2022 års bästa filmer

Ett filmår går mot sitt slut och vi har bett FLM-kritikerna kora sina filmfavoriter – en salig blandning av biografsläpp, festivalfavoriter och vod-premiärer.

Kim Ekberg

1. Memoria (Apichatpong Weerasethakul)
2. The novelist’s film (Hong Sang-soo)
3. Unrest (Cyril Schäublin)
4. The great movement (Kiro Russo)
5. Mr. Bachmann and his class (Maria Speth)
6. Russia 1985-1999: TraumaZone (Adam Curtis)
7. A night of knowing nothing (Payal Kapadia)
8. Haruhara-san’s Recorder (Kyoshi Sugita)
9. Funny pages (Owen Kline)
10. There will be no more night (Éléonore Weber)

Vilken är din favoritfilm 2022?
Att få se Claes Söderquists mästerverk Landskap (1987) på 35mm (på boklanseringen av praktverket om regissören) slog det mesta. Överlag ett vitalt år för experimentfilmsvisningarna, åtminstone i Stockholm, med flera minnesvärda tillställningar arrade av exempelvis Filmform, Filmögon, DIA, Walden, SAQMI, Cinemateket.

Vad saknade du mest i filmväg 2022?
Kanske en bi-effekt postcovid, men faktiskt inte så mycket. Att efter några år under en sten äntligen sitta i en stenhård pinnstol i en punkig biograf i Hamburg, med en Astra i näven, och kolla igenom Greta Sniders filmografi – sann bliss. Kanske var det sporrad av isolationen jag för en gångs skull kom iväg till Avant och Uppsala. Känslan av att leva i ett filmens U-land lyste i år med sin frånvaro.

Vad hoppas du på inför 2023?
Att svensk film reagerar på det politiska nödläget, mobiliserar sig, och börjar producera och visa film enligt nya modeller. Film som ser ut och låter helt annorlunda och nytt, som högernationalister knappt ens skulle kalla film, men som till deras skräck skriver en ny kanon.

Julia Finnsiö

1. Boiling point (Philip Barantini)
2. Mass (Fran Kranz)
3. Shiva, baby (Emma Seligman)
4. Cow (Andrea Arnold)
5. Den blinda mannen som inte ville se Titanic (Teemu Nikki)
6. All my friends hate me (Andrew Gaynord)
7. The lost daughter (Maggie Gyllenhaal)
8. My old school (Jono McLeod)
9. Official competition (Mariano Cohn & Gastón Duprat)
10. Drive my car (Ryusuke Hamaguchi)

Vilken är din favoritfilm 2022?
I allmänhet var det ett fantastiskt år för debutanter, nykomlingar och nygamlingar: Fran Kranz, Emma Seligman, Andrew Gaynord och Jono McLeod gjorde alla sina långfilmsdebuter, så även skådespelaren Maggie Gyllenhaal som gjorde sin regidebut, samt regissören Andrea Arnold som gjorde sin första dokumentär.

Fran Kranz smärtsamma kammardrama om två par föräldrar som möts för att prata om sina döda barn var oerhört stark; Emma Seligmans ångestkomedi om en ung kvinna som hamnar på samma shiva (judiska sorgeceremoni) som sin sugar daddy var alldeles ljuvlig; Andrew Gaynords Östlund- och Lanthimos-inspirerade mörka komedi om en kille som firar sin födelsedag på en engelsk herrgård med sina vänner och börjar undra om de bjudit in honom på skämt var utsökt skruvad; Jono McLeods bisarra dokumentär om den sanna berättelsen om en high school-student i Glasgow som inte är vad han verkar, där Alan Cummings mimar till huvudpersonens röst eftersom han inte vill visa sig på film, var en njutning. Första gången gillt för debutanterna!

För mig smällde dock Philip Barantinis restaurangdrama Boiling point högst. Det är hans andra film, när jag ändå är inne på temat debutanter, även om han lustigt nog inte verkar vilja kännas vid debutfilmen, som inte nämns i några biografitexter (något som kanske hänger ihop med dess väldigt låga IMDB-betyg).

Jag är mycket svag för single take-filmer – min favoritfilm alla kategorier är Hitchcocks Repet, en föregångare i just den tekniska genren – och Boiling point är också i en klass för sig. Imponerande både tekniskt och visuellt, med en sådan narrativ nerv att man i princip sitter och svettas ikapp med kökspersonalen under hela filmens speltid. Briljanta Stephen Graham gör sitt livs roll. En kulinarisk Uncut gems.

