fbpx
Kritik & essä Oscar Westerholm, 2 december 2021

Benedetta drar ner byxorna på den patriarkala kyrkan

Paul Verhoeven är på sitt allra mest rabulistiska humör i sin biografiska film om den italienska nunnan Benedetta Carlini. Det är en vacker och välgjord film, om religiösa grubblerier och kroppsliga frestelser. Oscar Westerholm har sett den.

Benedetta inleds med att en man får fågelbajs i ögat. Någon minut senare tänder en flinande gycklare eld på sina fjärtar inför en skrålande publik. Vi behöver därefter inte vänta särskilt länge på att få se hur några nunnor använder en träskulptur av jungfru Maria som massagestav. Visst är en 83 år gamle nederländske provokatören Paul Verhoeven på sitt allra mest rabulistiska humör i sin biografiska film om den italienska nunnan Benedetta Carlini (1590–1661) som på grund av sin homosexualitet ofta hade inkvisitionen i hälarna.

Benedetta (som ung: Elena Plonka) flyttar som barn till ett kloster i Toscana för att bli nunna. Redan första natten är hon med om ett mirakel: när hon sömnlös knäböjer framför en madonnastaty välter den över henne. Men efteråt är hon, trots att den tunga stenstatyn borde ha gjort köttfärs av hennes lilla kropp, helt oskadd. 18 år senare är Benedetta (som vuxen: Virginie Efira) en av klostrets mest fromma nunnor, ja, hon påstår till och med att hon har gift sig med Jesus i en uppenbarelse. Men när den fattiga Bartolomea (Daphne Patakia) söker fristad i klostret drabbas Benedetta av svåra kval. Hon vill vara trogen sin äkta make uppe bland molnen, men hon kan på samma gång inte förneka sin köttsliga åtrå till den mycket vackra Bartolomea. Abbedissan Felicita (Charlotte Rampling), som redan från början har varit skeptisk till Benedettas överdrivna fromhet, tar tillfället i akt åt att börja vända och vrida på varenda sten i nunnans förment kyska liv. Samtidigt fyller digerdöden hela Europa med svarta sprickfärdiga varbölder.

Benedetta är en vacker och välgjord film, med subtilt regisserat skådespeleri (Efira, Patakia och Rampling är alla strålande) och musik som ligger som ett gnistrande täcke frisk morgondagg över det linjalprecist komponerade fotot. Men bakom den fariseiska arthouse-ytan kikar samma sliskiga kåtauteur fram som har spetsat världen med Spetters (1980), Basic instinct (1992) och Showgirls (1995). Benedetta har definitivt mycket gemensamt med Bresson och Bergman; merparten av dess dryga två timmar långa speltid går åt till att försöka bena ut religiösmetafysiska grubblerier om synd och skam inför sin egen kroppslighet. Jag hittar dessutom spår av Carl Theodor Dreyers Ordet (1955) i filmens ambivalenta skildring av Benedettas reinkarnation efter att hon, mitt under en eldfängd predikan, faller omkull död framför en folkmassa. Tvetydigt eftersom Ramplings priorinna själv brottas med djupa religiösa kval och väljer att betrakta Benedetta som en enkel bedragare, trots att den lokala biskopen vill få det till att Benedetta ska helgonförklaras. Men varför är hon abbedissa om hon nu inte längre tror? Det är väl den makt en kvinna kunde göra anspråk på. Verhoeven fäller inte någon dom. Bevekelsegrunder är flytande, relativa.

Benedetta (2021)

Benedetta (2021)

Bland alla dessa intriger på klostret, som till slut drar ner samtliga inblandade i ett bokstavligt talat förpestat fördärv, kan man även hitta dna-svulster från mindre helgonförklarade angelägenheter som Giulio Berrutis thrillerrysare Killer nun (1979) och Joe D’Amatos erotiska Convent of sinners (1986). Scenerna där Bartolomea inleder Benedetta i frestelse är tidvis känsliga och prövande, försiktiga och kärleksfulla, för att helt plötsligt slå över till något som man bara hittar genom att tråla fetischvideos på Pornhub. När också misstankar om att den kontroversiella nunnan troligen har fejkat sin stigmata börjar flyta upp till ytan kallas den ständigt av svett blänkande apostoliske nuntien Alfonso (Lambert Wilson) in för att se till att guds lag följs till punkt och pricka i klostret. Alfonso, som verkar drypa ondska ur sina vidgade ansiktsporer, blir till en sinnebild för hur den patriarkala kyrkan kontrollerar kvinnors begär, lite som hur den våldtagande grannen i Elle (2016) kontrollerar kvinnorna i sin omgivning med ett ständigt närvarande hot om våld under den borgerligt korrekta ytan. Nuntien syns själv flera gånger hänge sig åt njutning utan några omedelbara tankar på Guds rike; han glufsar i sig mat, blänger på en gravid kvinnas svällande byst eller låter sina håriga ben masseras av Benedetta själv. Men också han, liksom Ramplings tvivlande abbedissa, hamnar i ett nytt ljus när han på sin dödsbädd, med kroppen späckad av pestbölder, frågar Benedetta om han verkligen kommer att släppas in i himmelriket.

Verhoeven väjer inte för att, liksom i inledningen, skita publiken i synen. Men lika ofta är den iögonfallande gycklaren en klartänkt samhällskritiker, som här drar ner byxorna på de maktstrukturer som genom historien har tagit sig rätten att bestämma över kvinnors begär.

Annons