fbpx
Kritik & essä Joni Hyvönen, 9 november 2021

Världens värsta människa fångar Osloprivilegier med filmisk passion

Världens värsta människa (Joachim Trier, 2021)

Joachim Trier avrundar sin Oslotrilogi med en romcom av det slag som brukar komma från New York. Den handlar om välmående Oslobor, utspelar sig på platser ur någon Norwegianreklam, men är också en festdikt till filmkonsten. Joni Hyvönen skriver om en tidsmaskin där kärleken är evig.

Det är någonting kusligt bekant över Joachim Triers Oslo. Operahuset, Barcode, Frognerparken, Blindern. Platser som tycks ha plockats ur turistbroschyrer och dokumenterats i en reklamfilm för Norwegian. Som om endast filmen kunde göra rättvisa åt den nordiska monumentaliteten, Oslos polerade yttre uppfångad i en 4-, 5- eller 6K-upplösning som får allt det bekanta att anta smått fantastiska former, bländande som ljuset under ett kirurgiskt ingrepp. Vi har sett allt detta tidigare, men bilderna etsar sig likväl fast på näthinnan.

I en central scen i Världens värsta människa, Triers avslutande del i en löst sammansatt Oslotrilogi, lyckas huvudpersonen att frysa tiden, få alla människor och all trafik att bokstavligen stanna i steget. Alla förutom hon och den man hon fått upp ögonen för.

Julie (Renate Reinsve) är en 29-årig medicinstudent som en dag bestämmer sig för att läsa psykologi strax innan hon inser att hon egentligen är konstnärligt lagd, varpå hon satsar på att bli fotograf. Hon hoppar mellan utbildningar på samma sätt som hon hoppar mellan förhållanden. Hon är på drift i en stad med för många valmöjligheter.

Efter att ha flyttat ihop med serietecknaren Aksel (Anders Danielsen Lie), en man i 40-årsåldern som ger henne den stabilitet hon saknar men förväntar sig också att de ska skaffa barn, och det vill inte hon, eller rättare sagt vet hon inte vad hon vill, så träffar hon en annan man, den mer impulsive Eivind (Herbert Nordrum) som hon är på väg till när Oslo stannar upp.

Det är en kongenial scen i en film som annars är mer jordnära, en romantisk komedi av det slag som brukar utspelas i New York. Om Världens värsta människa ter sig som ny mark för den vanligt allvarsamme Trier så är det när Julie sätter hela Oslo i pausläge som Triers handlag tittar fram, den punkt där förbindelserna till trilogins första filmer framträder. När Phillip och Kari i Reprise (2006) reser till Paris för att återuppleva en tidigare resa försöker Phillip ta ett slags mentala bilder genom att sluta ögonen. När Anders i Oslo 31 augusti (2011) står med ett sällskap vid en ekopunkt i Frognerparken sluter han ögonen på samma sätt som Phillip gjorde i föregående film, båda två spelade av Anders Danielsen Lie. Och när Julie i Världens värsta människa fryser tiden vill hon i likhet med Anders fly från ett liv som stagnerat, i en scen vars tidsbrott i lika hög grad påminner om Triers övriga filmer – som slowmotionsekvenserna i Louder than bombs (2015) eller den plågade unga kvinnans förmåga i Thelma (2017) att få människor att försvinna med blotta tanken.

Som så många i Triers filmvärld vill Julie upphäva tiden, hon vill ha både Aksel och Eivind, kanske mest Eivind, i alla fall just nu, för som scenen visar har förälskelsen en förmåga att få allting annat att upphöra, och det är bara du och jag på gatorna i Oslo, för alltid.

Men det är någonting som aldrig kan förbli, det är vad film så obönhörligt påminner om. Film frammanar en lakun i tiden, en evigt grön värld som likväl måste ta slut.

Världens värsta människa (Joachim Trier, 2021)

Världens värsta människa (Joachim Trier, 2021)

Realism är för det mesta en återvändsgränd. Oslo skulle inte framstå mer ”som det är” om man dygnet runt filmade alla dess gator och interiörer, det skulle inte säga någonting om de tankar, minnen och fantasier som staden också är, dess ”mjuka” delar. De småborgerliga miljöerna i Joachim Triers Oslo må spegla en viss del av landets trots allt välmående befolkningsskikt, men de är i första och sista hand produkter av fiktionen. Därför framstår miljöerna – paradoxalt nog kanske – mer ”realistiska” när Thelma visar sig kunna skära igenom hinnan av klass och fördomar med sina till synes övernaturliga förmågor, just för att Triers upptagenhet vid konflikten mellan inre och yttre ges en starkare fiktiv förankring.

