En otämjd vildhäst, en prålig fasan i skottlinjen, en modern Anne Boleyn. Liknelserna som omger prinsessan Diana är otaliga i Pablo Larraíns Spencer, vars titel refererar till huvudpersonens efternamn innan hon gifte in sig i filmens kungliga ormgrop av illvilja. Handlingen utspelar sig under en koncentrerad julhelg på ett av den engelska kungafamiljens lantliga slott, där alla förväntas låtsas som ingenting medan sensationslystna fotografer stryker runt på ägorna. Prins Philips otrohet är vid det här laget en välkänd hemlighet, och för att hålla den alltmer oregerliga Diana i schack har hovet kallat in en samvetsgrann militär i Timothy Spalls strama gestalt. Allt handlar om att visa upp en putsad fasad, där kungafamiljen lajvar myshelg medan prinsessan närmar sig sammanbrottets rand.

Berömda människors levnadsöden utgör en outsinlig källa till material för biopic-genren, som inte minst de senaste åren haft en konstant hög närvaro på biorepertoaren. Från John Hustons Målaren på Moulin Rogue (1952) till Steven Spielbergs Lincoln (2012) och vidare, är filmhistorien också full av exempel på hur dessa biografiska skildringar hör till välrenommerade filmskapares absolut träigaste och mest oinspirerade alster. Tvånget att hålla sig till historiska fakta parat med en paradoxal drift att stöpa alla dessa ”unika” livsberättelser i samma dramaturgiska form, gör det allt för ofta till en utdragen plåga att följa känd person X:s liv från vaggan till graven. I sin likriktning skiljer sig genren i allmänhet inte nämnvärt från de serieproducerade superhjältefilmer som oftast får stå i skottgluggen när kritik framförs mot filmbranschens besatthet vid beprövade koncept.

Som alltid finns det förstås en mängd undantag till denna regel om biografifilmens uselhet. Straub-Huillets Chronik der Anna Magdalena Bach (1968), Peter Watkins Edvard Munch (1974) och Paul Schraders Mishima – ett liv i fyra kapitel (1985) är bara några exempel på filmer som prövar alternativa grepp och strategier för att närma sig en berömd individs levnadshistoria. Även om Spencer inte går fullt lika långt som dessa i sin experimentlusta, är det i alla fall glädjande att kunna konstatera att den chilenske regissören Pablo Larraín fortsätter att leka med såväl form som fakta i efterföljden av Jackie och Neruda – hans båda okonventionella biopics från 2016. Här har han tillsammans med manusförfattaren Steven Knight framför allt tagit fasta på sin huvudpersons känslomässiga sammanbrott, och utifrån detta spunnit en väv av psykologiskt drama med surrealistiska inslag och skräckgotiska övertoner. Diana äter upp ett förhatligt pärlhalsband och spyr ut sitt maginnehåll i toaletten, och vandrar över dimmiga nejder mot sitt gamla barndomshem, numera förvandlat till ett förfallet kråkslott.

Diana är alltså plågad och labil, men också bitsk, lekfull och humoristisk. Mycket av framgången med denna sammansatta karaktär hänger på Kristen Stewarts insats i huvudrollen. Valet att rollbesätta en brittisk prinsessa med en amerikansk skådespelerska är säkert inte okontroversiellt i alla läger, men framstår i slutändan som inspirerat. Till skillnad från Natalie Portmans verklighetstrogna gestaltning av presidenthustrun Kennedy i Jackie – där hon inte minst lyckades fånga dennes märkliga diktion – förhåller sig Stewart här friare till förlagan. Liksom alltid får man alltså en hög dos av hennes typiska ryckigt spända kroppsspråk och karakteristiska minspel. Som gestaltning av psykisk påfrestning och frihetslängtan är det gripande.

I övrigt sticker Spencer framför allt ut genom att vara en film fylld av excesser som tydligt prioriterar stämning framför story. Mjukt vindlande åkningar längs slottskorridorer, kypare och kockar i välkoreograferade rörelser, ett överflöd av färger och inredningsdetaljer; denna visualitet paras här med Jonny Greenwoods högst påtagliga musik, som snyggt blandar klassicistiska stråkar med jazzinslag. Därtill innehåller den sprött klingande ljudeffekter som uppfattas olika beroende på kontext – i ena stunden tycks det vara ljudet från skedar som slår i  kungliga skålar med nässelsoppa, för att i nästa ackompanjera något av den mördade 1500-talsdrottningen Anne Boleyns spöklika uppdykanden. Ingenting tycks vara för mycket för detta sammelsurium av effektfulla bombasmer, drabbande känslor och tomma poser – en blandning som trots sin ojämna kvalitet helt klart är att föredra framför genrens vanliga leverans av förutsägbara sömnpiller.