Vad saknade du mest i filmväg 2022?
Angela Lansbury, frid över hennes minne!

Vad hoppas du på inför 2023?
Med tanke på de premiärer som hägrar på andra sidan årsstrecket – de makalösa Aftersun och Banshees of Inishiein (redan kandidater till min årsbästalista nästa år) samt Tàr som jag ännu inte sett men längtar ihjäl mig efter – bådar det för ett mycket bra filmår.

Johannes Hagman

1. Memoria (Apitchatpong Weerasethakul)
2. Russia 1985-1999: TraumaZone (Adam Curtis)
3. The novelist’s film (Hong Sang-soo)
4. Unrest (Cyril Schäublin)
5. The Kiev trial (Sergej Loznitsa)
6. Mr. Bachmann and His Class (Maria Speth)
7. The girl and the spider (Ramon Zürcher, Silvan Zürcher)
8. The works and days: of Tayoko Shiojiri in the Shiotani Basin (C.W. Winter, Anders Edström)
9. Drive my car (Ryusuke Hamaguchi)
10. Kupé nr 6 (Juho Kuosmanen)

Själva idén om ett filmår känns alltmer diffus med alla festivaler och strömningstjänster att hålla koll på, utöver den reguljära biografdistributionen. Men det är onekligen ett bra tillfälle att lyfta fram titlar som kanske missats i bruset. Jag försöker här förhålla mig till filmer som haft någon typ av svensk premiär eller tillgänglighet under året.

Vilken är din favoritfilm 2022?
Delat mellan Memoria och Russia 1985-1999: TraumaZone; två extremt olika verk som båda i min mening utgör höjdpunkterna i respektive filmskapares karriärer hittills. Mina största filmupplevelser i övrigt har nog varit kopplade till ett par filmfestivalbesök, och allt som hör till det. I övrigt var vårens serie med Max Ophüls på Cinemateket en höjdpunkt. Inte minst hans tidiga filmer, fyllda av energi och experimentlusta.

Vad saknade du mest i filmväg 2022? 
Covid hindrade den årliga vinterresan till Göteborgs filmfestival. Annars lite mer vågade titlar i biografdistribution, fast det onekligen fanns guldkorn där också. Kändes som ett relativt starkt filmår.

Vad hoppas du på inför 2023?
Min ambition är att bli bättre på att hålla koll på alla mindre festivaler som avlöser varandra under året i Stockholmsområdet. Även om det ofta kan framstå som ett digert arbete att skilja agnarna från vetet i programmen.

Katarina Hedrén

Vilken är din favoritfilm 2022?
Three minutes: A lengthening är en magisk film i intention som i utförande

Vad saknade du mest 2022?
Ingenting faktiskt, men om jag får säga vad jag är mest glad över så är det en serie John Singleton-filmvisningar som jag har haft möjlighet att gå på under de senaste månaderna.

Vad hoppas du på inför 2023?
Det jag alltid hoppas på; plats för mångfald i termer av precis allting och nyskapande så att min tio-i-topp nästa år blir minst lika spretig som årets.

Sonya Helgesson Ralevic

1. Den stora friheten (Sebastian Meise)
2. As in heaven (Tea Lindeburg)
3. Kupé nr 6 (Juho Kuosmanen)
4. Licorice pizza (Paul Thomas Anderson)
5. Boy from heaven (Tarik Saleh)
6. De oskyldiga (Eskil Vogt)
7. Nitram (Justin Kurzel)
8. Fire of love (Sara Dosa)
9. Drive my car (Ryusuke Hamaguchi)
10. Cow (Andrea Arnold)

Vilken är din favoritfilm 2022?
Den stora friheten – Sebastian Meises sobra och intelligent berättade fängelsefilm överträffar allt annat i år. Filmen handlar om Hans Hoffmann, en tysk man som på grund av paragraf 175 (som förbjöd homosexuellt umgänge fram till år 1969) slussas vidare från koncentrationsläger till fängelse utan att passera gå. Att filmen bottnar i en bedrövande historisk verklighet är en sak, men mest av allt är den ett djupt existentiellt drama som närmar sig frågan om ofrihet och vägarna ut ur den på ett originellt sätt. I en talande scen tittar internerna på månlandningen på en liten tv-skärm, men Hans är föga brydd – det är en erövring som inte bekommer honom. Istället tvingas han manövrera varje millimeter av det lilla liv han tillåts leva i fängelsecellen, vilket reflekteras i fotot som utnyttjar rummet magnifikt och omvandlar den sterila och väldokumenterade miljön till en dynamisk omgivning full av nyanser.

