Först trotsade Annette restriktionsoddsen med världspremiär i Cannes, sedan trotsade stjärnan Adam Driver – omgiven av mestadels munskyddad publik – vedertagna rökförbud och tände upp en cigg i salongen.

Möjligen var det en social försvarsmekanism för att hantera evighetslånga ovationer i strålkastarljus (lättare att röka än att slösurfa). Eller så var det bara Drivers hyllning till sin regissör: storrökaren Leos Carax, en gång kopplad till cinéma du look-filmen som, enligt begreppsmyntaren Raphaël Bassan, premierade stil framför substans.

Med buller, bång och besked visar Carax engelskspråkiga debut vad korkad och falsk dikotomin är i filmsammanhang. I skruvade musikalen Annette följs en storslagen kändisromans uppgång och fall. Den manliga huvudpersonen, Drivers provokationskåta stand up-komiker Henry McHenry, röker inte bara lika mycket som Carax – med tiden börjar han även ta efter hans utseende. Mustaschen, de svarta solglasögonen, hatten. Den korta frisyren med de grånade tinningarna.

Likheten är inte bara kuriosa för Carax-kännaren, utan en som tydliggörs för åskådarna. I inledningen hör och ser vi trots allt Holy motors-skaparen, vid ett studiomixerbord i sällskap av sin tonårsdotter Nastya (vars mamma, skådespelerskan Yekaterina Golubeva, dog endast 44 år gammal) som filmen även är tillägnad.

Carax vrider och vänder på reglagen så att bilden vibrerar med animerade ljudvågor och skiftande ljusstyrka. På hans kommando börjar filmens kompositörer, det amerikanska kultbandet Sparks (även aktuella i Edgar Wrights dokumentär The Sparks brothers), tonsätta öppningsnumret. I en enda lång tagning tas showen ut på gatorna, där körande statister och huvudrollsinnehavarna Driver och Marion Cotillard får sällskap av The big bang theory-berömda Simon Hellberg, den tredje parten i filmens triangeldrama. Till sist hinner även Carax och dottern ikapp.

Kan man ens påstå att fjärde väggen bryts när den knappt existerat från första början? Carax är ju med från start, talar direkt till både oss och sina medarbetare. Även när han försvinner ur bild kvarstår bakom kulisserna-fokuset med alla scener från diverse scener.

Stjärnorna sjunger ut sina innersta känslor – ibland för oss, ibland för varandra – men får ofta sina intima ögonblick avbrutna av hetsande publik. Dessa vilt applåderande, kritiskt kommenterande bråkmakare beter sig mest teatralt av alla. Ur privatlivets omöjlighet övergår den romantiska komedin i tragedi. Snart dör Cotillards operasångerska.

Den förhöjda filmmusikalens stressiga normaltillstånd, där vem som helst kan brista ut i sång närsomhelst och det mesta dessutom rimmar, ingår i ett slags stormigt äktenskap med det kravfyllda kändisliv som skildras. Dubbelexponeringarna mellan genren och livsstilen betonas ibland med faktiska dubbelexponeringar, men främst bankar Carax in temat med alltmer påfrestande upprepningar och longörer.

Bör verkligen denne McHenry, gränstänjaren som till sist exploderar av avundsjuka, betraktas som regissörens alter ego?

Det är samtidigt en metod som får saker och ting att falla på plats. De utseendemässiga likheterna, till exempel. Bör verkligen denne McHenry, gränstänjaren som till sist exploderar av avundsjuka, betraktas som regissörens alter ego? Man får åtminstone hoppas att Carax egen relationshistorik saknar filmens obehagliga referenser till Natalie Wood och Robert Wagner.

Mer handlar det egentligen om parets dotter, titelfiguren Annette. Som på kusliga vägar ärver sin döda mors vackra sångröst (Nastya är förresten porträttlik sin mor), en talang som McHenry snabbt och exploaterande – med hjälp av den döda fruns tidigare pianist och ex-älskare – gör till ett viralt fenomen.

I ett först avskräckande konstnärligt val förkroppsligas dottern av en docka. Att se den kramas om av passionerade föräldrar bidrar förvisso till känslan av att bevittna en delirisk nedåtspiral, men med tiden blir den där lilla dockan faktiskt viktigare och verkligare än allt annat. Tills rollfiguren slutligen – i ett hjärtskärande, filmmagiskt ögonblick – tar mänsklig form.

Vore det inte för Carax inledande önskemål om publikens tystnad hade jag där och då velat bryta in med ett ”bravo!” och en busvissling.