fbpx
Kritik & essä Calle Wahlström, 16 juni 2021

The United States vs. Billie Holiday är en ojämn stridsskildring

Lee Daniels film om förföljelsen av Lady Day är både spretig och smetig, men rymmer skickligt skådespeleri och som historisk skildring är porträttet intressant. Calle Wahlström har sett The United States vs. Billie Holiday.

1959 förevigades ett av Billie Holidays sista framträdanden i det brittiska tv-programmet “Chelsea at nine”. På Youtube återfinns bland annat ett klipp där sångerskan framför “Strange fruit”. Holiday är alltjämt magnetisk, men också åldrad, till och med skör. Ett liv präglat av missbruk har satt djupa spår i de sorgsna dragen och den hopkrupna hållningen. Det är lätt att glömma att hon blott var 44 år gammal när hon gick bort den 17 juni samma år.

Två decennier tidigare, 1939, hade Holidays tolkning av Abel Meeropols lynchningsskildring “Strange fruit” slagit ner som en bomb på New Yorks musikscen. Den brännande protestsången blev vad man kan kalla en hit och en starkt bidragande faktor till sångerskans popularitet, men även hennes notoritet. Inte minst som Harry J. Anslinger fick upp ögonen för artisten samma år.

Anslinger var chef för Federal Bureau of Narcotics (FBN), myndigheten som i all väsentlighet föregick dagens federala narkotikapolis (DEA), mellan 1930 och 1962, och brukar beskrivas som arkitekten bakom USA:s krig mot narkotika. Lika ofta beskrivs han som en djupt rasistisk maktmissbrukare. Enligt Johann Haris bok Chasing the scream: The first and last days of the war on drugs framställde Anslinger gärna droger som farliga genom att sammankoppla dem med icke-vita minoriteter. Boken går också in på hur Holiday hamnade i skottgluggen.

Dramatikern och manusförfattaren Suzan Lori Parks har tagit avstamp i Haris bok när hon skrivit manuset till Lee Daniels The United States vs. Billie Holiday. Slemmigt spelad av Garrett Hedlund är Anslinger en ständigt närvarande antagonist: som konspiratör i maktens mahognyfärgade rum; som en inkräktande och förnedrande närvaro på första parkett när Lady Day tar ton; och med handfängslet redo vid hennes dödsbädd. Hans stora huvudbry är just “Strange fruit”, vilken han betraktar som farlig och uppviglande. I Daniels film blir Holidays missbruk bara ett medel för att sätta henne på plats, vilket också speglar hur Anslinger beskyllts för att godtyckligt utnyttjat narkotikalagstiftning för en rasistisk agenda.

Garrett Hedlund i rollen som Harry J. Anslinger.

Garrett Hedlund i rollen som Harry J. Anslinger.

När historiska skeenden eller biografier ska komprimeras till ett par timmar film förekommer antingen revisionism, förenkling eller ren förvanskning. Det är sen gammalt. Apropå antologin Historiska fiktioner: en antologi om film, tv och historia skrev Charlotte Wiberg att “även om filmen skulle få ett större erkännande som historiophoty lär diskussioner om enskildheter i filmer fortsätta – men förhoppningsvis som meningsfulla diskussioner om själva historien och hur den ska tolkas snarare än mindre meningsfulla bråk om enskilda filmers korrekthet”. Jag vill gärna dela den förhoppningen. I The United States vs. Billie Holiday förutsätter jag exempelvis mer eller mindre att den omöjliga romansen mellan Holiday och en svart federal agent vid namn Jimmy Fletcher kryddats för dramatisk effekt. Något som knappast diskvalificerar filmen från en meningsfull diskussion om Holiday, hennes karriär, missbruk, “Strange fruit”, den häxjakt hon fick utstå eller institutionell rasism i stort. Kontextualisering och fördjupning finns det ju förhoppningsvis gott om utrymme för inom ramarna för filmens kritiska mottagande. Vad jag däremot kommer på mig själv med att finna mer graverande, eller åtminstone onödigt, är den lilla, för att inte säga detaljartade, men dramatiskt omotiverade förvrängning filmen gör sig skyldig till genom att låta Fletcher arbeta för FBI snarare än FBN.

Sammanblandning har gjort det alltför lätt att para ihop filmen med titlar som Judas and the Black Messiah eller dokumentära MLK/FBI. En koppling som gått att göra även utan att placera Anslinger i den mer välkända J. Edgar Hoovers skugga. FBI:s förfaranden i stort, och angrepp mot medborgarrättsrörelsen i synnerhet, behöver naturligtvis belysas men det betyder inte att andra institutioner förtjänar frikort – om så bara för att bespara publiken förvirrande akronymer för avvecklade myndigheter.

Men det är förstås inte med denna detalj The United States vs. Billie Holiday står eller faller. Daniels är ju i första hand en bildmakare för vem berättelsen trumfar historiska petitesser. I avhandlandet av “Strange fruits” betydelse och relationen till Fletcher, som på Anslingers uppdrag grep Holiday för narkotikainnehav, innebär det att filmens register är melodramatiskt snarare än föreläsande. Det är ett tonläge Daniels är bekväm med, men som på gott och ont, här liksom i hans tidigare filmer, i bästa fall tangerar camp.

Till det mer godartade, eller underhållande, hör porträtten av bifigurer som den fiktionaliserade radiovärden Reginald Lord Devine (Leslie Jordan) och stjärnans entourage av älskvärda påklädare och uppassare (här utmärker sig Lawrence Washington och Da’Vine Joy Randolph). Till det mer tveksamma hör en mardrömslik sekvens i den amerikanska södern med en vindlande koreografi och dekor som hämtad ur en musikal. Scenen äger rum mellan två anhalter på en turné och placerar Holiday mitt i ett slags febrig bildsättning av Meeropols textrader i “Strange fruit”, där svarta kroppar mycket riktigt hänger från söderns träd. I en film som handlar om de påtryckningar som utövades för att få Holiday att stryka låten från sin repertoar blir scenen ett tematiskt och känslomässigt centerpiece. Som sådant är sekvensen förvisso drabbande, men stilmässigt svajig. Ett omdöme som också kan gälla filmen som helhet.

Att The United States vs. Billie Holiday inte är någon heltäckande biopic tjänar å andra sidan filmen väl, och det finns stoff så att det räcker och blir över i konflikten mellan Holiday och myndigheter liksom i Fletchers dubbla roller som trånande Romeo och vacklande Judas (Trevante Rhodes axlar bägge med karisma och självförtroende). Och Andra Days porträtt av Holiday är på ytan en skicklig karaktärsstudie – om än ibland något överspelt kommer hon ofta nära mimiken och uppsynen hos den sköra gestalt som framträdde i “Chelsea at nine” 1959.

Skickliga är även Days vokala tolkningar av Holidays oefterhärmliga repertoar. De drunknar dock i poppigt producerade orkestreringar på samma sätt som filmens tonalitet ofta står i bjärt kontrast till sitt allvarstyngda och anspråksfulla tema. Som bäst tar det sig uttryck i ett campigt handlag som får mig att undra om inte musikal varit ett format som passat berättelsen bättre i Daniels händer. I stället är det en spretig, tempofattig och som värst smetig filmupplevelse. Som filmisk historieskrivning är den intressant, trots sin slarvighet.

Läs också: Drottningen av soul kommer till liv igen i Amazing Grace

Annons