Vad saknade du mest 2022?
För egen del – att gå på fler festivaler. Det är liksom ingen slump att en majoritet av mina topp 10-filmer kommer från den festival jag gick mest på, Göteborg filmfestival.

Vad hoppas du på inför 2023?
Förutom att få se Tár, Decision to leave och Holy spider… så hoppas jag att Ruben Östlund satte en ”trend” med sin biografturné. Detta har förstås pågått länge, inte minst dokumentärfilmare har varit flitiga biografbesökare, men man kan ändå hoppas att ännu fler filmskapare tar efter. När biograferna ska konkurrera mot streamingtjänster blir biografen som kulturell mötesplats allt viktigare att betona.

Joni Hyvönen

1. Syk pike (Borgli)
2. Flux gourmet (Strickland)
3. Mad god (Tippett)
4. Piggy (Pereda)
5. Earwig (Hadzihalilovic)
6. Crimes of the future (Cronenberg)
7. Bones and all (Guadagnino)
8. Bodies bodies bodies (Reijn)
9. You won’t be alone (Stolevski)
10. Terrifier 2 (Leone)

Vilken är din favoritfilm 2022?
Jag såg den norska Syk pike en höstkväll på Klingenberg i Oslo, helt oförberedd på vansinnet som väntade, och insåg strax att detta var det mest tidstypiska uttrycket för kroppsskräck. Syk pike, som klättrat högst upp på listan av ren desperation, vet att vrångbilden ger den sannaste bilden av kroppen anno 2022, det där själens fängelse som aldrig är så fascinerande som när man spränger sig ut ur den. I år har kroppen stått i centrum som aldrig förr. Men det är inte en specifik kropp som det handlar om, inte en kropp som är, utan så som den kunde vara. Kroppen som skräck, som föda, som konst. Förra årets Titane var det lekamliga startskottet för en ny era inom body horror, den punkt i 2000-talsfilmen då kroppen övertog rollen som alltings mått, inklusive story och dialog. Kroppen som en formbar massa av tecken, som ett medium i egen rätt, en behållare för språk, känslor, minnen och andra kroppar.

Vad saknade du mest i filmväg 2022?
Att önska sig mer tystnad på film är att slå in öppna dörrar, men det har varit många tillfällen under årets gång, i synnerhet på de större biograferna där ljudupplevelsen ska vara kännbar, det vill säga överväldigande, som de oupphörliga singelsnuttarna och känslostämningarna framstått som det bedövande effektklistret de verkligen är. Men det märks lika mycket i de små filmerna. De alltför igenkännbara 80-talslåtarna i Bones and all är så gott som obegripliga, medan en film som You won’t be alone hade varit betydligt bättre utan de känsloladdade Arvo Pärt-fraserna, vilka det borde vara förbjudet att återanvända på film. Man förstår också bara alltför väl att de finns där för att väga upp den annars så nattsvarta folksagan. På motsvarande sätt förstår man varför den spanska You have to come and see It inkluderar musikpassager i de annars så stilla tablåerna, speciellt det oväntade Bill Callahan-spåret som demonstrerar att det går att använda igenkännbar populärmusik på film.

Vad hoppas du på inför 2023?
Kära Mark Jenkin! Så synd att vi inte kunde träffas i år. Jag har sett fram emot Enys men sedan de första suddiga 16 mm-bilderna kablades ut, en film som i vanlig ordning får sin svenska premiär först när alla andra slutat prata om den. Kommer du ihåg mig? Jag såg din förra film när den kom ut 2019, och så blev jag omedelbart tvungen att se om den. Jag kan fortfarande inte tro att den finns en film som Bait, så vackert kantstött som den är, så omsorgsfullt enkel, så glimrande av förlorade framtider och oanade möjligheter. Vad bär du med dig för dokument från de brittiska ytterområdena den här gången? PS. Om du ger ut soundtracket också till den nya filmen, kunde du då överväga att skippa dialogen bland musiken, hur fantastisk den än är? Det är lite 90-tal över det, dåligt 90-tal. DS.

Sebastian Lindvall

1. Memoria (Apichatpong Weerasethakul)
2. Vortex (Gaspar Noé)
3. Drive my car (Ryusuke Hamaguchi)
4. Min vackra stjärna (Hirokazu Kore-eda)
5. Ambulance (Michael Bay)
6. Decision to leave (Park Chan-wook)
7. Evolution (Kornél Mundruczó)
8. Kimi (Steven Soderbergh)
9. We’re all going to the world’s fair (Jane Schoenbrun)
10. Kärlekens labyrinter (Claire Denis)

Hedersomnämnande: Bad luck banging or loony porn, Nope, Barbarian, X, Playground, Hit the road.

