fbpx
Intervju & reportage Sanjin Pejković, 7 maj 2021

Gorki Glaser-Müller: Ingen trodde att han skulle lyckas

Efter att Gorki Glaser-Müller fått samtalet från Patricio Galvez går det snabbt. Inte många dagar senare är de på väg till fånglägret i al-Hawl för att rädda Patricios barnbarn – och göra en dokumentär om processen. Sanjin Pejković har pratat med honom om att göra film i flykten.

2019 får Patricio Galvez besked om att hans dotter Amanda Gonzales och hennes man Michael Skråmo har dödats i Syrien. De hade fem år tidigare lämnat Sverige för att ansluta sig till terrorsekten IS. Paret lämnade efter sig sju små barn. Patricio ser ingen annan utväg än att försöka ta sig till Syrien för att rädda sina barnbarn. Och ringer upp filmaren Gorki Glaser-Müller, som tidigare främst gjort fiktionsfilm, för att få hjälp med att dokumentera processen. Det färdiga resultatet, filmen Children of the enemy, ger en drabbande inblick i en humanitär kris. Jag stämde möte med honom på Zoom för ett samtal om att rycka ut som filmskapare i en räddningsaktion.

SP: Jag tänkte lite på Laura Poitras filmer när jag såg Children of the enemy. Vet inte om du sett någon eller några av hennes filmer? Hon gjorde bland annat Citizen four, om Edward Snowden. 

GGM: Ja, den såg jag för länge sedan. Och så såg jag den igen för ett och ett halvt år sedan kanske, just för den här filmen. 

SP: Precis som många andra följde jag dig och Patricio i sociala medier. Därför visste jag att ni hade lyckats, att han hade hämtat hem sina barnbarn. Men filmen blev ändå en så kallad nagelbitare. Klippningen och berättandet gjorde – precis som i filmen om Snowden – att man fick ont i magen ändå. Men okej, om vi börjar från början. Skulle du kunna berätta om bakgrunden till hela filmen? Hur blev du indragen i berättelsen?

GGM: Jag har varit bekant med Patricio sedan många år. Jag visste att han hade en dotter som hade konverterat och att han inte var bekväm med det, minst sagt. Men han ville inte blanda sig i. Den enda gången som jag tog upp detta med Patricio märkte jag att det inte var läge att prata om det. Det förblev en av många historier man samlar på sig, men inte gör något av. I min strävan att göra fiktion har jag alltid flera berättelser inom mig, många fler än vad man har tid och råd att göra. Men så ringde Patricio mig i mars 2019 och förklarade att han skulle vilja berätta något som skulle kunna vara intressant för mig som filmare, men att vi måste ses eftersom han inte kan ta det på telefon. Jag skämtade med en gång: ”Vad fan har du gjort nu?” Vi var på ett sätt inte så nära kompisar men kände varandra så pass väl att jag kunde skämta med en gång. Jag kände ju inte till denna familjehemlighet med IS och han ville väl därför att jag skulle få reda på allting. Och så träffades vi, han hade haft någon spelning på en mexikansk restaurang där han hade varit trubadur. Och han berättade allting. Det blev så omvälvande att höra hela den tragiska historien. Han berättade också att han inte visste om barnen levde, han hade inga bevis på det. Men Patricio är en väldigt känslosam person och han var helt övertygad om att barnen hade klarat sig och han kände att han måste dit för att hitta dem, rädda dem. Och så ställer han frågan: ”Vill du följa med? Så fort jag fått tillstånd åker jag ner dit. Jag vill att du följer med och dokumenterar det.” Han pratade om att det hela måste dokumenteras för att folk måste få veta. Han hade redan gått igenom tre månader av ångest över att inte få tag på någon. Det är själva bakgrunden till filmen. Jag började filma honom redan dagen efter men då hade jag ännu inte beslutat mig för att åka.

