fbpx
Kritik & essä Sanjin Pejković, 2 februari 2021

Quo vadis, Aida? är en utomordentligt stark film om helvetet i Srebrenica

Quo vadis, Aida? (2020)

I det omringade Srebrenica jobbar Aida som tolk åt FN, samtidigt som hon försöker rädda sin egen familj. Trots många potentiella fallgropar lyckas Jasmila Žbanić balansera estetik och etik utan att förlora i kvalitet, skriver Sanjin Pejković som sett Quo vadis, Aida? på Göteborgs filmfestival.

Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2021 på den här länken.

Förra året uppstod en kontrovers när en överlevande från Srebrenica, tolken Hasan Nuhanović, drog sig ur ett samarbete med regissören Jasmila Žbanić. Han ansåg att hennes film om Srebrenicafolkmordet gjorde sig skyldig till en ”förfalskning”, eller melodramatisering, av hans vittnesmål. Nuhanović har skrivit en bok om sina erfarenheter av Srebrenica, där stora delar av hans familj mördades medan han räddades tack vare sina tolkningsinsatser för FN.

Det är oftast meningslöst att tala om autenticitet i samband med fiktionsfilm. Samtidigt är Nuhanovićs perspektiv intressant, eftersom han är en av få överlevande män som befann sig i Potočari under dessa dagar. Det verkar som att Nuhanović trodde att Žbanić skulle göra en film som tog ett bredare perspektiv på folkmordet i Srebrenica, genom att kopplade det till serbiska styrkors tidigare övergrepp i östra Bosnien. Žbanić var å sin sida naturligtvis inriktad på den internationella festivalmarknaden och var tvungen att göra några förändringar och anpassa vittnesbördet till mediets dramaturgiska regler. Jag tror att hennes val har varit riktiga. Hon undviker spektakel, kollektivisering och gör en film som är svår att värja sig mot, just tack vare att den koncentrerar på ett par individer.

Quo vadis, Aida? är en utomordentligt stark film som skildrar Srebrenicafolkmordet från ett individuellt perspektiv. Vi möter Aida som jobbar som tolk åt FN-styrkorna i Srebrenica under Bosnienkriget och filmen skildrar hennes krampaktiga försök att rädda sina två söner och make från det omringade helvete som Srebrenica var under några dagar i juli 1995. Jasmila Žbanić dramatiserar inte händelser i Potočari på ett patetiskt sätt, utan levandegör och materialiserar upplevelsen så att tittarna kan förstå rädslan, smärtan och ångesten Aida känner. Som ett historiskt drama gör den vad dokumentärer inte kan göra.

I ett land med en till två filmproduktioner per år är det förståeligt om filmarbetare känner ett visst prestationstryck. Den bosniska regissören Ines Tanović – också bekant genom Göteborgs filmfestival – förklarade i en intervju nyligen att det är ett tungt ansvar. Som filmskapare känner hon att man har en skyldighet att skildra allt som har hänt under de senaste tre decennierna, en ambition som framträder väldigt tydligt i Žbanićs, Aida Begićs med flera bosniska regissörers filmer. Att det endast görs en till två filmer per år gör också att publiken förväntar sig filmer som lyckas täcka en rad olika ämnen. Folkmord, krigsförbrytelser, våldtäkter, men också tiden före och efter kriget samt en kontextualisering av det internationella samfundets roll. Det intressanta är att Quo Vadis, Aida? faktiskt klarar av att omfamna alla dessa narrativ, utan att vara splittrad. Samtidigt främjar filmens fokus på Aida en allmängiltig berättelse, som inte förvandlas till en kollektivistisk pamflett.

Filmens berättande och stilelement kompletterar varandra på ett ypperligt sätt. Kameraarbete, scenografi och kostymer, redigering, ljud, mise-en-scène. Filmens skådespeleri är också imponerande intensivt, och gestaltar allt från Ratko Mladićs blodtörstiga megalomani till det nästan meditativa lugn och acceptans av det egna ödet som Aidas make uppvisar.