Vilken är din favoritfilm 2022?
Memoria. I min DN-recension, där jag gav den en femma, kallade jag den ”ett mästerligt mysterium om det osynligas närvaro”. Mycket bättre kunde jag inte summera upplevelsen då; mycket bättre kan jag inte summera den nu. Jag är svag för film som utforskar mediespecificitet via blinda fläckar. Jag kan bli så less på beskrivningen av film som ”visuellt medium”, den seglivade halvsanningen som får mig att undra om folk går på bio med öronproppar. Eller om de blivit hjärntvättade av manusmanualers ”show, don’t tell”-dogm. Här är det i alla fall Tilda Swintons sömnstörda huvudperson som vill ta reda på vad det är för väldigt ljud som väckt henne. Hon försöker visualisera det, på en studioskärm med hjälp av en ljudtekniker, men det låter sig inte reproduceras. Låter sig inte fångas. Det är som att hon hela filmen försöker håva in en fjäril, men att fjärilen är själva filmen.

Vad saknade du mest i filmväg 2022?
Nakenchockerna. Saxande flator, kuk på duk, svettiga möten mellan människor och fordon – you name it. Inte nödvändigtvis ”nakenchock” i provokativ mening (avsugningen i Blonde var snarare en våldsscen), utan filmerotik som tänjer lite på gränserna. Crimes of the future var där och nosade, men bleknade i jämförelse med Cronenbergs många bättre filmer. Ibland snackas det ju om hur sexlöst Marvels filmuniversum är, kanske något oroväckande – jag törstar i alla fall inte efter att se Hulken inta 69:an med någon stackare. Däremot ser jag gärna ökat utrymme för blommor och bin i en alltmer Disneyfierad filmflora. Filmen får inte bli pryd.

Vad hoppas du på inför 2023?
Att branschen tar publikens konsumtionsvanor på allvar. Nej, jag snackar inte day-and-date-releaser, utan ett mer flexibelt och mindre regionsfragmenterat distributionsnät. Inom den expansiva VPN-användarklicken finns många som är villiga att betala för film, men otålighet är ju passionens bråkiga lillebrorsa. Ta bara Tár, som fick amerikansk vod-release i mitten av november. Svensk biopremiär i början av mars! Förvisso väl tajmad med eventuell Oscarshajp, men för somliga generationer är surret på sociala medier – en intensiv men ofta kortlivad diskurs – mer inflytelserik än en tv-sänd prisgala. Och om någon småirriterad svensk distributör läser detta: ja, jo, självklart förstår jag att även ni är frustrerade och vill få ut era filmer så snabbt som möjligt, men att större makter står i vägen. Så det här är egentligen riktat mot de ”större makter” som aldrig kommer att läsa det här. Vars ignorans på sikt lär leda till förlorat makt. Och med det: en ond cirkel av konkande biografkedjor, blödande distributionsbolag och en fortsatt växande streamingbubbla. Vips så spricker hela skiten och filmkulturen får en stroke. Och när slutet är som närmast hittas vi, tittarna, i tv-sofforna där vi sondmatas med ett dussin obegripligt påkostade Adam Sandler-filmer på Netflix (och nej, nu snackar vi inte Uncut gems-Sandler). I övrigt är jag pepp på 2023.

Sanjin Pejkovic

1. The eclipse (Natasa Urban)
2. Museum of the revolution (Srdjan Keca)
3. Playground (Laura Wandel)
4. Kapten Volkonogov har rymt (Natasha Merkulova)
5. Vera dreams of the sea (Kaltrina Krasniqi)
6. No bears (Jafar Panahi)
7. Fire of love (Sara Dosa)
8. Aftersun (Charlotte Wells)
9. Ett hus byggt av skärvor (Simon Lereng Wilmont)
10. Three minutes: A lengthening (Bianca Stigter)

Vilken är din favoritfilm 2022?
Skärvor av alla dessa. Men Aftersun kommer jag nog se om flest gånger.

Vad saknade du mest i filmväg 2022?
Biografen. Jag har varit alltför dålig att ta mig till bio.

Vad hoppas du på inför 2023?
En naturlig och självförvållad implosion av multiversegenren?

