fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 20 augusti 2021

Anthony Hopkins gör en av sitt livs roller i The Father

The father (2020)

Livets sista suck skildras sällan på film i allt sitt osmickrande förfall. I Florian Zellers The father får däremot åskådaren dela pappagestaltens tilltagande förvirring och till slut fullständiga hjälplöshet. Charlotte Wiberg har sett den.

Väldigt ofta ser vi folk dö på film. För det mesta handlar det om en våldsam eller på något sätt dramatisk död, en död som kommer för tidigt i livet, inte den sista sucken i ålderdomen som följer av en tids fysiskt och mentalt förfall. Nej, på samma sätt som vi i realiteten stoppar in gamla människor på särskilda boenden där underbetald personal bara knappt kan ta hand om dem låter vi bli att representera förfallet i film, litteratur och konst. Detta är något vi helst inte vill befatta oss alltför mycket med, trots att det kommer att drabba om inte oss alla så i alla fall många av oss.

Det finns förstås undantag. Michael Hanekes Amour (2012) visar en kvinnas utdragna livsslut utifrån hennes partners ögon. Nyliga filmen Relic (2020), i regi av Natalie Erika James, gör det till en skräckfilm när en kvinna och hennes dotter besöker modern/mormodern som inte längre beter sig rationellt. Även Mats Strandbergs roman Hemmet (2017) skildrar demens i ett skräcksammanhang. Florian Zellers The father har också thrilleraktiga inslag. Men här har vi inte bara ett utifrånperspektiv på Anthony Hopkins besvärliga och ganska elaka ådrande fadersfigur. Vi delar hans tilltagande förvirring och till slut fullständiga hjälplöshet.

Det faktum att detta är en debutfilm hade varit ännu mer fantastiskt om det inte varit så att Zeller, som även skriver romaner, arbetat inom teatern, både som regissör och pjäsförfattare. The father bygger på hans egen pjäs från 2012. Att The father är så lyckad handlar också främst om själva berättelsestrukturen och, inte minst, skådespelarprestationerna. Framför allt förstås Anthony Hopkins som gör en av sitt livs roller. Bara det räcker mer än väl, film fungerar bra som teater med möjligheter till närstudier, mer intima gester och en komplett miljö. Det finns filmpurister och det finns teaterpurister, men det går inte att förneka de uppenbara anknytningspunkterna även om konstformerna naturligtvis också skiljer sig åt. Men här används också filmmediet till att förstärka känslan av en verklighet som blir allt mer främmande genom ständiga förändringar av rummet. Tillsammans med manipulationen av tid och greppet att låta samma rollfigur spelar av olika skådespelare får vi en skräckartad upplevelse av förlorad orienteringsförmåga och en stark förståelse för huvudpersonens försök att försvara sig mot vad som ser ut som ett konstant pågående angrepp mot hans fattningsförmåga.

Skräckartad men trots en utbredd uppfattning inte riktigt som i en skräckfilm. Det är ett annat slags mörker, en annan slags fasa. Ett mörker som inte nuddar vid någonting annat, inte går utöver sig självt utan imploderar i sig självt. I en personlig sorg och personliga tårar. Faderns men också dotterns.

Olivia Colman spelar den plågade och så gott hon kan vårdande dottern Anne. Att fadern inte är något tacksamt föremål för vård utan en chauvinistisk egoist som medvetet skrämmer bort den betalda hjälp dottern är mån om att förse fadern med gör inte dramat direkt mindre engagerande. Men har han alltid varit sådan? Oavsett är obehagliga personlighetsförändringar en del av demens, en del av de nära anhörigas plåga. Det är förvisso lite klichéartat att Annes make inte är helt förstående medan hon är tapper och bär alla kors. Och att Fadern har en favoritdotter som inte är hon. Men kanske är det en verklighetens kliché. Den kvinnliga omvårdnadens ständiga otacksamhet och outgrundliga rot. Colman spelar naturligtvis sin roll utmärkt, hon tycks vara som gjord för den liksom Hopkins tycks vara som gjord för sin roll. Kostymer som kanske sitter lite för bra men som gör det lätt för oss att se konturerna för att så småningom våga oss in i det totala mörkret.

Florian Zeller är nu i färd med sin uppföljare, en film som också den bygger på en av hans pjäser – The son från 2018. Den relaterar vad jag förstått trots namnet inte direkt till The father. Det återstår att se om vi också får den helige anden. Medan vi väntar är det bara att hälsa Zeller välkommen till filmens värld. Han tycks som gjord för den.

Annons