På samma sätt är det enklare att engageras av Julies själskval i Världens värsta människa än av de mer eller mindre arroganta manliga protagonisterna i trilogins tidigare delar, konflikterna passerade via romcom-genrens skära kulörer och mjuka motsättningar. Renate Reinsve är ingenting mindre än ett fynd i huvudrollen. Hon är väldigt mycket inbäddad i varje detalj i filmen, ett med allt som sker, ett med omgivningen, ett med staden. Hon har en kapacitet att skenbart sjunka in i bakgrunden samtidigt som hon kan lyfta oss ur ögonblicket och etablera ett reflexivt nav, ett filmiskt samvete, om man så vill. Man är en åskådare till och medpassagerare i Julies resa, och det är tack vare den energi såväl som de grubblerier som Reinsve ger uttryck för, ibland blott som reaktioner på vad andra gör.

Med Julie har Trier och manusförfattaren Eskil Vogt funnit ett sätt att ta till sig de slutna, kalla Oslomiljöerna som de länge uppehållit sig vid. Staden är sig lik från de tidigare filmerna, nästan för IKEA-ren i Kasper Tuxens ljuslätta foto, liksom det ironiskt-kommenterande soundtracket som väver in Billie Holiday med Harry Nilsson i scenografins flygplatsliknande utbytbarhet; innerstadslägenheter i dämpat kvällsljus, stela släktsammankomster i sommarstugor, ditklistrade leenden i åtsittande klänningar. Folk ler på ett sådant sätt som de aldrig gjort i Triers kylslagna storstadsstämningar. Här finns till och med en mogen berättare som vägleder oss genom tolv kapitel med en tantsnuskröst som är lika delar Carrie Bradshaw som Jane Austen. Och så finns det en mängd smålustiga biroller och utvikningar som inte är fullt så underhållande som Trier skulle önska sig. Allt fortgår med en halvfartsintensitet som lämpar sig för söndagsrepriser.

Anders Danielsen Lie har aldrig varit bättre än som den försmådde serietecknaren vars oväntade öde i filmens senare del för in ett stråk av vemod. På många sätt är det Lies återkommande ansikte som binder samman trilogin. Alla hans rollfigurer går på ett eller annat sätt under i trilogins olika delar. Han står för den som tvingas betala för den skinande fasaden som Oslo döljer sig bakom, det är hans konstnärsfigurer (författare, pianist, serietecknare) som tycks förkroppsliga Knut Hamsuns inledningsord i Osloromanen Svält (1890) om ”denna märkliga stad som ingen lämnar utan att ha fått märken av den”.

Man skulle kunna påpeka att Trier saknar markkontakten hos Hamsuns kringirrande författare, att vi aldrig riktigt känner av hungern eller ångesten hos Triers mycket mer privilegierade Oslobor. Lies rollfigurer visar dock på den högglansputsade ytans undersida.

Inledningsbilden i Världens värsta människa påminner om samma privilegier.

Julie står och röker framför stadssiluetten i aftonklänning, melankoliskt blickande mot en punkt utanför bilden, ut ur Oslo kanske, ut ur världen. De återkommande bilderna av Julie framför Oslos kvällshimmel visar på någon som fastnat i ett mellantillstånd, hur mycket hon än försöker skapa sig en plats i världen. När hon får staden att stanna upp genom en magisk tryckning på strömbrytaren, mitt under ett gräl med Aksel som släcker både ljuset och honom, är det som om hon vill förlänga stunden mellan natt och dag lite till, att slippa förhålla sig till världen genom en mirakulös allt-i-ett-lösning. Som att frysa ner solen.

Världens värsta människa (Joachim Trier, 2021)

Världens värsta människa (Joachim Trier, 2021)

Joachim Triers Oslobor svävar lätt ovan marken. De är pliktskyldigt festklädda, med huvudet lite på sned och blicken fäst mot en solnedgång som dröjer, den dröjer och dröjer i horisonten av höghusens likgiltiga perfektion, dessa monument åt en civilisation vars ideal tornar upp sig överallt men som invånarna inte är kapabla till att mäta sig med, upptagna som de är av sina små kärleksaffärer och rollspel, eldflugor i en evig skymning.