Hela processen kändes jobbig. Jag ifrågasatte mig själv mycket. Jag började fundera på var man kommer ifrån, alltså inte geografiskt, utan kring arvet eller traumat. Vem man är som människa, vad man fick bli som person. Mina föräldrar var med i motståndsrörelsen i Chile. De satte sina liv på spel för demokratin, de ville göra skillnad. För mig har det alltid spelat en stor roll, jag ville också göra något som spelade roll. Och för mig blev det teater först och efter teatern blev det film, där kunde jag göra större skillnad. Helt krasst alltså. Men utan att vara aktivistisk. Bara genom att alltid försöka hitta en bra berättelse och göra bra drama. Under åren har jag förstått att det inte går att göra någon större skillnad. Det handlar om nyanser, om att kanske inspirera människor, ge dem en annan syn på något, ge dem en upplevelse. Så jag slutade med det barnsliga och naiva förhållningssättet att jag kunde förändra något, att man gör film på liv och död. Men det här… Nu var det på liv och död. Och jag såg Patricio, nästan utifrån, och tänkte: ”Här är en människa som är beredd på att göra allt. Är jag beredd på att göra allt för den här historien, som är så viktig att berätta?”

Han ville att jag skulle göra filmen och skapa opinion i frågan, med en gång. Men jag är inte journalist eller youtuber.

Jag var dock tydlig med att jag inte kunde hjälpa honom på det sätt som han kanske trodde att jag kunde göra. Han ville att jag skulle göra filmen och skapa opinion i frågan, med en gång. Men jag är inte journalist eller youtuber, jag är ingen erfaren aktivist som kan klippa materialet snabbt. Det här skulle behöva ta sin tid. Patricio var fine med det. Men för honom var det inte viktigt att det blev en film i slutändan, utan det var just dokumentationen av själva processen. Han var beredd på det värsta. Skulle någonting ha hänt barnen så måste det finnas dokumenterat och lyckades han så skulle det finnas bevis på det. Därför blev det ”branching narrative” – varje händelse förgrenade sig i fem andra händelser och situationer som i sin tur fortsatte förgrena sig ytterligare, utan att jag visste vad det hela skulle leda till. Men det är en annan historia. Väl på plats var jag inte beredd på alla saker som hände. Därför blir jag glad över att du nämner klippningen, eftersom det är vid klippbordet som jag har känt att det behövdes bra berättare. En duktig klippare är ju en duktig historieberättare.

SP: På tal om klippning. Jag fick en känsla under filmens gång att det här hade kunnat bli till åtta stycken helt olika filmer. Det måste ha varit rätt mycket material som du samlade på dig under den här perioden. 

GGM: Jag hade cirka 140 timmar material. Vissa kanske filmar 300 timmar, men här räckte det och blev över. Filmen har krävt tid för reflektion kring vilken av alla berättelser vi ville berätta och hur klippen skulle avspegla det. Det här var som sagt helt nytt för mig. Och de åtta filmerna du pratar om, om en av dem hade varit min version så hade den inte varit lika bra som slutresultatet. Jag märker det nu i efterhand, när jag tittar på mina kommentarer och vad jag tyckte var viktigt då. Jag minns reaktionerna från klipparna: ”Ja, jag förstår att det var viktigt för dig, men det syns inte.” För jag mindes omständigheterna som vissa scener filmades under och jag kunde inte lösgöra mig från dem. Så jag försökte förklara hur och varför vissa personer hängde ihop och varför händelserna var viktiga och varför scener borde klippas på ett sätt. När jag frågade om det var möjligt fick jag till svar att det visserligen var möjligt men att man då skulle behöva förklarande text, eftersom det inte räckte med klippen. Och då förstör man känslan i filmen. En av sakerna som inte är med i filmen är en förklaring kring vem Patricio träffade från de kurdiska myndigheterna från Irak och Syrien, som gjorde det möjligt att han faktiskt kunde träffade barnen. Jag fick aldrig filma någon myndighet där nere. Och man märkte ju på vakterna och poliserna att de inte ville bli filmade. Så även visuellt var det en utmaning. Men flera av de här åtta olika filmerna hade varit outhärdliga rent filmmässigt.

SP: I en scen när Patricio är som mest stressad tar han upp barnskor han köpt till barnbarnen och bara tittar på dem, lyfter på dem, lägger tillbaka. En meningslös handling som avslöjar en omedvetenhet som är så rörande. Man gör saker okontrollerat. I en annan scen plockar han upp en penna och lägger omedelbart ner den igen. Jag tänker också på de nattliga vandringarna genom stan, där han inte vet var han är på väg. Det var en fin visualisering av känslan av total hopplöshet å ena sidan, å andra sidan något slags hopp för man vet inte vad som händer nästa dag. Han bara irrar runt, har noll koppling till regionen i övrigt, det är galenskap på ett sätt. Hur var det att följa honom på plats?