Calle Wahlström

1. Licorice pizza (Paul Thomas Anderson)
2. Bad luck banging or Loony porn (Radu Jude)
3. Vitt brus (Noah Baumbach)
4. Rimini (Ulrich Seidl)
5. Decision to leave (Park Chan-wook)
6. Vortex (Gaspar Noé)
7. Kimi (Steven Soderbergh)
8. Boiling point (Philip Barantini)
9. Kärlekens labyrinter (Claire Denis)
10. Top Gun: Maverick (Joseph Kosinski)

Vilken är din favoritfilm från 2022?
Paul Thomas Andersons bubbelgumsmosaik från 1970-talets San Fernando Valley kletade fast sig på näthinnan redan i mars. Där har den också förblivit. Nästintill ohotad. En osannolik romans mellan den flåsiga barnskådisen Gary (Cooper Hoffman) och den flera år äldre Alana (Alana Haim), men också, och mer väntat, mellan Anderson och platsen. Den senare tar form mellan myt och fiktion, och med tidsmarkörer som 1973 års oljekris hämtade från verkligheten. Samtidigt är både tid som rum nästan flytande i Andy Jurgensens lysande klippning. I all sin sockriga uppsluppenhet och milda skevhet har Andersons hängfilm varit filmårets bästa sällskap.

Vad saknade du mest i filmväg 2022?
Tid! Min egen vill säga. För festivaler, mer film, bättre film? Mycket har varit bra i år, men känslan av att ha missat mycket (och kanske bättre) är alltid ofrånkomlig.

Vad hoppas du på inför 2023?
Förutom tid mer kritik. Framförallt att tomrummet efter TT:s nedlagda filmkritik ger plats åt nya och fler röster. Men det är kanske att hoppas på mycket.

Oscar Westerholm

1. Decision to leave (Park Chan-wook)
2. RRR (S S Rajamouli)
3. The novelist’s film (Hong sang-soo)
4. The stranger (Thomas M. Wright)
5. The souvenir: Part II (Joanna Hogg)
6. The northman (Robbert Eggers)
7. Ambulance (Michael Bay)
8. Clerks III (Kevin Smith)
9. Licorice pizza (Paul Thomas Anderson)
10. Beta test (Jim Cummings, PJ McCabe, 2021)

Vilken är din favoritfilm 2022?
Alltid svårt. Men om jag utgår från vilken film som har satt mest grillar i skallen på mig så är det Park Chan-wooks erotiska thriller Decision to leave. En lika elegant som barock hyllning till Hitchcock med den sydkoreanske regissörens oefterhärmliga känsla för våld och hettande passion.

Vad saknade du mest i filmväg 2022?
Bredd. Men det är helt och hållet mitt eget fel. Jag har bara tittat på kioskvältare och festivalfavoriter. Sjukt tråkigt faktiskt, framför allt nu när jag sitter och ska knyta en vacker liten rosett på året som har förlupit. Jag inser att min filmsmak, vars bredd och djup jag alltid skryter om, är hopplöst snäv och mossig. Typ alla filmtitlar börjar dessutom på ”the”. Pinsamt!

Vad hoppas du på inför 2023?
Det var länge sedan jag såg en riktigt bra high school-film. En sådan vill jag ha. En riktigt fräck och rolig film om high school eller college. Det får gärna vara självmedvetet och intelligent också, som Olivia Wildes Booksmart. Jag blir förresten redan nu, under årets kallaste och mörkaste tid, helt varm av tanken på Fast X. Nästa år hoppas jag på en lista som innehåller färre filmtitlar som börjar på ”the”.

Charlotte Wiberg

1. Blonde (Dominik)
2. Bad luck banging or Loony porn (Jude)
3. De oskyldiga (Vogt)
4. Ruva (Bergholm)
5. X (West)
6. Scream (Bettinelli-Olpin/Gillett)
7. Nitram (Kurzel)
8. Crimes of the future (Cronenberg)
9. Speak no evil (Tafdrup)
10. Barbarian (Cregger)

Vilken är din favoritfilm 2022?
Min favoritfilm, Blonde, väckte tyvärr mycket ont blod. Man kan lugnt säga att den blev utskälld. Reaktionen hade dock ingenting med dess filmiska kvaliteter att göra och jag hoppas att den så småningom kommer bli accepterad på sina egna premisser.

Vad saknade du mest i filmväg 2022?
Även om det kom bra skräckfilmer 2022 saknade jag ett riktigt mästerverk i genren.

Vad hoppas du på inför 2023?
Som varje år önskar jag nästa år en stor fet svensk film som både är kommersiell och bra.

Läs också: 2021 års bästa filmer