Att det inte finns någon egentlig handling i Världens värsta människa känns igen från andra stadsskildringar med staden som den egentliga huvudpersonen, som ett ständigt skiftande panorama av livskonstellationer där alla berättelser sammanfaller i en enda. Det ger Oslos ambiens av folk och fester ett sammanhang samtidigt som det skapar känslan av att alla är fångar i ett större drama som de själva är oförmögna att förstå sig på. Bara staden vet.

Men är detta den bild som bäst stämmer överens med Oslo?

Det här är en turistvänlig trilogi förpassad till de presentabla stadsdelarna, befolkad av rollfigurer vars klassbakgrund kan göra skäl för sina välsorterade bibliotek.

Triers Oslobor har för mycket tid och för många neuroser för att på allvar binda sig vid någonting, de driver bland nattliga utomhuspooler och främmande fester, alltid som oinbjudna gäster men aldrig förnekade inträde. Alla känner alla. Ingen behöver söka sig till nya miljöer eftersom deras sentimentala GPS alltid är inställd på västkanten. Det här är inte Romsås där alla utlänningar har fördragna gardiner. Och det är definitivt inte Holmlia eller Stovner som under några år varit det närmaste Oslo kommit problemområden. Nej, det här är en turistvänlig trilogi förpassad till de presentabla stadsdelarna, befolkad av rollfigurer vars klassbakgrund kan göra skäl för sina välsorterade bibliotek.

Den finkulturella filmen har alltid haft en anstrykning av borgerlighet över sig. Auteurbegreppet svävade under 60- och 70-talet ovan verkligheten i dess högre strävan efter ”konst”, och är kanske skälet till att arbetarklassen lyste med sin frånvaro i filmerna. När den väl syntes till var det via den utomståendes exotiserande blick som inte minst Pier Paolo Pasolini gav prov på i sina romantiserade ”ragazzi di borgata”, unga förortspojkar. Även om Trier inte har några Tarkovskijansatta anspråk på högre medvetandeplan fylls hans filmer av ett snarlikt intellektuellt möblemang, enkelt att datera och spåra till föregångarna. Men man är aldrig helt säker på om man hittat rätt schäslong att sträcka ut sig på. Samhället har förändrat sig till den grad att Trier verkar ha svårt att veta vilket ben han ska stå på.

Varför omhuldas han då som en norsk auteur? Trier är knappast omedveten om klassaspekten i sina filmer. Julie i Världens värsta människa kunde sägas vara ytterligare en personifikation av vad Trier sa i en intervju med Finn Skårderud i Aftenposten 2011: ”Den dubbla skammen i Norge i dag är att vi skäms för att inte lyckas, samtidigt som vi skäms för att misslyckas mitt i vår lyx och trygghet.” Hos Trier handlar skammen ofta om en motsättning mellan omgivningens krav och ens egna val, vilken han är bra på att gestalta med visuella medel. Trier varvar auteurambitionerna med en igenkännbar vardagsjargong som gör att filmerna aldrig är så svåra som de kunde vara och inte heller så lättsmälta som de ger sken av. Scenen i Världens värsta människa där Julie och Eivind försöker se hur långt de kan gå utan att vara otrogna mot sina respektive, bland annat genom att blåsa cigarettrök i den andras mun, kunde till och med jämföras med Jean Genets enda film Un chant d’amour (1950).

I Genets kortfilm är detta ett erotiskt laddat ögonblick mellan två fångar. I en sekvens blåser den ena fången in cigarettrök genom ett hål i väggen som fången på den andra sidan andas in. En annan drömliknande sekvens visar hur den andra andas in röken ansikte mot ansikte på ett sätt som för tankarna till scenen hos Trier. Både Louder than bombs och Thelma innehåller poetiskt bländande scener med likaså enkla medel – i den förra en häpnadsväckande bilkrasch i slowmotion, i den senare en mängd tidsförskjutningar när Thelma får saker och ting att gå sönder strax innan skärvorna upplöses utan spår. Det är inte heller svårt att påminnas om Nicolas Roeg vars visuella ögonblicksassociationer tycks föregripa händelser innan de sker, som små inskott av intuition och aningar. Triers och Vogts produktionsbolag är också döpt efter Roegs Rösten från andra sidan (Don’t look now, 1973) medan ett kapitel i Triers senaste film heter likadant som den brittiske filmskaparens Bad timing (1980). När Julie andas in cigarettröken från Eivind är det som om Trier och Vogt andas in sina föregångares spår, alla dessa filmer man inte ser utan att ha fått märken av dem.