Children of the enemy (2021)

Children of the enemy (2021)

GGM: Hade jag haft större erfarenhet av den dokumentära processen hade jag också vetat bättre vad jag kanske skulle komma att behöva senare. Men jag hade väldigt lite utrymme i att regissera Patricio. Alla journalister där bad honom göra grejer, säga grejer och jag såg det utifrån. Och jag såg hur trött han var. Så när de gått, skulle jag också göra det och riskera att trötta ut honom? Inte förarga honom, för Patricio, han blir inte arg. Menjag hade väldigt ont om tid att liksom komma på väldigt filmiska ögonblick. De få tillfällen jag hade att tänka på sånt, när jag hade något slags sinnesnärvaro, var de mest krävande för mig eftersom jag skulle regissera och filma samtidigt. Så det mesta är inspelat bara en gång, när det hände, från den vinkeln jag kunde filma från, med den kameran jag hade närmast. För Patricio befann sig inte i en situation där han kunde säga till mig att jag skulle förbereda mig för en speciell scen om ett par timmar, så att jag kunde tänka ut vilken kamera jag borde ta med och från vilka vinklar jag kunde filma. Hade jag inte gått den skolan jag gått, och agerat regissör och fotograf i mina andra filmer, tvivlar jag på att jag hade kunnat göra den här filmen. Jag hade känt mig utlämnad till situationerna. Istället försökte jag ha sinnesnärvaro under tiden saker hände. Mycket av materialet filmades innan jag hittade ett slags manér.

SP: Du var ju både där som en vän som vill hjälpa till att dokumentera. Men du är ju också en filmare, som någonstans i bakhuvudet måste haft en tanke om din egen roll. Vad var känslan? 

GGM: Jag sa till Patricio helt ärligt att jag följde med för att filma, så att han inte skulle förvänta sig något annat. Jag är inte hans närmaste vän, inte ens en av hans fem närmaste. Så jag var tvungen att säga det till Patricio, för att kunna skapa den distansen jag behövde. Det hjälpte. Och efter ett tag kunde jag känna att det här kommer fan i mig att bli en film. Cyniskt nog kunde filmen ha slutat hur som helst. Efter ett tag insåg jag att filmen hade sin egen dramaturgi och att det för mig var bara att följa med. Men slutet på filmen kunde jag inte förutse. Vad som helst kunde ha hänt. Vi kunde separerats vid en kontroll. Han kunde ha kommit in på förläggningen men inte jag. Jag led av att jag inte hade ackreditering av något slag. Ena sekunden var jag Patricios vän, andra sekunden en filmare, vilket skapade en misstänksamhet i omgivningen.

SP: Var du rädd någon gång? Hur upplevde du situationen och stämningen? Pratade ni om det?

GGM: Det här är det värsta jag har gjort. Jag var så rädd i början. Dagarna innan avfärden kändes som veckor. Min familj var ju…mitt barn skrek. ”Hur kan du åka ner dit? Alla andra åker därifrån och du ska ner dit?” Hur motiverar man det? Jag ville göra en bra film, en viktig film. Det biter kanske inte riktigt på andra. Men jag var så rädd att jag skakade, på vägen ner. För jag visste ingenting, jag hade väldigt lite tid att kolla upp saker. Bara att kolla avstånd, se var vi skulle landa, ta oss över gränsen och kanske inte sova över i den första staden. Patricio hade kollat upp saker i förväg. Hans brorsdotter hade varit i kontakt med journalister, så han hade en egengjord plan som lät okej men samtidigt helt orealistisk. Det här låter cyniskt, och jag vill inte vara taskig, men ingen trodde på att det här var möjligt. Han gjorde det omöjliga. I och med att jag inte visste hur allt skulle bli passade jag på att filma några av Patricios vänner innan avfärden. Jag frågade vad de trodde om det hela och man såg hur de undvek att svara. Det enda de kunde säga var att han var en envis person, en älskvärd person som trodde på kärlek och fred och att han förtjänade att ta hit barnen, absolut. Men alla satt med hjärtat i halsgropen för han gav sig in på någonting som han inte hade kontroll över. Han hade ett slags tilltro till att det här var rätt sak att göra.

