa på ett trovärdigt sätt. Här tänker jag att Moodysson är mer intresserad av hennes funktion i gruppen än som person. Jag skulle ändå argumentera för att filmen är hoppfull när det kommer till gruppens slagord ”Tillsammans”. Det är ju trots allt inte bara mesproppen Göran som är beredd att förlåta allt och alla. Här råder någon sorts konsensus om att man kan ta i ibland men att allt är förlåtet dagen därpå.
Scenen mellan Anna och Mirjam gjorde mig mest beklämd. Den säger mig att kvinnlig ungdom och skönhet är all kvinnokamps kryptonit i all evinnerlighet och att det rakade könet är den plats i filmen där den rymdstenen slår ner. Det spelar ju liksom ingen roll att Anna blivit en uppburen författare, det viskas till och med om Akademin, inför Mirjams skönhet krymper hon och blir sitt allra sämsta jag – bitter, småaktig och osysterlig. Hennes resa när det kommer till könsbehåring är ju extra fascinerande eftersom det var hon som 1975 luftade hela sin vildvuxna buske inför de andra på grund av svamp men nu har renrakat könet. När jag skrev om Barbie inför premiären i somras blev det tydligt hur pendeln alltid svänger helt åt andra hållet. Hur en del av dem som växte upp på 50-talet med mammor som var hemmafruar ogillade den hyperfeminina dockan och förbjöd sina barn att leka med den. Många av deras barn växte i sin tur upp med att älska rosa flickrumsestetik. Jag tänker att Anna har intalat sig att hon utmanar sig själv – men egentligen anpassar hon sig bara efter ännu en norm inom den grupp hon befinner sig i just nu. Där förväntas man uppenbarligen raka könet. Den här intrigen gjorde mig hursomhelst deppig, jag vill tro att vi 70-talister är generösare än så här. Kanske av det enkla skälet att vi som är uppvuxna på 1980-talet inte har samma feministiska ”claim to fame” som andra vågens feminister och därför inte förväntar oss något tack.
Men Anna är ju överlag väldigt självupptagen. Hon kan till exempel inte förmå sig att konversera med undersköterskan Elisabeth (Lisa Lindgren) om hennes verklighet. Man ser hur hon liksom slocknar och säger en massa plattityder när hon tvingas prata om Elisabeths jobb. Den svenska arbetarklassens villkor engagerar henne inte alls. Senare på kvällen förstår Elisabeth inte heller ett av Annas skämt eftersom hon inte vet vem författaren Marcel Proust är – eller att han är död. Därför är det så skönt när hon och den mystiske Peter (David Dencik) får ge sig iväg och festa med traktens ungdomar istället.
Vilken scen tyckte du var mest upplyftande i Tillsammans 99?
– Wanda
Från: lovisa strååt
Skickat: den 24 oktober 2023 12:18
Till: wanda bendjelloul
Ämne: Re: Tillsammans 99
Den mest upplyftande scenen är nog den när Elisabeth och Peter flyr undan festen och hamnar på en ny fest med traktens ungdomar. Elisabeth, hon som aldrig riktigt passat in med de andra, hon som inte arbetar med kultur eller vet vem Proust är, hon får oväntat en pangkväll på en veranda med öldrickande 17-åringar och en före detta kollektivmedlem som ingen minns. När de går iväg och fiskar på morgonen hänger känslan i luften av att någonting nytt och fint är på väg.
För övrigt var David Denciks karaktär Peter min personliga höjdpunkt. Jag föreställer mig hur Moodysson sitter och tänker på hur mycket han vill ha med Dencik, som gjord för en Moodysson-film, och funderar på hur det ska gå till. Det får bli Peter, en individ som påstår sig ha tillhört kollektivet men som ingen känner igen, ett mysterium som förblir olöst. Att få se respektive karaktär hantera situationen utgör en underbar liten social studie, och spetsar till filmens annars ganska självklara premiss.
Nej, det känns inte som en bra idé att kollektivet ska återförenas för gott, så som Göran drömmer om. Ingen verkar ju överdrivet lycklig över att vara där. Däremot väcks hopp i slutet av filmen när Erik och Kompis äter gröt med Göran och kommer överens om att flytta in. Där pratar vi om förlåtelse och kollektivistisk anda – att Erik som kvällen innan blivit nedbrottad, vrålandes om vänsterns svek, på morgonen frågar om han får flytta in. Och blir bjuden på grötsyltsbuffé. Där blir tematiken från första filmen återigen gällande: hur vi människor kan vara elaka, ledsna och vilsna, men att tillvaron ändå kan vara okej så länge man har varandra. Att hoppet finns i att vara tillsammans.
Den första filmen skildrar människor som kämpar med stor gemenskap och starka ideal. Den andra filmen skildrar hur livet och tiden utmanar våra ideal och drömmar. Du nämnde i ditt första brev att Moodysson är öppen för att det blir en tredje Tillsammans-film. Vad kommer vi få se då, om du får spekulera vilt?
– Lovisa
Från: wanda bendjelloul
Skickat: den 25 oktober 2023 14:31
Till: lovisa strååt
Ämne: Re: Tillsammans 99
Rolig fråga! Tjugofem år senare är de alla runt 77 år gamla. Det är väl iofs fortfarande några år kvar tills de behöver flytta in på ett vårdhem men det är ju redan som att de bor på ett utan några trösklar, med frukostgröt, allaktivitetsrum och lite mögel så de kommer kanske aldrig behöva flytta. Förhoppningsvis har alla deras barn förlåtit dem för allt de utsattes för vid det laget. Det vore ju också praktiskt för dem att ha båda sina föräldrar på ett och samma ställe när de ska komma och hälsa på. Men innan dess har Göran i alla fall äntligen hittat kärleken på en schamankurs eller om det var oljeglidningen han brukar gå på, Klasse tagit sig ur sin apati och hittat ett sätt att förena politik och hantverk genom gerillastickning. Anna ger såklart ut en skandalnyckelroman om intrigerna bakom kulisserna på Dramaten och Elisabeth och Peter köper ett hus på lagom avstånd från Tillsammans. Allt blir inte bra men en del blir det och resten är så att säga livet.
Det var trevligt att skrivas med dig Lovisa. Ha det så bra!
– Wanda
Samtalet publicerades urpsrungligen i FLM:s temanummer om spansk film, vintern 2023, nr. 65.