En rörlig kamera känns som ett spöke som utan ett ljud vandrar genom folkmängden, betraktar händelserna runt omkring och ger en överblick av galenskaperna. Kameran är dynamisk men inte hysterisk, den är under nästan hela filmen i nivå med människorna. Under en scen reser den sig ovanför dem för att visa en adekvat bild av tragedins skala. Men även den rörelsen införlivas i berättelsen och har ett dramaturgiskt alibi, nämligen Aidas sökande efter sin familj i ett hav av människor.

Klippningen är följsam och engagerande men utan förstärkande melodramatiska klichéer. Ibland förvandlas filmen till en existentiell thriller, men återigen undviks det överflödig exploatering. Nästan ingen musik finns med. Ljudmässiga och visuella kontraster ”förenas” mästerligt i scenerna som visar serbiska civila som sitter i lugn och ro på sina balkonger och dricker kaffe, medan avrättningar pågår för fullt bara några hundra meter därifrån. Det är scener som med känslodrabbande tydlighet visar hur vardagen skilde sig åt för olika etniska grupper under några julidagar i Srebrenica.

Quo vadis, Aida? (2020)

Quo vadis, Aida? (2020)

Vi ser inte heller ett enda mord utföras framför kameran. Rutinmässiga avrättningar sker, men utanför bild. Vi kan bara ana dem. I vissa scener skildras soldater som tar med sig offren bakom en fasad. Sekunden senare hörs skottljud och de fortsätter sin jakt på bosniakiska män. Någon skulle antyda ondskans banalitet i dessa scener, även om det inte finns något banalt i det onda som pågår här.

Žbanić skildrar livskampen med tilltagande desperation. I början försöker Aida rädda så många människor som möjligt. När situationen förvärras måste hon omdefiniera sina val, vilket slutligen leder till att hon ber om att åtminstone rädda en av sönerna. Scenen är brutal och skissar fram moraliska dilemman som ingen skulle vilja ställa sig inför.

Filmen berör också den utbredda användningen av lokala kulturcentra som platser för massmord under Bosnienkriget. I många fall handlade det om att dessa kulturcentra – byggda under socialismen – hade stora salar där många människor kunde få plats. Den perversa förvandlingen av lokala teaterscener, biografer och kulturhus till platser för massmordsritualer är påtaglig i en av filmens nyckelscener, en massavrättning i en biograf. Žbanić väjer dock för det spektakulära och chockerande. Att visa avrättningar kan även i pacifistiska filmer leda till oönskad fetischisering av våld, men i Quo vadis, Aida? förekommer ingen estetisering av dödandet, varken genom att visa offren i ett melodramatiskt skeende eller genom att skildra förövarnas sadism och övergrepp. Åskådaren får själv föreställa sig dödsögonblicket.

Jag anser att Quo vadis, Aida? är den bästa filmen Jasmila Žbanić har gjort. Trots så många potentiella fallgropar lyckas hon balansera estetik och etik, utan att förlora i kvalitet.

Filmens slut visar en potentiell framtid för Bosnien och Hercegovina. Aida är tillbaka i Srebrenica, kriget är över, nya benen grävs upp för varje dag. På en skola uppträder barn med dikter och andra texter. De ömsom blundar, ömsom håller ögonen öppna. Det är upp till den nya generationerna att bestämma sig vilka vägar de vill ta, verkar Žbanić vilja säga. Blunda eller ögonen öppna för det förflutna och för framtiden.

Dessvärre har Quo vadis, Aida? redan blivit en illustration över att dagens Bosnien inte är redo att blicka bakåt: filmen visas inte i den bosnienserbiska delen av landet. Det finns fortfarande politiska krafter som föredrar att titta bort och skymma sikten för filmer som berättar om skulden efter Srebrenica.

Annons