Min första vecka på plats var en helvetesvecka. Jag visste inte ens var jag fick trampa. Det fanns inga trottoarer. Och att som filmare backa när man filmar någon framifrån, bara det var en sådan grej som gjorde mig orolig. Men att ha en fixare kostar hur mycket som helst. Tids nog insåg jag att vi inte behövde hjälp utifrån utan att jag måste göra den här filmen själv. Jag märkte snabbt hur Patricio agerade, ena dagen en organisation, andra dagen en annan organisation. Jag hängde med i planeringen men Patricio kunde ändra sig liksom. Han var delvis impulsiv och jag kunde inte lägga mig i. Så jag dokumenterade i möjligaste mån saker han gjorde. När han inte höll på med något kunde vi umgås, då gick vi in i samtal. När han irrar omkring är det för att han förgås i hotellrummet, då måste han gå ut och jag följde med. Det är bakgrunden till alla promenaderna i filmen. Och det visade sig att Erbil är en säker stad och vi kände oss rätt trygga. Sedan finns det många situationer, som inte kom med i filmen… Det är en fascinerande värld som delas av hjälparbetare, journalister, militärer och säkerhetsfolk, som jag bara fick en liten inblick i. Det finns officiella bilder av dessa konflikter men man ser så mycket mer när man är på plats, men tyvärr kom dessa berättelser inte med. Det är Patricios resa som är i fokus. Och konceptet blev att försöka skildra Patricios yttre och inre resa och att få åskådaren att tänka hur man hade gjort om man själv var på plats.

SP: Filmen är väldigt kompakt. Den blir aldrig oklar och man fråga sig aldrig vad den handlar om. Det är så tydligt att Patricios resa, hans obändiga beslutsamhet, står i centrum. Både du och jag har erfarenhet av flykt, där vi eller våra föräldrar har varit tvungna att ta liknande beslut. Om jag inte flyr till fots i åtta mil så kommer någon att skada mig. Det finns en hotbild som gör att jag måste ta till extrema åtgärder för att skydda mig och mina nära. Och den här beslutsamheten… Man ser att det inte finns något alternativ i Patricios värld. Men att alla sju barn är vid liv är ändå otroligt. Livet är så fyllt av besvikelser att Patricio blir en osannolik hjälte, nästan som i en spelfilm.

GGM: Det är flera anhöriga i Sverige som har försökt rädda sina barnbarn, men inte lyckats. Varför har bara Patricio kunnat göra det? Det måste man analysera för att lösa problemet, det har gått två år nu. Det mest akuta är att barnen inte ska bli sjuka och dö, att låta dem gå i skola och naturligtvis slippa radikaliseras av fascistiska idéer i lägren.

SP: Du ställer Patricio mot väggen vid ett par tillfällen i filmen. Från att ha följt honom i tystnad under filmens första halva frågar du honom hur han vill att saker och ting ska vara. Där och då förstår man att han kanske inte har en färdig plan för hur han ska göra. När hans ex, barnens mormor, klampar in dessutom och bara tar över allting, på alla möjliga språk, så blir det väldigt frustrerande att titta på. 

Children of the enemy (2021)

Children of the enemy (2021)

GGM: Ja, det stämmer. Deras relation avslutades med konverteringen och radikaliseringen. Patricio hade ingen kontakt alls med henne. Men man märkte att de varit ett par sedan innan, men jag hoppas att man förstår att han hade kämpat i tre månader vid det här laget, och det hade inte hon gjort på samma sätt. Så han var jättetrött efter att vi hämtat barnen. Han hade inte sovit för det gjorde vi inte. De första tre dagarna med barnen sov vi i skift och de mådde så dåligt. Jag minns att tre barn lade sig på golvet för att sova. Varför gör de det, undrade jag, och det gjorde de för att de kände sig tryggare, det var tystare, det var något de hade lärt sig redan. Och Patricio var också illa tilltygad. När hon stormade in var han ganska undvikande, han vill inte skapa problem. Men problem skapades och då fick han ta itu med det. Jag är glad att han hittade kraften att reda ut det hela. Men jag blandades också in, det här gjorde att min kvalitetssäkring av det jag filmade var inte hundraprocentig, för jag filmade och behövde ta hand om barnen samtidigt. Hade jag själv inte haft barn så hade detta inte varit möjligt. Och jag är så tacksam för alla människor som också fanns vid Patricios sida och hjälpte honom på plats. Att bara ge ett glas vatten till någon kan i ett läge vara fråga om liv och död. Jag fick verkligen en liten inblick i hur hjälparbetare faktiskt gör skillnad. Och då ångrar jag att jag har varit lite cynisk av mig. Man tror att den lilla hjälpen inte gör någon skillnad, och man blir till och med blasé, men just hjälparbetarna där är längst ute i vår kamp mot islamism och radikalisering. Och detsamma gäller journalister, både för deras rapportering och mänskliga engagemang.

