Margareta Vinterheden och Alf Israelsson långfilmsdebuterade med Gruvstrejken 69/70 (1970), som redogör för storstrejken vid malmfälten i Kiruna, Malmberget och Svappavaara. Tillsammans med Lena Ewert och Lars Westmans Kamrater, motståndaren är välorganiserad (1970) utgör filmen en central dokumentation av dessa händelser. Bägge ingår i Folkets bios oumbärliga Gruvboxen från 2008.
Vinterheden var uppvuxen i en gruvarbetarfamilj i Malmberget och kände väl till miljön hon skildrade. Spelfilmsdebuten Man måste ju leva… (1978) är en naturlig fortsättning på berättelsen om den svenska industrin. Till grund ligger ett intervjuunderlag där arbetare vid företag som Volvo och Algots svarat på frågor om ”jobbet, livet och facket”. Tidsandan utmärks av centralisering, globalisering och tandlösa fackombud. Det dokumentära underlaget ackumulerades sedan till berättelsen om Nils, som tvingas flytta söderut när sågen läggs ner i den norrbottniska hemorten. Han blir ett ansikte för flyttlasspolitiken och den pågående avfolkningen av Norrland.
Filmen är strukturerad kring ett antal bilresor mellan arbetet i Stockholm och familjen i norr. Under en av dessa turer tvingas han stanna vid en järnvägsbom och snällt invänta en oändlig karavan av LKAB:s södergående malmvagnar. Sådan är filmens prosaiska bildpoesi, där stansmaskinens smatter stämmer in i den vemodiga melodin från ett halvtaskigt dansband nere på ölsjappet. Den pastorala skönmålningen av ett ospecificerat Norrland står i bjärt kontrast till synen på huvudstaden. Miljonprogrammens alienation beskrivs med tidsenlig deppighet, vilken idag mest framstår som lite mysig. En trött strippa dansar till djävulens musik, Abbas ”Dancing queen”, och återkommer efter framträdandet i morgonrock och frågar om någon i publiken har en cigg. ”Du är från Västerbotten va?”, frågar Nils, som lyckas urskilja något provinsiellt i hennes stockholmska.
Det är samtidigt snålt med norrlänningar på rollistan. Stig Engström försöker tappert förse sin Nils med någon form av dialekt, andra gör sig inte ens det besväret. Detta faktum tvättar bort ett uns av filmens annars ganska moderna hybridkänsla. De utomsvenska gästarbetarna representeras emellertid med passande brytningar av Eduardo Montes och Marja Packalén. Trots filmens brister, samt en ganska oengagerad otrohetshistoria, är Man måste ju leva… ett ovanligt rättframt stycke svensk arbetarfilm. Finansieringen med banklån och ideellt kollektivarbete möjliggjorde en oförställd bild av Sverige igår, i sorgflor över välfärdens nedmontering.
Man måste ju leva… visas på Cinemateket i Stockholm den 30 januari.
Läs också: Explosiv arbetarskildring i Lars Molins långfilmsdebut
