“Film behöver inte ett jävla budskap”, utbrister en agiterad Malcolm lite mer än halvvägs in i Sam Levinsons Malcolm & Marie. Däremot, säger han, behövs “hjärta och elektricitet”. Det stämmer i viss mån också in på Levinsons svartvita snackfest: mer än att något budskap tar form är det ett pulserande, elektriskt, och för all del dynamiskt gräl som bryter ut när titelparet kommit hem efter hans stora premiärkväll. Det är en känslomässig bergochdalbana komplett med slag under bältet, tårar, skenbara försoningar och nya utbrott allteftersom de inväntar de första recensionerna.
Han (John David Washington) häller upp en whisky och dansar genom huset till soundtracket från Black Caesar. Hon (Zendaya) börjar under passiv aggressiv tystnad värma mac n’ cheese medan han självupptaget ventilerar kvällens visning. Varför ska alla dessa vita, akademiska kritiker, upptagna av sin egen “wokeness”, prompt jämföra honom, en afroamerikansk filmskapare, med Spike Lee och Barry Jenkins istället för William Wyler. Maries irritation handlar om något annat, om deras förhållande och om hur han genom sin konst tagit kontroll över hennes berättelse. Det är hennes erfarenheter av missbruk som ligger till grund för hans stundande genombrott. Gnistan som tänder elden är hans oförmåga att ens klämma ur sig ett tack.
Marcell Révs svartvita foto – på lyxig 35mm dessutom – är läckert spänstigt samtidigt som det framstår som en självmedveten parodi på allt vad arthouse heter. Mer specifikt lär det tolkas som en öppen inbjudan att jämföra Malcolm & Marie med Mike Nichols monokroma filmatisering av Edward Albees pjäs Vem är rädd för Virginia Woolf? från 1966. Men istället för en försupen universitetsvärld befinner vi oss i en lånad lyxvilla. Närmare bestämt i Caterpillar House – ett arkitektoniskt landmärke vid den kaliforniska kusten utanför Los Angeles, vars rena linjer formligen slickas av Révs kamera. Det stilrena glashuset är förstås en bjärt kontrast mot Richard Sylberts omsorgsfulla scenografi i Vem är rädd för Virginia Woolf?, där ju varje dammig bokrygg valdes med omsorg för att skapa rätt miljö för Elizabeth Taylors och Richard Burtons grälsjuka makar Martha och George. Malcolm och Maries generation är istället rustade med smartphones.
Å andra sidan är det en visuellt slående men samtidigt anonym inramning som klär det bråkande paret lika väl som hennes avslöjande palettpaket eller hans svarta premiärkostym. Den arkitektoniska ytan låter dessutom bildberättatandet inhysa långt fler högtravande referenser än de iakttagelser om konst, vår ängsliga samtid, missbruk och rasism som haglar när Malcolm och Marie går lös på varandra. Malcolms inledande dans fångas genom de stora fönstren i en åkning som flyktigt för tankarna till Raoul Coutards kameraarbete i Föraktet, eller möjligtvis Sven Nykvists i Persona. Bara något senare ondgör sig Malcolm över bortskämda kritiker som inte vet skillnad på åkningar och steadycam. Dessutom påminner valet av svartvitt oss om hur Michelangelo Antonionis tidiga 1960-tal drog stor nytta av övergivna, gärna modernistiska arkitektoniska ytor.
Nog är Malcolm och Marie fångade i samma ihåliga fernissa som fångade vad Pauline Kael kallade för den intellektuella borgerlighetens uttryckslöshet i Antonionis Natten. Men Levinson, som även skrivit filmens manus, har faktiskt mejslat fram människor av kött och blod, vars uttryck är absoluta i händerna på två begåvade och karismatiska skådespelare. De kommer inte i närheten av den svärta vi förknippar med Martha och George, men i korta stunder bränner det till.
Här är det snarare den klädsamma inramningen som blir ett problem. Dialogen är ofta lite rapp för sitt eget bästa. Framför allt i kombination med hur kameran fixerar Marie, vilket under filmens gång närmast utvecklas till en fetischartad relation. I kombination med den på samma gång kaxigt och sårbart levererade dialogen finns flera likheter med hur Quentin Tarantino gärna framställer sina kvinnliga huvudrollsinnehavare.
Någon har kanske noterat hur jämförelserna hopat sig i den här texten, om än inte med just Lee eller Jenkins. Malcolm hade undrat om det är för att Levinson är en vit Hollywoodbrat (hans pappa heter Barry). Må så vara. Till filmens bästa och mest underhållande utsvävningar hör också den nästan konfrontativa driften med oss kritiker som landar så rätt i tiden, och den får definitivt en extra aktualitet av drevet som följt på Carey Mulligans sexismanklagelse mot Varietykritikern Dennis Harveys Promising young woman-recension.
Det kan också vara så att Levinson verkligen är en Hollywoodbrat, som oavsett hur talangfull eller självmedveten han är, skulle behöva resa sig från altaret och pröva sina egna ben framöver. I fallet Malcolm & Marie funkar tilltagen förvisso bra, om än främst tack vare Zendayas och Washingtons utmärkta sällskap.