Man tror att den lilla hjälpen inte gör någon skillnad, och man blir till och med blasé, men just hjälparbetarna där är längst ute i vår kamp mot islamism och radikalisering.

SP: Det är en fin scen när Sveriges Radios Cecilia Uddén kramar om Patricio under intervjun.

GGM: Ja, som sagt engagerade sig vissa journalister i fallet. Är man riktigt uppmärksam ser man att hon sätter på bandspelaren samtidigt som hon omfamnar honom, men det gör inte henne till en sämre människa, till en mindre känslig person. Det har jag också förstått. En sak till, när barnens mormor kom så dyker säkerhetspolisen också upp vilket gör att ingen från media får filma. Och där får vi andrum i tre-fyra dagar, när ingen övervakar oss. Då får barnen komma ut på gården utanför hotellet. Annars var vi instängda på rummet de första dagarna, ingen fick lämna rummet.

SP: Vilken transnationell historia det här ändå är. Två chilenska svenskar från Göteborg hämtar IS-relaterade barn vars föräldrar har dött i en helt annan del av världen. Och i varje sammanfattande överblick döljs förstås den politiska komplexiteten.

GGM: För oss har det varit utmaning att berätta om det, eftersom det måste till förenklingar. Det finns ytterligare en historia som inte kom med, som är den chilenska regeringens inblandning. I Chile har Patricio mer släkt än vad han har i Sverige och de gick också till media i samband med att vi åkte ner. Media plockade upp det och skildrade det som att det handlade om en chilensk morfar, utan att ta med kopplingen till Sverige. Efter ett tag nyanseras bilden, men rapporteringen gjorde att det skapades opinion om att barnen skulle kunna bli repatrierade till Chile. Folk engagerade sig jättemycket. Vi var i kontakt med chilenska diplomater i Damaskus, för Chile har diplomatiska förbindelser med Syrien fortfarande. Men det var svårt att visa för Patricio mötte aldrig någon, han pratade i telefon med politikerna. Så i allt detta komplexa, hur skildrar man att det tillkommer ytterligare ett land som engagerat sig i frågan? I Patricios värld var ju det här väldigt stort och viktigt. Efter att ha sett filmen har han frågat varför vissa saker inte var med. Men om vi går tillbaka till frågan om identiteter. Det finns barn i de här lägren. Och det är oviktigt vad de har för ursprung, tillhörighet, nationalitet. De är barn till svenska föräldrar – that’s it. Vi måste lösa det här problemet, inte minst ur en säkerhetsaspekt. Och vi kan inte belasta kurderna i området med både våra förövare, som är terrorister som åkt dit, och våra offer vilket jag anser de svenska barnen vara.

SP: Vad hoppas du kommer att hända efter premiären? 

GGM: Jag tror filmen kommer väcka diskussion. Och så skulle jag vilja att folk tar ställning och agerar för barnens bästa. Det är så enkelt att jag inte förstår att det kan vara kontroversiellt. Om några år så skulle jag vilja att filmen ses som ett tidsdokument över hur vi såg på barns rättigheter i det här landet.

SP: Inte minst med tanke på att barnkonventionen började gälla som svensk lag i fjol…

GGM: Exakt. Folk säger att det inte är våra barn. Som i Danmark, där de inte betraktas som danskar. Men vad menas egentligen? De är ju svenska barn. Barnen har ingen röst, de har inte gjort något val.

SP: Mitt i filmen säger Patricio vad han kommer göra när han tar med sig barnen tillbaka till Sverige. Han säger att han ska lära dem säga frihet på spanska och att de ska vråla ut det vid ankomsten. Jag satt och hoppades att filmen inte skulle avslutas på det viset, vilket den inte gjorde heller. Det hade också fungerat dramaturgiskt om filmen hade slutat när Patricio fick barnen. Men filmen fortsatte, vilket jag tyckte om. Kan du säga något om epilogen efter filmens slut? Hur ser vardagen ut för alla inblandade?

Han är en drömmare i många avseenden, Patricio. Men den drömmen blev inte riktigt sann.

