Hur mycket ska man berätta för sitt barn om det egna livet före flykten? Det är en fråga som blir mer aktuell ju äldre barnet blir, och det finns naturligtvis lika många svar som det finns före detta flyktingar, som har skapat något slags liv i sina nya länder.

Joana Hadjithomas och Khalil Joreiges Memory box, som ingår i huvudtävlingen på Berlins filmfestival, är en utsökt film om minnen generationer emellan. Konstnärsparet bakom filmen fortsätter här sina undersökningar om det krigsdrabbade Libanon, och flyktens efterspel, i en film som lyckas vara drabbande och melankolisk utan att använda sig av alltför stora gester. Känslorna är onekligen stora, men filmen lyckas förbli mänsklig och personlig utan att det blir för påklistrat sentimentalt.

Vi följer Maia som är en ensamstående libanesisk mamma som lever med sin dotter Alex i Montreal. Hennes mamma Téta är på besök och ska lära Alex att rulla vindolmar. Snart är det jul och det snöar alltmer ohämmat, vilket kommenteras flitigt i Alex chattgrupp i mobilen. Plötsligt anländer ett stort paket, som Téta instinktivt vill gömma för Maia tills julen är över. Téta förklarar för Alex att det har att göra med minnen från Libanon, som alltid alltid gör Maia upprörd. Försändelsen innehåller mycket riktigt en myriad av fotografier, brev och kassettband som Maia en gång i tiden har skickat till kompisen Liza, som själv hade flytt till Frankrike under 1980-talet. Nu är Liza död och en Pandoras ask har returnerats till avsändaren. Alex blir mer och mer nyfiken på sin mammas förflutna och smyger till källaren för att försöka förstå hennes historia.

Memory box är delvis byggd på självbiografiska nedslag, exempelvis är dagboksanteckningar och kassettband Hadjithomas egna medan det är Joreiges fotografier utgör stommen för en del av den estetiska inramningen för filmen. Formen är fascinerande – stillbilder sätts ihop för att skapa en rörelse i de fångade stunderna av ett land i krig. Alex föreställer sig sin mamma åka runt i ett hårt drabbat Beirut och resultatet är fascinerande. I hennes ögon kan vi skåda kärlekens kraft, samtidigt som bomber och granater utgör audiovisuella kulisser för hela berättelsen. Alex lär sig mer och mer om sin mammas ungdomsår men har samtidigt allt svårare att förstå sig på henne. Hur kommer det sig egentligen att Maia aldrig har velat dela med sig av sina hemligheter? Hur kommer det sig att hennes flyktnarrativ reduceras till ett par skisser om morfar, samt vindolmar, medan allt det problematiska och svåra tystas ner? Är det för att rädda Alex, för att hålla fasaden i ett nytt liv, att börja om från början?

Det är en vacker film, där bokstäver och fotograferade subjekt här och där plötsligt får liv. Alex omskapar sin mammas minnen, delar dem vidare genom att digitalt fotografera analoga fotografier. Genom sociala medier börjar hon lära sig och förstå mer om sin familj, om sin mormors och mammas avlägsna land. Filmen lyckas smälta samman minnesdokument, och skapar ett intagande och berörande kollage av hundratals gamla foton, korniga super 8-filmer, anteckningsböcker, låtar och musik, ljudbitar och tidningsartiklar.

Därför är Memory box inte bara en film om hur det blev, utan också en berättelse om hur det kunde ha blivit. Slutet på filmen möjliggör en värld där det gamla och nya kan mötas snarare än att krocka, och där transnationella minnen kan utgöra en grund för framtiden. Där bilderna av solen i Beirut skickas till det snöbeklädda Montreal i ett försök att förena föreställt skilda världar.