Så här ser moralpaniker ut, oavsett om de handlar om jazz, rock, skräck, dataspel. Barns välmående används som förevändning för att förfasas över något man i grunden inte förstår. Oförståelsen leder sedan till att man avfärdar publikers potentiellt olika läsningar. Jag skriver publiker eftersom det finns många olika målgrupper som har olika sätt att läsa. Publiker kan dessutom välja att ta del av något och vara kritiska samtidigt, tro det eller ej. Unga människor har förmåga att nyanserad mediekritik, även om det förstås kan finnas problem med avkontextualiserat innehåll som sprids snabbt online.

Jag har själv skrivit om sociala mediers ansvar när det gäller mordet på Einár, inte minst allt ofiltrerat content som Instagram, Tiktok och andra sociala plattformar serverade timmarna efter hans död. Många unga kunde se Einár ligga livlös på marken och en del kommenterade roat bilderna av den döde pojken. Uppenbarligen måste sociala medier skärpa sig i frågor som rör våld, mobbing och sexism. Men det gäller inte bara plattformer som riktar sig till unga – även äldre användare har ibland svårt att skilja på vad som bör spridas och vad som inte bör delas vidare. Alla vi bidrar till meningslösheten och meningsfullheten i sociala medier, men det är så klart mycket enklare att skylla på andra.

Men nu har alltså Expressens Jens Liljestrand tillbringat en dag på Tiktok och levererat sin dom: det är ett monster som äter upp våra barn. Men en dag på en så stor plattform säger ingenting om någonting – urvalet är helt enkelt för litet. Visst kan videor handla om näsporer, men de kan också handla om snubbar som dricker juice och lyssnar på Fleetwood Mac, om gitarrövningar, kattvideos, snuttar ur populära filmer, parodier. Det är med andra ord ganska plumpt att tro att man själv fått ett rimligt grepp och hum om innehållet efter att man vistats på en gigantisk plattform i 24 timmar – samt anta att alla som använder är okritiska. Sociala medier utgör knappast de enda formativa delarna i vare sig våra eller barnens liv. Barn lär sig om livet från många olika håll.

Jag reagerade även på Liljestrands anmärkning om att vissa snuttar inte handlar om någonting. Här kunde det vara på sin plats att historisera bruket av rörliga bilder, men jag nöjer mig med att påpeka att många viktiga avantgardistiska verk inte handlat om någonting. Minns Warhol filmade sovande människor i timmar. Varför tilltalar vissa filmer eller klipp en viss publik? Ibland kan det just bero på att det tycks saknas narration eller dramaturgi.

Att Tiktok är kinesiskt har inte undgått någon. Men finns det några ”rena” plattformar? Yanis Varoufakis kallar internetplattformar för techno-feodalism eftersom vi som använder dem i stort sett är livegna och hjälper till att både berika plattformägare genom att informera dem om våra vanor och liv.

Med det sagt så menar jag varken att innehåll på Tiktok eller plattformen i sig är problemfria. Snarare att ”det är komplicerat”, som det så fint heter på en annan metaplats. Långsamt har vi gett upp fler och fler friheter för att kunna ägna mer och mer tid på sociala medier. Vi fyller dem med innehåll och vi bör vara självkritiska, inte enbart anklaga den kinesiska staten för att lura oss i något. Den tackar knappast nej till informationen, men det gör inte heller Zuckerberg, Bezos eller någon av de andra techno-herrarna. Men antingen kämpar vi mot alla eller så slutar vi låtsas att vissa är bättre än andra. Inget blir i alla fall bättre av att rabbla fördomar om ungdomar och rörliga bilder.