GGM: Den första tiden var tuff eftersom barnen var traumatiserade. De hade diarré och var undernärda. Jag tycker ändå att Patricio var bra på att normalisera barnens liv. På kort tid hade han satt rutiner för barnen, att klä på sig, borsta tänderna, tvätta sig, bara sådana där vardagliga grejer. Det som varit tuffast i Sverige är att barnen fick så länge vänta på fosterfamiljer. Det tog ett år. De hamnade i olika familjer och bor inte tillsammans. Patricio hade nog sett framför sig att de skulle bo tillsammans. Han hade en inre bild av en samlad familj. Han är en drömmare i många avseenden, Patricio. Men den drömmen blev inte riktigt sann. Jag träffade dem nyligen, vi firade en egen liten julafton tillsammans hos Patricio. De har återhämtat sig bra! Sju barnbarn, Patricios egna tonårsbarn, det räcker och blir över. Och ändå finns det en härlig samvaro och förståelse mellan dem. Det finns en samexistens som gör att man tänker: det här funkar, det här är fint. Så jag blev väldigt glad av att se det. Nu med facit i hand har ju allting löst sig men Patricio själv säger att de två äldsta barnen lider mer av sina minnen mer än de andra. De minns mer.

SP: Vad hände med mormor? Var är hon nu?

GGM: Jag vet faktiskt inte. Patricio har inte heller någon kontakt med henne. Det jag vet är att hon inte får träffa barnen. Jag har inget mer att säga om det, jag tycker inte heller hon ska få göra det. 

SP: Det finns en annan sak som anas i filmen. Patricio gör ju allt detta för att han känner ansvar gentemot barnbarnen, men här och var anar man en skuldkänsla gentemot sin dotter. Precis som alla föräldrar ställer han sig frågan om han varit en tillräckligt god förälder. Hur kunde det bli så här? Den frågan finns som ett underliggande motiv filmen igenom.

GGM: Vid ett tillfälle när vi inte spelade in sa han: Hade jag tyckt att det här var mitt fel så hade jag inte kunnat leva. När jag påminde honom om det senare kunde han inte minnas det. Men så tolkade jag det. För han ser sin egen roll i det samtidigt som han ser att Amanda faktiskt var 23 år gammal när hon åkte till Syrien. Han kände förmodligen att han ville vara mer närvarande, men jag är övertygad om att Patricio aldrig släppte sin dotter helt. Han menade att de här människorna som är radikaliserade, någon gång i livet var de inte radikaliserade. Jag tycker inte bara att det är en fin tanke, det är också logiskt. Han hade kunnat bara gräva ner sig, men det har han inte gjort och det beundrar jag honom för. Nu försöker han hjälpa andra anhöriga i samma situation. Om alla länder bara gör sitt så kan problemen lösas snabbt. Småbarn utgör inte något hot och vi har myndigheter som är beredda. Även säkerhetsexperter säger att det är bättre att repatriera dem. Det är inte bättre för Sverige för att låta dem vara där.

SP: Får du några signaler på att Sverige kommer ta hem de resterande barnen snart? Vad tror du händer framöver? Och hur ser det ut för dig framöver, kring dessa frågor?

GGM: Jag har tillsammans med Patricio och Beatrice som förekommer i filmen, bildat en förening som jobbar med dessa frågor. Vi förmedlar information och erfarenheter till anhöriga och allmänheten. Föreningen har förgrenat sig till andra länder också. Jag märker att någonting håller på att hända i Danmark, de har tillsatt en arbetsgrupp, det är flera som säger att barnen bör repatrieras. Jag tror att en liknande utveckling är att vänta i Sverige, att folk kommer att kräva att barnen omhändertas och flygs till Sverige. Ur ett moraliskt perspektiv tycker inte jag heller att de vuxna som frivilligt lämnat Sverige ska komma tillbaka, men vi kan inte bara tillämpa vårt moraliska tycke, utan måste lyssna på juridiken. Och jag hoppas att jurister snart tar sig an dessa frågor. Jag trodde att filmen skulle ha kommit när allting redan var klart. Men inga andra svenska barn har tyvärr fått hjälp av den svenska staten. Så jag hoppas att frågan kommer debatteras mer framöver. Trollen kommer naturligtvis komma fram men jag tror att många vill engagera sig i frågan som en humanitär insats. För om människor är oroliga för att vi genom att ”importera” barnen tillbaka även kommer att ”importera” islamism kan man fråga vad som hände med barn till nazister. Blev de också nazister bara för att deras föräldrar var det?

Läs också: På gränsen i Idomeni

Annons