Det är dessa sekvenser som sätter sig i minnet, till synes obetydliga tillägg vars detaljdjup är extremt smittsamt. För det finns sällan någon riktig framåtrörelse i Triers filmer, i stället är det de visuella brotten som driver berättelserna åt andra håll än de givna.

Världens värsta människa (Joachim Trier, 2021)

Världens värsta människa (Joachim Trier, 2021)

Är det längre gångbart med den typ av storstadsromantik som Joachim Trier tyr sig till? En gång i tiden stod staden för allt det moderna och nya som kanske bara existerade för stunden men som lockade i sin flyktighet. Även när staden var en dystopisk cyberpunkdegel tycktes det vara svårt att värja sig mot dess framtidslöften. I och med att de högteknologiska 2000-talsstäderna tagits över av medelklassen har det nya ersatts av en bekväm simulation av modernitet, synligt i det självklara sätt som kärleksrelationer sköts via nätet eller uppgår till den helt igenom datoriserade affären i Spike Jonzes Her (2013). Att Trier så gott som undviker teknologin i Världens värsta människa gör att stadsskildringen framstår mer Woody Allen-gammeldags än vad den är. Frågan är om man kan skildra kärlek i en modern storstad utan dejtingsajter? Frånvaron av teknik förstärker känslan av att Triers urbana medelklass höjer sig ovan världsliga problem. Hur tidlös eller allmängiltig filmens kärleksberättelse än är så är den smått distanserad. Sannolikt hade filmen också varit starkare utan trilogin till stöd. Den behöver egentligen inte dess stadsvyer av spörsmål och sammanhang.

Frågan är om man kan skildra kärlek i en modern storstad utan dejtingsajter? Frånvaron av teknik förstärker känslan av att Triers urbana medelklass höjer sig ovan världsliga problem.

Med två timmars speltid är Världens värsta människa för utdragen. Vi rör oss aldrig riktigt någonstans efter att Julie lämnat sin första pojkvän. Man skulle kunna hävda att Trier inte går tillräckligt långt, att filmen varken är tillräckligt radikal eller så publikfriande som den kunde vara. Julies Osloresa slutar i en positiv ton med en scen lånad från en genomsnittlig amerikansk dramedi, lite som en nödlösning: se, det blev någonting av Julie ändå.

Men det visar på Triers register som filmskapare att han lyckas göra en uttjatad genre till en energisk, passionerad och till och med melankolisk påminnelse om möjligheten att inte välja. Julie säger det rakt ut i en scen när Aksel försöker förklara att hennes vankelmod är ett uppror mot hennes distanserade far, varpå hon protesterar: jag vet inte vad som driver mig, jag vet inte vad jag vill, varför jag är som jag är, och är det så dåligt då? Om Oslotrilogin började med en klar plan, ”Det är nu det börjar, eller hur?”, som en av författarna säger i Reprise medan de släpper ner sina manus i brevlådan, så handlar filmerna om förlorade illusioner. I egenskap av den klassiska komedikaraktären som kan få allt utom det hon egentligen vill, eftersom hon inte vet vad det är, visar Julie på att ”det” likväl inte riktigt börjat, och mer än en helhetlig trilogi framstår den som ett preludium i väntan på livet.

När Julie får allt att stanna upp som en ställföreträdare för regissören, därtill med en äldre dubbelgångare som berättarröst, gestaltar hon den trierska impulsen att övervinna tiden, en impuls som i grunden endast är möjlig på film, som är specifik för film.

Julie vet kanske inte vad hon vill, men filmen vet det. Filmen är en krypta för oförenliga önskningar, en behållare för tid som flytt, en tidsmaskin där kärleken faktiskt är evig.

Läs också: Osloskildringen Gritt balanserar mellan klyscha och radikalitet

Annons