fbpx
Kritik & essä Kim Ekberg, 11 maj 2021

Med Gunda har ”Sovjets första vegetarian” lyckats göra sin stora grisfilm

Gunda må vara en berättarmässigt avskalad film, som tålmodigt följer en grisfamiljs livsrytm, men Viktor Kossakovskij sparar inte på visuella krutet. Och med sin lyriska inställning lyckas han återigen med konststycket att besjäla ett potentiellt filmiskt sömnpiller. Kim Ekberg har sett den.

Kanske är det våra genetiska likheter, hur ett grishjärta assimileras i människokroppen, som förorsakat tamsvinets frekvens inom uppbygglig populärkultur. Babe, Fantastiska Wilbur, och inte minst Ulf Stark och Eva Erikssons odödliga Älskade lilla gris. Verk som lärt oss att kött är mord och medfört uppsving för minigrisens husdjursstatus. Gunda riktar sig till en vuxnare publik med svartvitt foto och sävligt tempo. Den största skillnaden gentemot tidigare grisfilmer är hur det antropomorfa perspektivet skalats bort fullständigt. För att framstå tittbar kräver filmen att åskådaren åsido lägger sin mänskliga begreppsvärld, och i stället accepterar Gundas bevekelsegrunder.

Gunda är alltså filmens titelfigur, i den tyngre viktklassen, som redan i första scenen tillökas av en kull oemotståndliga kultingar. Det centrala i filmen är därmed aktiviteter som bökande, krafsande och att ge di. Publiken reflekterar hellre över storleksskillnaden mellan moder och kultingar, än eventuella konflikter inom flocken. I insprängda passager får vi inblickar i övriga delar ur bondgårdslivet, genom en enbent tupp och ett kosläpp.

Ryske giganten Viktor Kossakovskij har ägnat karriären åt fenomenologiskt filmskapande och lyckas återigen med konststycket att besjäla ett potentiellt filmiskt sömnpiller. Självutnämnd som Sovjets första vegetarian har han länge drömt om att göra grisfilmen med stort G. Djurets status i kulturhistorien, språket och religionen ger intellektuell stadga åt en annars fullkomligt upplevelsebaserad film. Montaget består av obrutna tagningar som lämnas okommenterade av eventuell mänsklig narration, utan känslomanipulerande musik- eller ljudläggning. Eller så gott som. I ljudbilden finns faktiskt en oväntad berättarkomponent: varje gång den yttre världen knackar på stian hör vi hoandet av en gök. Huruvida det är fråga om västergök eller södergök kan vi bara gissa av sammanhanget, men detta impressionistiska infall skönjer Kossakovskijs lyriska inställning till objektiviteten.

Men även om Gunda är en berättarmässigt avskalad sak sparas det knappast på något visuellt krut. Initialt oroas jag av hur regissören anammat modernitetens verktyg i form av drönare, kardanriggar, digital panorering och zoomning. Visserligen vore det kanske inte helt etiskt motiverat att skjuta djurrättsfilm på gelatinbaserad råfilm, men det är ovant att se denna genre i ett så blankpolerat tillstånd. Genombrottet Belovy upplevdes förmodligen redan när den kom 1992 som antikverad i sitt rustikt monokroma filmhantverk. Därefter har regissören bit för bit omfamnat teknikens landvinningar. Tishe! från 2003 är exempelvis uppbyggd av ett års dv-material filmat direkt ur lägenhetsfönstret. Senare årens ¡Vivan las antípodas! och Aquarella är maximalistiska digitalpanoraman över naturens majestät.

Utmärkande för Kossakovskijs teknikglädje är att han använder möjligheterna till att fördjupa sig, snarare än att ta avstånd från verkligheten. Med det oändliga hårddiskutrymmet har den tålmodige möjlighet att invänta och infånga ögonblicket då evigheten blottar sig. Som han själv uttryckt det i sina budord till unga filmare: ”Remember that the very best shots capture unrepeatable moments of life with an unrepeatable way of filming.” Därför är det skönt att estetiken trots digitala ansiktslyft fortfarande vilar tryggt på samma subjektiva oefterhärmlighet. Kameran flyter fram i följsam harmoni med grisfamiljens livsrytm med ett smittande lugn. Det känns aldrig som att filmteamet varit i vägen för djurens vardagsbestyr, utan måste formligen uppgått i naturens andning. Inte förrän i den djupt hjärtskärande slutsekvensen söker Gunda kontakt med kameran och biopubliken. Här blir vi rörda, veganer om vi inte redan var det, trots avsaknaden av traditionella berättartekniska härskartekniker. Gunda ger ett förslag på hur naturfilm lika gärna skulle kunnat vara, med samma moraliska sensmoraler. Vi behöver uppenbarligen inte se grisar växa som människor för att förmå bry oss om dem.

Annons