fbpx
Kritik & essä Johannes Hagman, 16 november 2021

Kirsten Dunsts känsliga västernroll stannar kvar i minnet

Varje tid har sina älsklingsteman, och när Jane Campion tar sig an westerngenren är det kanske inte förvånande att den toxiska maskuliniteten kopplas ihop med ambivalent sexualitet. Men mest minnesvärd är Kirsten Dunst, skriver Johannes Hagman som sett The power of the dog på Stockholms filmfestival.

Väderbitna ansikten, smutsiga jeans och sporrbeklädda stövlar, men också manlig kamratskap och enkönat hjältemod i samklang med naturen – ingen annan genre, inte ens krigsfilmen, väcker lika tydliga bilder av maskulinitet som westernfilmen. Om man lite förenklat utgår från att den tidiga westernfilmen i allmänhet accepterade och reproducerade dessa bilder, har mycket av genren sedan länge haft ett mer ambivalent förhållande till bilden av cowboyhjälten. John Ford försåg exempelvis den egenmäktiga hämnaren Ethan med en rasistisk världsbild i Förföljaren (1956), medan Phil Karlsons Sista duellen (1958) skildrar hur maskuliniteten som destruktiv ideologi och livsstil förs vidare genom generationer. Filmer som McCabe and Mrs Miller (1970) har i sin tur bidragit till att komplicera skildringen av både de manliga och kvinnliga karaktärstyper som förekommer inom westernmytologin.

Varje tid har förstås sina älsklingsteman och psykologiska förklaringsmodeller, och när Jane Campion tar sig an westerngenren i The power of the dog är det kanske inte särskilt förvånande att den toxiska maskuliniteten nu kopplas ihop med ambivalent sexualitet. Inte heller att regissören erbjuder flera olika versioner av manlighet: här personifierade genom alfahannen och kofösaren Phil, den mer sensibla och tillbakadragna brodern George, och Peter – en synbarligen vek yngling som för med sig en air av modernitet till brödernas välbärgade ranch i 1920-talets Montana. Skälet till att de alla befinner sig tillsammans är Georges giftermål med Peters mamma Rose, vars kvinnliga närvaro provocerar Phil till ändlösa sarkasmer och vredesutbrott.

Mer förklarat i text än subtext härrör Phils härsklystna intolerans från en undertryckt latent homosexualitet, upphöjd till idoldyrkan av den sedan länge avlidne läromästaren Bronco Henry – den främsta ryttaren, jägaren, drinkaren, ja kort sagt mannen, som synts till i deras gudsförgätna avkrok. Nu gör sig Phil redo att ta sig an Peter som sin egen adept, under kvalfylld kamp med sina tabubelagda känslor. Som psykologisk förklaringsmodell till westernmannens destruktiva psyke framstår denna kausalitet som alltför enkel, och skeendet fortskrider emellanåt lika förutsägbart som det självspelande pianola som förekommer i handlingen.

Trots denna känsla av automatisering i skildringen av mötet mellan westernmyt och annalkande civilisation – i form av tjugotalets flappers och automobiler likväl som vår egen tids uppdaterade genusförståelse – utgör filmen ett intressant tillägg till den något bortglömda subgenren av westerns i familjemiljö. Bland vackert fotograferade bergslandskap får vi glimtar av kofösare som badar nakna i floden, kaninfångst på prärien, stela soaréer med guvernören och inte minst Rose utsatta situation i sitt nya hem. För trots allt fokus på krisande män, är det ändå Kirsten Dunsts nyanserade skildring av Rose som kommer att stanna kvar i minnet – och hur hon trots en snäll man förlorar såväl hem och yrkesidentitet som existentiellt fotfäste i och med giftermålet.

Annons