Thomas Anderson (Keanu Reeves) är spelutvecklare. Han är hjärnan bakom The Matrix, ett världsberömt actionspel som han programmerar för techjätten Deus Machina. Varje kväll, innan läggdags, sväljer han ett blått glänsande piller med lite vatten.

Upptakten till The Matrix Resurrections känner vi igen från originalfilmen som kom ut för drygt tjugo år sedan. Anderson lever ett tomt, riktningslöst liv. Ögonen är två tomma gluggar som, oviss om den intrikata robotkomplott som styr verklighetens källkod från bakom en marmeladgrön digital slöja, glor ut på den egendomligt enformiga världen. Men så dyker ett gäng blåhåriga rebellhackare upp, beväpnade till tänderna med kulsprutor och bärbara datorer, och erbjuder honom det röda pillret. Medicinen som slutligen ska väcka honom ur det falska medvetandet.

Resurrections lägger sig någonstans mellan nostalgi och ironisk metakommentar. Det är en nystart på serien, visst. Det finns otvetydiga indikationer på att detta troligen kommer att bli ett par filmer till. Men Resurrections är mer än bara ett försök att mjölka fans. Reeves är rynkig, gråsprängd och något lönnfet. Han ser precis ut så som han har sett ut på de pressevenemang som han dykt upp på för att lansera det polska actionspelet Cyberpunk 2077: långt hår, slarvigt trimmat skägg, kavaj och jeans. Han är inte Neo – han är Keanu Reeves. I en snabb inklippsbild, som även dyker upp i trailern, ligger han i badkaret med en gul gummianka på huvudet. Det finns en avväpnande humoristisk ton som gör att Resurrections, till skillnad från likvakan som var originaltrilogin, faktiskt går att ta på allvar. Kärleken mellan Neo och Trinity (Carrie-Anne Moss) är filmens drivkraft, något som bara blir mer gripande när båda har lagt ungdomen bakom sig. Stundom, när Neo halkar runt och inte lyckas utföra sina typiska moves som universums mäktigaste krigare, känns det som att Reeves just har klivit av inspelningsplatsen till stonerkomedin Bill and Ted faces the music (2020).

För några veckor sedan kom spelet The Matrix Awakens ut. Spelet var en avancerad demonstration över vad för typ av bilder nästa generations grafikmotorer klarar av att generera. Flera klassiska scener ur originalfilmen hade återskapats. Det gick, även om man spelade upp originalscenerna bredvid, inte att skilja datorsimulering från film. Resurrections hade kunnat utnyttja grafikdemon till att göra någon billig poäng om vår digitala kulturs snabba takt. Snarare finns den med i bakgrunden, som en fiktionens navelsträng som suger näring från verkliga livet. Kanske är det just det spel som Neo har utvecklat?

Resurrections slänger, tack och lov, inte gymnasiala tolkningar av Baudrillards teorier om simulation och simulakra, den första filmens claim to fame som intellektuell, i fejset på actionknarkaren. Kanske är den ironiska inramningen, som inte minst upprätthålls av den roliga Yahya Abdul-Mateen II i rollen som den nya Morpheus, en reaktion på att filmernas filosofiska inramning har blivit incel-rörelsens världsåskådning?

Nej, detta är Matrix som har kommit ur barndomen (The Matrix), de rebelliska tonårsåren (Reloaded) och den ferrarriköpande medelålderskrisen (Revolution). Resurrections vet att den är trams och den har självförtroende nog att flina med i fånigheterna.