Visst avslöjar det något om ens kulturella hemvist, men nog är jag inte ensam om att förknippa Berlin Alexanderplatz mer med Fassbinders monumentala miniserie än Alfred Döblins modernistiska romanförlaga från 1929? Oavsett konstformspreferens lär ingen ha Phil Jutzis film från 1931 närmast i tankarna.
Döblins nio ”böcker” blev hos Fassbinder fjorton avsnitt, vilka i långfilmisk samtidsuppdatering anno 2020 delats in i fem delar. Namnen och rollfigurerna är ungefär desamma: flyktingen Franz (här Francis ett tag, innan ett slags kolonial namngivning) som vill börja på ny kula, gangstern Reinhold som utnyttjar allt och alla, den prostituerade Mieze som säljer sin kropp men aldrig sin själ.
Kvar från det modernistiska finns det internaliserat svävande och fragmentariska. Den kvinnliga berättarröstens perspektiv är svepande och allvetande, så till den grad att det känns… ja, rätt kört från start. Resan är drömlik på ett sätt som suger in, men med en underton av det till synes – eller höres – predestinerade.
Och så fortsätter det sväva, tills man inser att tiden bara runnit iväg (filmen är drygt tre timmar lång) utan att riktigt landa i nuets jordnärhet. Det känns som att Franz kan vakna upp närsomhelst, eller snarare: man vill att han ska göra det. Måtte det existera ett ljus i den utdragna undergångsspiralen, denna enkelresa mot ett mörker dit endast rödljusdistriktens neonlampor verkar nå.
Filmens Franz är en papperslös flykting från Guinea-Bissau. Som i den värsta sortens neo-noir-fatalism tycks varenda gränd leda till våld, synd och snabba cash. Nystartens Berlin är en urban smutslabyrint. Öppna munnen och få ett piller, räck ut en hand och få ett vapen. Mer än en stadsskildring görs ett montage av den sortens tjackade dekadens som får det att tindra i ögonen på hor- och laddsugna grabbgäng.
Sedan är det självklart skillnad på att skildra och romantisera, men ärligt talat verkar regissören Burhan Qurbani trivas rätt bra i infernot. Åtminstone sett till hur förnedringshandlingar fångas med gott humör. Nog är chansen större att inspirationskällorna heter John Woo, Nicolas Winding Refn och Martin Scorsese än, säg, Fassbinder.
Vidare trovärdigt blir det inte. Inget fel med det: enfärgad och överdriven vulgarisering kan både modernisera och levandegöra, men även för en videovåldsapologet som undertecknad känns det ofta sunkigt. Kvinnorna är porrfantasier av olika slag, så endimensionella att männen i kontrast får framstå som nyanserade, spännande och komplexa. Att Franz inte får upp den i början blir ett mysterium, ett mer passivt svar på Reinholds öppna kvinnoförakt (så fort han legat med kvinnor blir han äcklad och vill bara bli av med dem).
Den osunda relationen mellan Franz och Reinhold, häftigt gestaltad via Welket Bunguês ömsinta kraftpaket och Albrecht Schuchs halvdeformerade neurosmonster, fylls av en underbart obekväm och förbjuden laddning. Där finns klart kreativa ingångar till kroppsligt spel. Männens av- och på-vänskap, den centrala motorn som får en att undra om de ska knulla eller mörda varandra, känns farligare och betydligt mer brännande än gangstervåldet (som blir töntigt för att det framställs som något så tufft).
Ett relationsdrama, då? Nej, inte så mycket som en klassisk uppgång och fall-historia om ännu ett olycksbarn som inte lyckas bli kvitt livets nitlott. Att man sedan svidat om feelbad-effektsökeriet till en sexigt svårmodig, småseg och europeisk ”kvalitetsfilm” gör inte helheten mindre schematisk. Möjligen mer galafin i filmfestivalernas ögon.
Så sent som i november tilldelades filmen toppriset på Stockholms filmfestival, men snarare än Bronshästen borde man kanske tala om den trojanska hästen. För filmen ser läcker ut, men där inne gömmer sig samma gamla skit. Arga män som inte kan låta bli att slåss.
Ja, det kan väl vara härligt det med, men den molokna förlagan till trots känns estetiseringen av misär mest bara daterad. Och rätt långrandig.
